Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Vilket är ansvaret, som en person kan och bör ta beträffande sin levnad ? Ja, det gäller egentligen allt som kan tänkas hända honom/henne under livstiden (se (1) gällande benämning av kön). Det är alltså fråga om allt i hans sinne: förnuftet, själen, känslor och allt annat mentalt. Det gäller också kombinationer av kropp och intellekt såsom allt handlande.
Vad krävs då för att klara en sådan vidsträckt individuell och ansvarstagande roll ? Begynnelsen måste naturligtvis vara kunskap och eget tänkande. För att i detalj förstå vad en persons totala ansvar egentligen innebär krävs vetande och omdöme. En solid livssyn baserad på insikter om människan och hennes livsvillkor är viktig, där insikter om den fysiska världen och samhället bara är början. Förståelsen för en själv och ens förmåga är lika viktig. Ett första spörsmål är naturligtvis frågan: Vem är jag – egentligen? Vad driver mig och gör att jag handlar – eller inte agerar ?
Man kan då skilja mellan individens självuppfattning och självuppskattning. Självuppfattningen är ens egen rent sakliga bedömning av egna prestationer, handlingar och förmåga (i alla dess dimensioner) och helst i mycket överensstämmande med vad en kunnig och objektiv person, som känner individen, skulle anse. Tillsammans med de förutsättningar livet erbjuder, kan självuppfattningen ange, att han har alla möjligheter att lyckas bra i livet och väl förmår att ta ett totalt ansvar för sig själv.
Att främja ens egen möjliga utveckling och verkligen anstränga sig för att nå sitt bästa är en viktig del av det ansvar en människa bör känna. Att i något avseende ha en stor potential och ignorera den av lättja etc är förkastligt. Att ignorera den beroende på att ens intresse är helt fäst vid något annat är dock naturligt. Huvudfrågan är, vad personen vill satsa på – främst gällande yrke – och vad han egentligen vill utföra i framtiden (och skälen bakom detta). Här spelar hans värderingar en betydande roll för hans mål vid sidan av rena förmågor. Men då talar vi om hans självuppskattning, vilken anger tillämpningen av hans värderingar, synsätt och unika kunskap just beträffande den egna personen och förmågan. Det är kanske förvånande för många, att denna värdering så ofta är sämre än självuppfattningen. Problemet är, att självmedvetenheten kopplats in och därmed den ofta överdrivna kritiska syn många syns ha på sig själva. I sin dikt om Livet skriver Edith Södergran (2): ”Livet är den trånga ringen som håller oss fången, den osynliga kretsen, vi aldrig överträda…och tusende steg vi icke förmå oss att göra…livet är att tro sig vara svag och icke våga”. Tyvärr beskriver detta beteendet hos alltför många av oss.
Så vår självuppskattning inverkar på bedömningen av oss själva och leder lätt till interna, helt självpåtagna begränsningar, som gör att vi underskattar vår kraft och därför väljer en medelmåttig existens. På samma sätt som man kan vara andligt beroende av andra, som drar ned en, kan man vara det genom sina egna missuppfattningar och rent andliga misstag. De gäller då att känna ett sådant ansvar för sig själv, att man verkligen anstränger sig att vara objektiv, kritisk och rationell, så dessa subjektiva tankar inte tillåts försvaga ens vilja och ambitioner.
VIKTIGA FAKTORER
Om vi bortser ifrån den kunskapsinhämtning och det egna tänkande, som är nödvändigt, ifall en person verkligen önskar bli en fullt ansvarsfull människa, framträder fem psykologiska komponenter som viktiga. De gäller bestämningen av: a) personens värderingar, b) hans mål i livet, c) ansvarstagandet för sitt sinne och d) för sin materiella existens, samt för sina e) vanor.
