Det är märkligt hur ens egen historia ibland tycks vara skriven i förväg och det är först i efterhand man förstår att det är sin egen historia man upptäcker när man ser sig om i världen. Jag blev förtjust i Shakespeares Hamlet som ung, men det är först som pensionär jag tagit mig tid att plöja igenom hela Shakespeares produktion. En stor del av den handlar om Englands konungar, erövringar och rikets inbördes strider, från Rickard Lejonhjärta till Henrik VIII.
En av de saker som då blir uppenbart är vilken stor betydelse det engelska besittningarna på kontinenten haft och att spåren finns där än idag. En av dessa besittningar, kanske den viktigaste i sin egen rätt visar sig vara Aquitaine, på svenska Aquitanien, också känt som Guienne/Guyenne. Det namnet återkommer exempelvis i Frans G. Bengtssons tonsatta dikt om den ”Franske kungens spelmän”, som ger många historiska inspel och utvikningar, liksom denna. En annan är att Gascoigne, som musketören D’Artagnan kommer ifrån, är en del av Aquitanien. En tredje det sydamerikanska landet Franska Guyana som faktiskt är en del Frankrike och EU!
Nåväl, varför har jag nu fastnat för detta sydvästra hörn av Frankrike? Som sagt, min egen historia har på något sätt pekat mig dit och väl där inser jag att området och dess historia är av allmänt intresse. Släktforskning har oväntat visat att jag i en smal strimma av anfäder, via ätten Stuart i Skottland, engelska, iriska och franska släkter också kan räkna in Edward III som på 1300-talet var regent även över Aquitanien. Det var också dit, till Biarritz, jag i min ungdom, ovetande om detta påbrå drog för att lära franska.
Hela Frankrike kallades av romarna för Gallien. De sydvästra delarna delarna kallades för Gallia Aquitania. Gränserna för och storleken på Aquitanien har dock varierat kraftigt genom åren. När romarriket föll på 400-talet kom det snabbt under Visigoternas styre. Dessa var germaner och talade ett germanskt språk. De tog över över romersk lag och tillförde germanska tankegångar.
Sålunda fick kvinnor för vad som verkar vara första gången i de tidigare latinska områdena vad vi skulle kunna kalla universella mänskliga rättigheter liknande männens. Kvinnor fick rätt att äga och ärva mark, bedriva handel, bestämma över sitt eget giftermål och vittna i domstol från 14 års ålder. Som motdrag införde adeln arvsrätt på manliga arvingar som praxis, men nota bene, inte som lag!
Dessa rättigheter för kvinnor liknar mycket vad vi kan ana, de skriftliga källorna är inte så uttömmande, gällde även i Norden under järnålder och vikingatid fram till kristnandet. Än sämre tycks det ha blivit för kvinnor under renässansen, denna tid av upplysning och frihetsideal, som snörde kvinnor i korsetter och gjorde dem arvslösa.
När feminister talar om kvinnors rättigheter är det renässansen som de utgår ifrån som den mörka historiens start och allt därefter har varit en kamp. Men de vägrar se att kvinnors rätt innan dess var bättre och renässansen mest en svacka i historien. De vill hellre tro att det var ännu värre innan renässansen, vilket exempelvis insikt om grekiska antiken inte ger stöd för, och som sagt inte heller vår egen historia. Dick Harrison har nyligen haft synpunkter på svensk historieundervisning.
Vad som hände sen i Aquitanien är att det blev skådeplats för morisk invasion, islams utbredning, som stoppades av franker och karolingiska konungar som Karl Martell och hans sonson Karl den Store. Islam blev dock kvar på Iberiska halvön fram till 1492, ett historisk årtal på alla vis.
Efter Karl den Store försvagades Frankrike, expansionen norr- och österut stoppades av germanerna ungefär vid Danmarks sydliga gräns. Vikingarna tog sig till Paris år 845 och övertog strax Normandie, som fått sitt namn från nordmännen. Därifrån tog de sig 1066 över till England, och vann.
Kungamakten i Frankrike hade då varit svag en tid och fortsatte vara det. Landets härskare var istället de olika hertigdömena och grevskapens överhuvuden. Via giftermål och andra allianser kom engelsmännen få anspråk på franska regioner, som Bretagne, Normandie, Anjou och Aquitaine. På den vägen kom franska namn som Plantagenet, Beaufort, Hainault, de Roet och andra att ingå i den engelska adeln och kungasläktena.
År 1337 krävde den franske kung Philip VI att Edward III skulle lämna ifrån sig Aquitanien. Han vägrade och detta blev starten på hundraårskriget. Först med hundraårskrigets slut och fredsuppgörelsen 1475 lämnade britterna Frankrike. Det innebar även slutet för Aquitaine som bricka/deltagare i internationella politiska konflikter. Istället väntade en pastoral stillhet, bondaktig enkelhet och naiv uppriktighet, väsensskild från till exempel parisarnas raffinemang, Tydligt beskrivet i De tre musketörerna av Alexandre Dumas dä. naturligtvis betraktat med parisiska ögon.
Önskar jag haft all denna kunskap när jag läste Shakespeare, men kanske får göra det igen.
Så blev en lång historia kort.
Fantastiskt intressant på alla vis! Evert Taube har också skrivit poetiskt om Aquitanien och att det är vilt och vackert med vildhästar som strövar omkring på stora sankmarker och att gräset där har en särskild grågrön nyans. Biarritz var förr ett välkänt inneställe för avantgardistiska unga snobbar och dito kvinnor, men är nu mest ett inneställe för äldre som vill återuppleva sin vilda ungdom. Det lär vara mycket bra surf där och vill man se åttioåringar vada ut med surfingbrädor så ska man åka dit.
