Den Libertarianska historiesynen del 3/4

 

Imperialism eller nationalism, bred respekt för kungamakten och gammalmodiga ideer om länders relationer och samhället kombinerat med en bristande insikt i vad moderna krig innebär gjorde, att första världskriget startade med folkligt stöd i många länder. Dess industriella och katastrofala karaktär och resultat ledde till en politisk omvandling av i stort sett alla länder i Europa, och särskilt där den demokratiska utvecklingen varit begränsad. Kejsar- och kungamakten eliminerades i många länder som en konsekvens av kriget. Därefter medförde inbördeskrig, den ekonomiska krisen 1929 – 33 och därtill knutna politiska omvälvningar allt fler auktoritära länder i Europa. Första världskriget var en enorm katastrof, vars konsekvenser sträckte sig i alla fall fram till Sovjetunionens fall.

Konsekvenserna av världskriget och den demokratiska socialismens politiska segrar i Europa stärkte kollektivismen i vår världsdel. Medan liberalerna såg det breda demokratiska genombrottet i Europa efter världskriget som en slutlig garant för frihet, hade socialdemokratin delvis andra ideer genom att man fortfarande trodde på socialismen som ekonomisk samhällsmodell. Utvecklingen efter första världskriget, som gjort USA till en världsmakt, ledde efter en kort period av ekonomisk tillväxt och välmåga till en världsomspännande kris och hög politisk turbulens under trettiotalet.

Den ekonomiska krisen, som startade 1929, blev unikt djup och långvarig enbart genom regeringarnas felaktiga val av penningpolitik. Istället för att motverka nedgången genom att öka penningmängden och bereda större lånemöjligheter snörde man istället hårt åt penningflödet och kastade därigenom in länderna i en långvarig recession. Vid en vänlig bedömning av politiken kan man eventuellt tala om dåtidens djupa brist på kunskap gällande penningpolitik. Nu blev följden, att kapitalismen som system gavs skulden, och det passade både de totalitära rörelserna och de demokratiska socialistpartierna i olika länder. Individens betydelse i både politiskt och ekonomiskt avseende begränsades.

TOTALITÄRA STATER
De tre stora staterna Ryssland, Tyskland och Italien omvandlades till huvudsakligen socialistiska och totalitära länder. Äganderätten upprätthölls dock – men huvudsakligen formellt – i Tyskland och Italien, där staten djupt ingrep i och påverkade ekonomin. Totalitära stater är en mardröm för människan och libertarianismens största fiende. Kollektivismen är helt förhärskande, och individuell frihet existerar inte. Skälet att likställa dessa tre länder är, att deras politiska system liknade varandra i vissa fundamentala avseenden (1). Det första skälet gäller förekomsten av en i mycket liknande oförsonlig motsättning i deras ideologier: samhället ses alltid såsom en ofrånkomlig kamp mellan främst två olika grupper, där den ena är i någon mening överlägsen och etiskt högre än den andra. Den andra aspekten avser kollektivism versus individualism och innebär, att individen alltid ska vara underordnad kollektivet. Den tredje faktorn avser ”statism”, vilket innebär att staten i största utsträckning styr ekonomin (planekonomi) och den sociala politiken, och indoktrinerar folket beträffande i stort sett allt inkl frågor, som tidigare ansetts privata. Den privata sfären blir ytterligt begränsad. Därefter kommer förekomsten av en framtidsutopi, vilket här betyder att samhällssystemet har ett slutligt samhällsmål, men som kan betecknas såsom helt orealistiskt (eller kräver sådana mänskliga offer, som vi tidigare i historien aldrig varit i närheten av). Ett femte kännetecken gäller följderna av de övriga, nämligen totalitarism. Förtrycket gäller allt och vanligen alla, och även förekomsten av kritiska åsikter hos individer bestraffas. Italien skilde sig i det avseendet genom att människor, som höll tyst om sin samhällskritik, lämnades i fred. Bland andra stora världsåskådningar (också innehållande ett klart politiskt syfte), som uppfyller dessa fem kriterier bortsett från ekonomin, kan nämnas islam.

