Först en kort historik. Under jägarstenåldern, även kallad paleoliticum, tillhörde jakten och fisket den grupp som bodde på marken. Fällfångst var vanligt, fångstlinjer och viltets rörelser så som säsongsvandringar var viktig kunskap. Gränserna var flytande så befolkningarna små. Ökad befolkning ledde till konflikter, stamkrig. Jordbrukets intåg, neoliticum, sänkte tillfälligt befolkningstrycket, men skärpte sedan behovet av gränsdragningar.
Bronsålder och järnålder medförde endast små förändringar för själva jakten, men naturligtvis stora samhällsförändringar. Samhället blev skiktat, hierarkiskt, olika för olika samhällen. Slaveri, som varit obefintligt under paleolitikum blev nödvändigt när överskott inte fördelades lika. Dessa epoker såg också framväxten av krigarsläkten, av vilka en del blev medeltidens adel. Andra blev administratörer. Därmed lades grunden för mer omfattande lagreglering av jakten.
I samhällen med stor spännvidd på stratifieringen kunde i en del fall all jakt förbjudas för allmogen och lägre klasser, men vanligen fick dessa fortsätta jaga småvilt, kanin, hare, kramsfågel. All fick också skyldighet att bistå vid jakt, eller rättare sagt eliminering av rovdjur som varg och björn. Detta både för att säkra överklassens jaktbara vilt och naturligtvis den tamboskap som ändå utgjorde födobasen.
I Övre Norrland, alltså där den gamla hälsingelagen inte hade gällt, var jakten oreglerad ända fram till 1911. Jakten tillhörde markägaren, punkt. Men samer hade rätt att jaga i sina renbetsområden. I praktiken jagade alla på statens mark, som utgjorde den största arealen. Skogsbrukets företrädare ålades dock att förstöra fällor och redskap som påträffades på statens mark. Detta för att tvinga folk att för sin försörjning arbeta i skogen och leverera virke som staten och industrin kunde exportera.
Ofta genom historien har jaktvapen som kunde användas i resning mot makten varit förbjudna för vanligt folk. I och med att Karl XI gav mycket av jakten tillbaks till folket fick dessa även beväpna sig. Vapeninnehav var oregistrerat till cirka 1920. Vapen för självförsvar tillåtet fram till 50-talet. Det är det fortfarande, men kräver licens som dock aldrig medges.
För vapen i klass 1, alltså älgstudsare krävdes fram till 1985 att man kunde uppvisa tillgång till lämplig jaktmark. Men då infördes istället jägarexamen som gjorde att kravet på mark togs bort. Sedan dess kan alla som klarat sin jägarexamen skaffa de vapen de önskar inom den så kallade garderoben om fyra vapen, som kan ökas till sex om särskilda skäl finns.
Denna förändring skapade en stor marknad för vapen och andra jaktprylar. Utan krav på jaktmark och därför inte heller något absolut incitament till hållbar viltvård, ökade efterfrågan på jakt. Vi har en ganska sträng viltvårdslag, med tydligt bevarandekrav. Alla jakt- eller viltårdsområden har tydliga skrivningar om viltvård i sina stadgar.
Men det investerade intresset i prylar styr ändå mycket. Det är inte svårt för en jägare med god kassa att idag hamna en bra bit över hundra tusen kronor för en komplett utrustning som anses vara god men inte lyx. Då är inte arrenden, fordon eller fastigheter inräknade. Självklart vill den jägare som investerat så mycket skjuta på annat än papptavlor.
Diana är dock nyckfull, som alltid. Trots människans bästa planer och ambitioner utvecklas viltstammarna olika och efter sina egna regler. Vildsvin har ökat explosionartat, men där man jagar hårt också trängts tillbaka. Hjort sprider sig över landet tämligen nyckfullt. Men älg och rådjur har minskat radikalt. Rådjuren troligen främst som resultat av lodjurets återkomst och inte så mycket på grund av jakt. Älgen minskning måste tillskrivas fyra stora faktorer, jakten, skogsbruket, vargen och björnen.
När älgstammen var som störst 1980-85 hade skogsbruket inte sprutat med hormoslyr på tio år. Lövbetet var utmärkt och födotillgången i överflöd. Jakttrycket var fortfarande lågt på grund av kravet om mark för vapenlicens och på grund av en mycket restriktiv lagstiftning. Varg och björn var extrema sällsyntheter i våra skogar.
Vildsvinsjakt är oglamorös jakt, svettig, farlig smutsig, ofta nattetid om resultat ska uppnås. Trikinprov måste lämnas. Därför jagas gris inte motsvarande reproduktionen överallt. Älg- och rådjursjakt är finjakt, dagtid, ofarligt, välorganiserat relativt renligt, med viss trofémöjlighet. Trycket från stadsbor med pengar och jägarexamen kommer inte minska, eller? Försvinner älg och rådjur kanske intresset för jakt också minskar.
Vad historien visar är att jakt utan markägande, utan juridisk rätt tillräckligt med mar skapar problem. Jägarexamen är inte feltänkt som en baskunskap man behöver för god viltvård och för omgivningen säkert uppträdande vid jakten. Men när jägarexamen uppfattas som ett utställt löfte om att den som tagit jägarexamen också ska någonstans att jaga så intensivt som det nya intresset önskar, då har det blivit kontraproduktivt. Ett sätt avdramatisera detta är att bereda fler plats inom hemvärnet och målskyttet. För vapenintresset ska vi inte motarbeta. Det behövs av många anledningar även i vårt moderna samhälle.
P.S. När jag skrev detta för några dagar sedan hade inte afrikansk svinpest bekräftats i Fagersta. Nu när vi vet att ett antal vildsvin inom ett mycket begränsat område avlidit med eller av afrikansk svinpest, kommer debatten delvis att byta skepnad. Jägare kommer att behövas för att utrota svinen inom det aktuella området plus säkerhetszon. Det talas omm 7000 hektar. Men mitt konstaterande i texten ovan, att vildsvinsjakt är oglamoröst, består. D.S.
Socialisten kan omöjligt lösa problemet med ”svinpest” utan ingrepp i äganderätt till mark och jakt.
Socialisten kan omöjligt lösa problemet med ”svinpest” utan ingrepp i äganderätt till mark och jakträttigher.