Nere i ”hörnet” mot Spanien finns det på spanska sidan kanske ännu bättre stränder i stora havsvikar, och området är för det mesta helt okänt av turisterna som ofta istället åker till spanska sydkusten med varmare badvatten i Medelhavet. Till min förvåning berättade en berest släkting nyligen att de hade varit på plats och berömde ovanligtbä uppskattande allt de hade upplevt.
Det blir dock en viss kollision mellan franska och spanska kulturtraditioner, eller? Borde inte den överlägsna franska matkulturen ha påverkat den spanska till det bättre, speciellt inom fisk- och skaldjurtraditioner, eftersom Biscayabukten är så rik på sådana?
Tydligen är det tvärtom, i Biarritz är det spansk matkultur som tagit över. Ytterligare ett tecken på att Aquitanien historiskt inte varit så starkt påverkat av parisiska matvanor!
Tack! Gränsen mellan Frankrike och Spanien verkar ha varit väldigt stabil genom århundradena. En sak som tydligt är en bromsande faktor mellan franskt och spanskt är den baskiska kulturen. Det finns tre baskiska provinser i Frankrike och fyra i Spanien. När jag var där i början av 70-talet var den baskiska befrielserörelsen påtagligt aktiv. slagordet Euzkadi stod skrivet på gator och väggar.
Rörelsen utförde bombdåd och skjutningar, samt var terrorstämplad. Något år senare genomfördes en gemensam jakt från de båda länderna och ledarna kunde fängslas. Spanien gick med i EU och baskerna fick något slags urfolksstatus. Det har varit ganska lugnt i många år nu.
Var det inte så i den lilla galliska byn vid havet som Asterix bodde i, att medborgarna rynkade på näsan när de passerade fiskhandlarens försäljningsstånd? Det luktade ankommet och ruttet av fisken, men fiskhandlaren betygade att han endast sålde den bästa fisk som kunde uppbringas, och den kom direkt från Paris.
Tack Mats för fin översikt, mästerligt som vanligt. Som den supermoderna varelse den svenska socialismen försökt format mig till kan jag inte nog hylla försöken att introducera ”Blonde Aqutaine”, en oemotståndlig biffras som på sin tid nästan orsakade revolution i de skånska bonde och miljöpartist leden. Dess fortsatta öde är mig obekant och det ursprungliga sambandet har jag inte helt klart för mig och varför.
Vita franska köttdjur brukar beta på båda sidor E18 strax efter backen/bron i Älvenäs, Värmland, intill den nu sedan länge nedlagda viskosfabriken Svenska Rayon där. Kan det vara just sådana?
Charolais är väl mer alltid vita, medan d’Aquitaine varierar från helt vit till mörkt krämfärgad. Jag tror Charolais är vanligare i Sverige.
Hamlets huvudtema är det samma univerella och existentiella problem som drabbat många idag: den allt starkare känslan av att leva i en värld där sanningen medvetet förborgas till förmån för kortsiktiga lögner och bortförklaringar.
Denna dikotomi är svår att utstå när man inte har några egna vinningar av lögnerna men ändå inser att de närmaste och käraste ljuger för att de istället har mycket att tjäna på det.
Unnar jag dem inte all framgång? Vad händer med dem och mig själv om jag lyckas avslöja deras lögner?
Eller, har jag helt fel? Alla andra har kanske rätt, det är kanske bara jag som ser problemen och kanske är knäpp i huvudet, men utan visshet, hur ska jag orka gå vidare, och ska jag behöva grubbla hela livet på detta och aldrig få ett svar?
Om jag en gång ändå får rätt, varför hävdade jag inte sanningen tydligare när jag såg den från början?
Hur sjönk Estonia? Vem sköt Olof Palme? Varför mördades Carl-Fredrik Algernon? Vad ligger egentligen bakom den globala och vansinniga klimathysterin? Varför är denna folkvandring från mellanöstern och Afrika så bra? Måste jag köpa en elbil när min gamla lägger av?
Varför ljugs det så totalt hejdlöst om vindkraft och kärnkraft? Och så vidare.
Grubblande unga män är det sista ett land behöver. En dikotomi kan leda till psykisk sjukdom, och det är väldigt många nu som är i farozonen. Ta däj en sup å bli som fölk i Värmland!
Det absolut enda som håller i det långa loppet är sanningen. Den kan vara svår att ta in, men leder inte till nya lögner, som lögner tenderar att göra.
Sanningen kanske uppenbaras långt efter min död, men vad har jag för nytta av det då, när ingen minns mina frågor. Var tog mitt liv vägen, insnärjt allt värre i en härva av osanningar, överbevisande miner och konstlade hånskratt.
Bra beskrivning av Hamlet, men du glömde en central fråga. Vilka metoder får jag tillgripa för att ställa allt till rätta?
Jag har alltid sett mig som en passiv åskådare till händelseförloppen och knappast varit varken optimist eller aktivist. Men jag har diskuterat alla tänkbara konsekvenser och utfall med likasinnade och vi har nog blivit ganska högljudda ibland. Men sedan har allt varit som vanligt igen, och tyvärr har jag därför inte ens uppmärksammat allvaret med att Hamlet även grubblat på hämnd.
Typiskt svenskt?
Troligen, ja. Egna initiativ, särskilt sådana som inbegriper våld, är liksom inte godkänt.
Pingback: Aquitaine | ulsansblogg