Nazism och fascism är varianter av socialism (2), och de ledande i de tre rörelserna förenades i sitt djupa hat mot kapitalismen. Sedan skilde sig den anförda teoretiska grunden liksom vissa andra komponenter i ideologierna. Mussolini och Giovanni Gentile (fascismens fader) var ursprungligen marxister och såg fascismen som den förnämsta och starkaste formen av socialism. Man sade sig nämligen till andra socialistiska teman ha adderat ett ytterligare och förstärkande element, nämligen nationalism. Fascism och nationalsocialism utgör i sina väsentligaste politiska yttringar vänsterideologier dvs har kollektivism och statlig makt över individen som sina ledande värderingar. Fascismen som ideologi ligger i Sverige mycket närmare socialdemokratin än borgerliga partier som liberaler och moderater.

FRÅN DEN EKONOMISKA KRISEN TILL MURENS FALL
Efter den djupa ekonomiska krisen i början av 30-talet blev marknadsekonomin mycket hårdare styrd, många stater fick auktoritära (eller totalitära) regeringar, och snart tvingade Tyskland fram ett krig i Europa, som på några år växte till ett världskrig. Slutresultatet av detta blev en uppdelning av världen och Europa mellan huvudsakligen demokratier med marknadsekonomi och en totalitär kommunism. Auktoritära regimer med olika ideologier fanns naturligtvis också. Fred rådde sedan i form av ett över fyrtio år långt kallt krig innehållande en lång rad lokala varma krig (såsom Koreakriget, Vietnamkriget osv) parallellt med en ständig icke-militär kamp mellan två maktblock beväpnade med kärnvapen, vilka vid några tillfällen (som Kubakrisen) syntes vara nära användning.

I denna krismiljö fortsatte USA sin roll från andra världskriget som demokratiernas ledare, kolonialismen avvecklades och demokratin fick ett fast fäste i många länder (som Tyskland, Japan, Sydkorea och Taiwan). USAs ekonomiska styrka, Västs ställning i världen samt dess inflytande på de nya internationella organisationerna, och de västinspirerade ideerna om universella mänskliga rättigheter möjliggjorde en press på många nationer att välja demokrati som sin politiska arbetsform.

Efter andra världskriget återgick västländerna generellt till marknadsekonomi och konkurrens, tillväxten accelererade och ökad industrialisering stödd av forskning och handel bidrog till att en nämnvärd andel av världens människor drogs upp ur extrem fattigdom, samtidigt som västländerna nådde ett historiskt unikt välstånd. I dag vet man vad som skapar stabil ekonomisk utveckling för ett land. Det gäller i grunden goda institutioner och tillfredsställande lagar. Dessa förutsätter ofta politisk frihet och pluralism, som blir garantin för den ekonomiska friheten. Allmän näringsfrihet inklusive etableringsfrihet skapar viktig konkurrens och fria marknader, vilka ska backas upp av ett acceptabelt legalt system. Detta skyddar den för utvecklingen fundamentala äganderätten och garanterar att civila tvister löses opartiskt. Exportsatsningar är en vanlig del av framgångsrik utveckling. Diktatur, kollektivism och ofrihet är vanligtvis de stora hindren.

De socialistiska rörelserna i Europa förmådde avstyra att väljarna kopplade samman marxistisk och sovjetisk planekonomi (som de socialistiska parterna fortfarande hade en böjelse för) med de egna partiernas politik gällande ekonomi och socialpolitik. Ett ökat antal demokratier och större respekt för människors rättigheter runtom i världen medförde generellt lägre kollektivism och betydligt större frihet för individen och ökade möjligheter för denne att agera. Detta understöddes bl a av explosionen av ny kunskap på alla fält under efterkrigstiden. Utvecklingen för de utvecklade välfärdsstaterna präglades dock så småningom av ökad statism (inflytande från staten avseende ekonomi och socialpolitik), vilket EU efter en lovande start understödde.

