Sverige är en välfärdsstat som under lång tid styrts av socialister till att bli den humanitära stormakten där kommunismens mantra: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, ska gälla oinskränkt.
Men nu ser vi att det tydligen finns en inskränkning, och en ”balanserande” utvidgning i mantrat/dogmen. Den lyder nu så här: Av var och en svensk efter förmåga, åt var och en i världen efter behov.
Det leder till ett stort bekymmer när de som egentligen inte är svenskar tycker sig se en frisedel i denna dogm. Om allt skall varda givet dem som saknar förmåga, är det bästa man kan göra att se till så att man verkligen ingen förmåga har. Det är en klar fördel under denna dogm att inte kunna språket, inte kunna läsa och skriva, att inte dela samma värderingar som de med förmåga har.
På det viset skola bibelns ord och profetia bliva uppfylld: De sista skola bliva de första. Detta måste således vara det yttersta beviset på att de i övrigt sekulära svenskarnas självpåtagna slavroll inför världen är deras vädjan till den kristne Guden att på domens dag släppa dem allesammans in genom pärleporten.
Eller också är det bara en konsekvens av det makabert ogenomtänkta undertecknandet av Barcelonaavtalet.
Hoppas att alla minns att den rödgröna regeringen alltid sjungit internationalen och inte nationalsången för att Världen är viktigare än Sverige.
Rödgrönt sjunger en sång vars innehåll de inte ens förstår. De sjunger att de dignar under skatter och när sången är slut går de till riksdagen och höjer skatterna.
Den enda förklaring till att dumheter som rödgröna hittar måste vara ett genetiskt fel i deras huvuden. Det är omöjligt att komma på någon annan förklaring.
It Ain’t Me Babe av Bob Dylan passar rätt bra att sjunga för alla naiva partigängare…
Ännu ett omöjligt ogenomtänkt avtal som aldrig skulle ha underteckats av någon.
Om en svältande knackar på din dörr så delar du givetvis med dig av ditt dagliga bröd, men inte om denne återkommer varje dag i fortsättningen, och dessutom har med sig flera hungriga tiggare varje dag.
Då har du reducerats från en ”hjälpare i nöden” till en ”försörjningsresurs” och det är nog inte många som skulle klara den omställningen.
I många år har det diskuterats på både ful- och finmedia om våra främsta företrädare är ondskefulla medlöpare till internationella rörelser eller helt enkelt bara underbegåvade och oerfarna.
Idag är det alldeles solklart att det är det senare som gäller.
Vi är ett litet land i ett klimat som kräver hushållning och eftertanke, förr dessutom med hårt arbete hela de sköna somrarna för att vi skulle överleva vintrarna.
Vi lärde oss att planera med viss eftertanke och det hade vi god nytta av när industralismen inleddes. Sverige förvandlades på hundra år från ett fattigt bondesamhälle till ett av världens rikaste och framgångsrika länder. Tacka näringslivet för det, skog och malm var basen för de flesta framgångsrika exportprodukter och all ny produktion krävde parallellt krav på utbildning och en infrastruktur som underlättade en ytterligare expansion på de flesta områden.
Så kom Olof Palme, och expansionen kom av sig. Han frågade fräckt svenska folket om de verkligen fick dela på den stora kakan, eller om det inte var hög tid nu att få längre semester, gratis sjukvård, minska arbetstiden och framförallt, mycket bättre betalt!
Folk tittade på varandra och jo vars, nog vore det bra! Har du fått ont i ryggen? Ajajaj vilken otur, här får du livslång sjukpension, inte ska du behöva förnedra dig genom att gå till ett trist jobb! Vi var dessutom unga och lättledda och ville ha vår Villa, Volvo och Vovve snarast. Att det gick åt helvete med industrin var bara bra, alltid var det några snuskigt rika som välförtjänt fick på tafsen – rätt åt dom!
Vi är idag inte ett homogent folk längre, som kan lockas av ett och samma politiska budskap. Det som eventuellt skulle passa en viss grupp passar inte alls en annan grupp. Dessutom har vi lämnat ut viktiga delar av beslutanderätten till internationella grupperingar, vars beslut inte passar någon i Sverige.
Att vara politiker i Sverige är sannerligen inte lätt nuförtiden. Om vi inte börjar att ta tillbaka beslutsrätten till oss själva, och skapa en förenklad allmän generell politik som motsvarar vad de flesta förväntar sig, och bli duktiga på det.
Allt som folk faktiskt måste tillåtas att ta ansvar för själva, eller skötas regionalt, skall avlastas rikspolitiken vilket innebär en naturlig minskning av antalet myndigheter.
Det kommer att ta sin tid, med vi måste ju i herrans namn börja någon gång, helst nu. Läget har aldrig varit bättre, men vem och vilka ska ta initiativet? Många hoppades på SD, men de har nu lagt sig platta och är körda. Och så är vi tillbaka på ruta ett igen.