Värderingar (a) gäller en hierarki av föreställningar om vad en individ verkligen respekterar, vill skydda och om möjligt realisera eller uppleva i livet. Vilka värden står han för i sin dagliga existens, och vilket ansvar anser han sig ha för dem ? Vad är han villig att göra för att främja eller försvara dem (se också (c) i Del 2) ? Genom kloka val gjorda med stor hänsyn till andra värderingar kan personen möjliggöra en enhetlighet mellan kropp och själ dvs att inga väsentliga oförenligheter – och därmed konflikter – föreligger mellan sina olika värderingar. Det är en viktig grund för hans livsharmoni.
Personens mål (b) avspeglar ambitionerna men också hans värderingar, av vilka vissa då konsekvent – dagligen? – realiseras i praktiskt handlande. Utan mål blir praktiskt sett föga gjort på många områden; det bli bara svada och ingen verkstad. Bland målen finns antagligen också något gällande ens personliga engagemang dvs hur mycket och hur hårt man avser att arbeta. I individualistiskt baserad filosofi kan man finna en klar fordran på individen att utifrån sin allmänna förståelse av människans situation och dennes förnuft verkligen aktivt, hårt och uthålligt arbeta för sina värderingar och mål. De finns i libertarianismen ett definitivt krav på ansvar för sitt eget handlande i syfte att realisera målen i sitt liv.
Han har därvid också möjligheten att – enligt den för människan mest meningsfulla etiken – bli en god människa (3). Man utnyttjar då genomgående och fullt ut – maximalt – sitt unika förnuft och de egenskaper man fått och försöker att i sitt yrke ytterst ambitiöst utnyttja och utveckla sin potential. Om detta genomföres konsekvent under levnaden, kommer människan därmed i största möjliga utsträckning och på ett helt unikt vis – inte möjligt att kopiera av någon annan – bidra till sin egen och samhällets utveckling. Det är viktigare än alla andra typer av individuell godhet, som därför kan ses som sekundära. Dagens vanliga etik upprätthålls främst på grund av dess politiska lämplighet för kollektivistiska mål och är mindre meningsfull för individen i hans liv.
1 Ingen skillnad görs mellan könen beträffande några frågor. Det innebär, att allt som för enkelhets skull hänförs till det manliga könet alltid gäller bägge könen och vice versa.
2 Södergran, Edith (1984). Samlade dikter, s. 43.Wahlström & Widstrand, Stockholm.
3 https://nyadagbladet.se/kronikor/den-etiska-faktorn/
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav tidigare ut boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar nu som medborgarjournalist.
I ett kapitalistiskt samhälle är nog självuppskattningen mest baserad på hur mycket pengar man har tjänat, och leder eventuellt till en frihet att även syssla med fritt valda verksamheter, men finansierande av individen själv. I ett marxistiskt samhälle trivs alla bäst som helst vill syssla med icke inkomstbringande verksamheter, vilket är möjligt bara om någon annan betalar för att göra min valda tillvaro möjlig, och leder till missnöje om och när man tvingas återgå till ”ett trist arbete”.
I ett marxistiskt samhälle som Sverige har staten åtagit sig att långgående försörja de medborgare som föredrar fritt arbete, och svartmåla de som defacto betalar. Misstroendet är satt i system, medan de utvalda bärs under armarna så länge de hävdar det socialistiska samhällets överlägsenhet, ända upp till ministernivå.
De som försöker tjäna pengar drabbas nog ofta av en syn på sig själva som ”otillräckliga” eftersom det mesta av det de tjänar konfiskeras av staten. Medan de med marxistisk livssyn känner en tillfredsställelse av att bo i det bästa av samhällen, det vill säga ett där man långgående mjölkar alla de som inte förstått att livet inte består av arbete.
Sedan finns alla andra, med små krav på tillvaron, där självuppfattning och självuppskattning nog är i ganska god balans, sådana som det är trevligt och givande att umgås med.
Tvärr har jag aldrig sett att det fria arbetet har skapat något bestående, medan penninghungern har skapat världsföretag med hundratusentals anställda som fått drägliga liv för sig själva och sina familjer, och gett landet rikliga exportinkomster.
Jag misstänker starkt att självuppskattningen på gamla dagar är högst hos de som antagit sina egna utmaningar i livet och inte blivit försörjd av staten.