De s k socialistiska staterna i Öst stagnerade så småningom efter återuppbyggnaden efter världskriget, och deras tekniska utveckling och levnadsstandard var starkt underlägsen västländernas. Runt början av nittiotalet kollapsade också kommunismen och Sovjetimperiet pga socialismens brister avseende just ekonomisk och teknologisk utveckling. En historisk seger vanns då för människors vilja att nå frihet. Men enbart motviljan eller hatet mot det socialistiska förtrycket från befolkningarnas sida hade inte varit tillräcklig för att i ett inte längre totalitärt – men fortfarande starkt auktoritärt – system åstadkomma folkresningar. Och kommunismen i världens största nation – Kina – berördes inte utan stärktes istället av utvecklingen efter murens fall.

Under andra decenniet av 2000-talet började de globala organisationernas ledningar, socialistiska demokratiska regeringar, de multinationella företagen och auktoritära stater att tillsammans driva en globalistisk politik. Denna innebär, att dessa grupper för sina olika syften vill att globala organisationer övertar en betydande del av beslutsrätten från världens enskilda stater och därmed eliminerar dessas suveränitet. Syftet från demokratiska vänsterregeringar är att genom beslut i en världsregering, som naturligtvis blir socialistisk, kunna införa den socialism i sina länder, som de misslyckats uppnå genom val. De auktoritära eller totalitära staterna, som inte avser att annat än formellt uppge sin suveränitet, ser globalism som ett sätt att lamslå den demokratiska västvärlden, säkra sina regimers överlevnad och få ökad ekonomisk hjälp från Väst. Kina ser det som en stor hjälp att uppnå världshegemoni.

(1) https://www.epochtimes.se/Varfor-de-stora-ismerna-ar-samma-andas-barn—Del-1-av-2 och https://www.epochtimes.se/Kronika-Varfor-de-stora-ismerna-ar-samma-andas-barn—Del-2-av-2

(2) https://www.frihetsportalen.se/2018/10/fascism-ar-en-utveckling-av-socialismen/

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav tidigare ut boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar nu som medborgarjournalist.

 

Det här inlägget postades i Frihet, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 svar på Den Libertarianska historiesynen del 3/4

  1. Mats Jangdal skriver:

    När Dan skriver statism om de ideologier som omhuldar staten som det högsta gudomliga blir det språkligt svårt om man ska kalla dem som hyser sådana idéer för statister. Man brukar därför använda det franska ordet för staten, l’etat. Följaktligen blir de svenska orden etatism och etatister. Dessa begrepp används även i den svenska översättningen av Mises.

  2. Jan Andersson skriver:

    Jag avskyr alla etiketter, för jag vet ingen medborgare som egentligen underordnar sig en enda ideologi, utan som de flesta har en blandad uppfattning där uttalanden från alla partier både gillas och avskys. Så vinnarna i ett svenskt riksdagsval är de som som haft flest intressanta idéer och som attraherat flest väljare. Om sedan någon av dessa idéer genomförs är en annan fråga, vallöften är en sak, praktisk vardagspolitik något annat. Det hindrar inte att exakt samma idéer kommer fram fyra år senare, och NU ska de förverkligas bara partiet vinner nästa val. Att de har haft makten och initiativet hela tiden verkar inte hejda retoriken, minnet är kort.

    Jag brukar alltid favorisera de som verkar att lova (och ljuga) minst. Om vi redan ligger i absoluta toppen av välfärdsligan så vad finns det då för allmänna frågor som brådskar att genomföra? Är det inte tillräckligt bra att se till att status quo behålls?

    Idag verkar alla favorisera utländska intressen, för svenska medborgares väl och ve bryr sig ingen om (elpris, bränslepris, klimatrestriktioner och invandringsproblem är beviset) trots att allt varit så lätt att förutse.

    Min tro på en nordisk union har inte varit starkare än nu, alltså ett alternativ till EU med sundare syn på krisfrågorna ovan och med neutraliteten som bas. Vi har redan det mesta fixat, men hoppet om ens en diskussion finns inte eftersom inget av länderna har statschefer som är vuxna uppgiftern, Danmark möjligen undantaget från den generaliseringen.