Tipsa gärna om ni ser en möjlig utväg.
Något som folk inte tänker på är att socialdemokraterna kan ösa ut hur mycket skattepengar som helst på totalt meningslösa saker eftersom de som deltar i meningslösa saker blir beroende av socialdemokraternas bidrag och därmed röstar på socialdemokraterna för att deras meningslösa saker ska fortsätta att få finansiering.
Av ovan kan vi se att socialdemokraterna aldrig kritiserar ens meningslösa saker som är direkt brottsliga. Inte ens verksamhet som är subversiv för Sverige kritiserar de utan tvärtom öser ännu mer skattepengar över dem.
Därav kan vi se myndigheter är fullproppade med socialdemokrater. Dessa socialdemokrater ska se till att det fortsätter flöda skattepengar till meningslösa saker oavsett vilket politisk styre om råder i Sverige. Att en myndighet fungerar är ointressant, utan det viktiga är att se till att väljarbasen underhålls så rösterna hamnar rätt.
Nu är det så att svensk S var en inspirationskälla till de italienska fascisterna, fram till invasionen av Etiopien… (finns att läsa om i avhandlingen ”Ett folk av mänsklig granit”.)
Fascismen är en utmärkt ideologi – så länge det finns medel att dela ut till alla behövande…
Frågan är mer – vad händer när medlen tryter?
Då måste man börja sortera och då försvinner ”godheten”…
Och det innebär…??
USA:s demokratiska parti var en inspirationskälla för nazityskland när det gällde raslagar.
Sedan upprepar vi allt igen.
Pingback: Svensk – i världen | ulsansblogg
Två saker gör socialister till dödens kolportörer.
VALBOSKAPENS glömska och psykopatens förmåga att manipulera samma valboskap.
Testar jag kunskapsnivån på nära, kära och bekanta betvivlar jag att någon kan redogöra för varken delar eller helheten. Förhoppningsvis vet dom var Barcelona ligger men säker kan man inte vara.
Hmm…
Den svenska undergivenheten är en Luthersk konstruktion…
Makten skulle ju har sitt.
Att betala skatt blev därmed en ”guds behaglig gärning”..
har alltså inget med något kristet att göra…
Så har vi dagens muslimska tolkning..
Att ickemuslimer skall sponsra (betala skatt) till muslimer…
Därmed så passar dagens situation perfekt..
De immigranter som ser att infödingarna tycker att betala skatt är super och att dela ut det ”till behövande” stämmer ju helt med Koranens budskap..
och infödingarna tycker att betala dessa skatter är en ”Gudi behaglig gärning”…
Varför klaga?
Allt är ju helt perfekt!
Förbjuder inte bibeln skatt. Du skall icke stjäla.
Hur var det nu…
”Ge kejsaren vad han …..
och ge mig vad jag ….”
Det är väl endast utifrån den som läser texten som avgör hur det skall tolkas..??
(åtminstone torde väl Luthers mäktiga gynnare tolkat hans översättning av latinet till sin egen fördel..)
Man kan nog idag återanvända det gamla uttrycket ”ur led är tiden” om det mesta som händer. Alla mer otroliga idéer och rena vanföreställningar odlas av av allt fler individer och grupperingar överallt, och framhålls av alla dessa som den enda räddningen – av jordklotet, människorasen och naturen. Men hallå, var får ni alla vansinniga tankar från?
Vad behöver vi, och vad vill vi?
Den första är den viktigaste frågan, och inte förrän den är betryggande löst kan vi ens tänka på den andra frågan.
Mänskligheten lever idag som alltid med starkt skilda levnadsvillkor och behov. Det som ett folk lider ständig brist på har andra i överflöd, och vissa som lever i arktiska områden kan inte förstå att de som alltid lever i behagligt klimat inte kan förmå sig att göra mer för sitt folks utveckling.
Våra ledare försöker tillgodose allas primära behov, men kan naturligtvis inte veta vad varje individ vill. Och i stället för att ta reda på det vänder man blicken mot internationella grupperingar som inte heller har en susning.
Den absolut enda lösningen är att göra beslutsgrupperna mindre, mycket mindre, så små att allas röster kan höras och beaktas.
Dessutom prioriteras aldrig källan till allt välstånd utöver livets en gång mest elementära behov, som under de kringvandrande samlarfolkens tid: näringslivet, att bli så skicklig att tillgodose mångas behov att dessa kan använda sin utmätta tid på jorden för annat, som att i sin sin tur tillgodose mina behov, i en växelverkan som så småningom gör det möjligt att ställa sig frågan: vad vill jag?
Idag är den personliga valfriheten redan begränsad, och starka krafter vill begränsa den ytterligare. Det kommer inte att sluta väl, för varken folken eller dess ledare.