    Ack om finge uppleva det innan man träffar sina förfäder igen och som med ivriga frågor undrar hur det står till där uppe, för nu är väl ändå risken för nya världskrig utraderad?

    • ivarandersson skriver:

      Erlander försökte med en nordisk union. Men Danmark och Norge hade erfarenheter av kriget och var för Nato-anslutning och och sa nej till nordisk union. Det verkar som att vi får nöja oss med samarbete med Finland i dagsläget. Vi är bägge på väg mot Nato. Utan Finlands hot om att lämna Sverige på efterkälken tvärvände sossarna och var helt plötslig för Nato så att ansökan kunde skickas in.

      • Jan Andersson skriver:

        Vår eftergivenhet utnyttjas mer och mer av andra, men eftersom vi alla nog nu börjat tröttna på allt flum och alla anpassningskrav så måste vi göra något som bryter kräftgången och ger hopp om det samhälle vi var på väg till innan EU började bestämma. Något måste göras, annars följer anarki och fattigdom när det sluttande planet lutar allt mer. Jag misstänker starkt att de andra egentligren också är med på noterna (även Norge) om bara frågan ställs rätt sätt. Hotbilden är nog ganska förändrad sedan kalla krigets slut, och vår gemensamma ekonomi skulle bli utstark. Fråga de som kommer att ta över våra länder snart, våra ungdomar! Vad tycker de!

      • Jan Andersson skriver:

        Framtiden styrs av Kina och det är ingen idé arr kämpa mot ”kinahandeln” eftersom Kina i kraft av sin storlek måste sälja för att sysselsätta sin enorma befolkningning. Fattigdomen är fortfarande utbredd. Och de har redan ett teknologiskt försprång på många områden som är svårt att hämta in.

        Ett litet aber är containertrafiken därfrån till Europa. Det tar idag ca 42 dygn att frakta en container därifrån och då måste ändå passagen genom Hormuzsundet och Suezkanalen utnyttjas, i politiskt mycket instabila områden. Världshandeln står och faller med Hormuzsundet, och naturligtvis kommer detta faktum att utnyttjas som utpressning i en upptrappad konflikt mellan oljeländerna och västvärlden. Sedan har vi de somaliska sjörövarna.

        Men det finns ett alternativ: nordostpassagen norr om Sibirien som är väsentligt kortare och kan minska transporttiderna till ca 12 dagar. Enda fysiska hindret är isen, men den har minskat och ryssarna lär redan ha byggt två atomdrivna isbrytare.

        I stället för Rotterdam vill Kina bara köra till Skandinavien och en framstöt har redan gjorts om en ny djuphamn i Lysekil; de största nya containerfartygen kan inte gå in till kaj i Nederländerna. Det skulle vara ett stort lyft för Skandinavien att få ta hand om mer av denna trafik; inte minst tranporten av bilar när produktionen flyttas och VW har redan hälften av sin försäljning (och tillverkning) i Kina.

        Men den största skillnaden kommer när det finns en ny ”Panamakanal” mellan Bottenviken i Östersjön och Vita Havet. Då kommer fartygstrafiken rakt in mot Europas bakficka (Östersjön) som förvandlas till en distributionsled till alla länder med gräns mot Östersjön, även Ryssland och Danmark, förutom förstås Sverige och Finland, Baltikum, Polen, Tyskland och förstås de bakomliggande forna östeuropesiska Länderna som Ungern, Tjeckien, Slovakien med flera.

        Järnvägstunneln Rödby-Puttgarden är snart klar, och fantisera gärna om en eller två sådana tunnlar till mellan Trelleborg och Karlshamn och Tyskland och Polen. En tunnel från Stockholm över Åland till Finland och vidare till S:t Petersburg finns redan på skissblocket.

        Vi har framtiden i våra egna händer, men EU kommer natutligtvis inte att stötta denna utveckling. Jag säjar: —Ut med de korrumperade bromsklossarna i EU och gör det rätta utan dröjsmål. Alla andra tänker på sig och det är bara vi som tänker på oss. Förhandlingsläget är perfekt just nu.

  3. Pingback: Den Libertarianska historiesynen del 2 – 4 | ulsansblogg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *