Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Uppvaknandet i form av en förståelse hos individen om vem hon i verkligheten är och rätten att i full frihet besluta och handla efter eget förnuft är en häpnadsväckande och omskakande händelse, som präglar och omvandlar en persons levnad. Det blir ofta utgångspunkten för en rad utvecklingslinjer, som omformar personen i så många avseenden. I ett gott samhälle ses processen, att förstå vem man är och att individen nu själv har fullt ansvar för sitt liv, som helt naturlig. Det samhället kallas för den Civila VälfärdsStaten (CVS) i motsats till dagens StatsVälfärdsStat, som i mycket istället indoktrinerar människor från barndomen i kollektivistisk anda. Men om individen förstår den mänskliga utvecklingen under de senaste 5000 åren, vilken gått från en vitt utbredd kollektivism till alltmer av individuell frihet, får hon en bas för sitt tänkande om samhället. Hon inser då också, att dagens demokratiska kollektivism i västländerna nu i växande utsträckning skapar resultat liknande den auktoritära kollektivismens – och att något bättre krävs.
Även på 1800- och början av 1900-talet stödde många personer en vittgående ekonomisk frihet, men underkastade sig samtidigt kollektivistiska åsikter från alla andra källor. Religion och respekt för traditionella styrelsesätt som monarker med politisk makt; framträdande kulturpersoner eller påstådd vetenskap, som ledde till eller propagerade för djupt kollektivistiska åsikter, respekterades av huvuddelen av europeiska borgare. Man satt till en väsentlig del kvar i ett kollektivistiskt andligt nätverk. Men idag finns ingen anledning till detta, utan vi är fria från dessa bojor. Och läget är nu (1) att:
vi..(har)..nått så långt man realistiskt kan – med bevarande av ett gott och tryggt samfund – i definitionen av ett samhälle byggt på empirisk kunskap, individualism och människans fulla handlingsfrihet. Denna frihet gäller individens valfrihet i allt: sättet att leva och mål att eftersträva, alla former av åsikter och samlevnad….
Det finns inte längre behov eller skäl för kollektivistiskt tvång i något samhälleligt avseende. Vi har gått från kollektivismens uniforma människa till den differentierade borgliga (fortfarande i mycket andligt snärjd av kollektivism) till nu den Personligen Ansvarstagande Människan (2). Denne accepterar allmänt inte kollektivism eller socialism utan har gjort sig fri från det traditionella tvånget att tro, att kollektivism är godtagbar eller nödvändig annat än på få samhällsområden. Av det skälet liknar hennes åsikter troligen i många avseenden sådana i den libertarianska ideologin (3), som sätter den fria och rationellt tänkande individen i samhällets centrum. Den ideologin bygger på individens Rätt till det Egna Livet (REL) i ett frihetsorienterat samhälle.
ETIK
Ett sätt att indoktrinera människor är att få dem att acceptera en etik, som innebär acceptans av beteenden, som strider mot individualism och människans lycka. En etik, som lägger all vikt vid att göra goda saker för andra, är en sådan. Den ger dock ingen relevant styrning av individens allmänna beteende och överhuvudtaget för hennes liv. Betoningen av andra kan leda till en sekundär godhet, men kan inte vara den primära. Moral är för individen en alltför viktig och betydelsefull faktor för styrningen av hennes mål och handlingar.
I libertarianismen (4) innebär godhet därför i Aristoteles mening i första hand individens välfärd och framgång och betonar hennes ansträngningar att främja och uppnå sina egna värderingar och mål. I libertarianismen är hennes försök att konsekvent under livet prestera sitt bästa i sådana avseenden handlingar, som kan vittna om mänsklig godhet. Så godheten är inte primärt koncentrerad på beteendet mot andra – det kan högst vara en sekundär godhet – utan gäller individens styrning och arbete för att nå höga egna mål. Och just det gör märkligt nog, att hennes arbete är till skyhögt högre värde för alla samhällsmedlemmar än insatser, som konventionellt ”goda ” människor utför.
Denna etik har konsekvenser både för individens tänkande och planering och därefter handlande under livet. Den berör bland annat nivån för personens värderingar och livsmål (inkl periodiska arbetsmål) och vanor och sedan hennes prestationer gällande dessa syften. Arbetsinsats, kreativitet, ansvarstagande i olika avseenden och därvid särskilt uppnående av andlig och materiell självständighet är det väsentliga.
SLUTET AV LEVNADEN
Alla goda ting har ett slut – och så också livet. Gränsen har slutligen nåtts, och frågan är då, vad som är viktigt i samband med döden, som är den andra av de två fundamentala händelserna i livet. Att göra någon form av bokslut verkar väsentligt för många, och den logiken är stark även för den sekulära människan. Den religiöse författaren och filosofen H F Amiel formulerar det som att (5):
” …domsbasunen…ropar åt oss: ”Är du färdig ? Gör räkenskap
för dina år, för dina lediga stunder, för dina krafter, för din talang
och för dina verk”…
Ja, det går inte längre för någon att dröja, för den här stunden, när man har rätten att tala så, varar inte. Tillfället måste tas – det kommer inte igen. Vad har Du gjort, vad har Du stått för, vilken skam är Din – eller storhet ? Ärlighet och gjorda handlingar är det enda som nu duger, allt annat är utan värde, löften är ingen valuta längre. Vad kan Du egentligen visa för resultat av Ditt liv, det som inom ett ögonblick inte längre är Ditt. Håll inte tyst, utan höj Din röst och visa att existensen inte varit fåfäng.
Vad det gäller är, att Du använt Din rätt till det egna livet – den som fanns där trots staten, det Du ändå kunnat nyttja – på ett gott sätt. Finns det någon överensstämmelse mellan Ditt syfte för livet – och dess resultat ? Stora hinder kanske fanns för resultat att visa sig, men kan Du sant hävda, att kraften och viljan är använd synnerligen, att timmarna och minuterna nyttjades väl ? Och nästan varje arbetsdag?
Och – tala nu ärligt – vilket är värdet av detta för människor, om det nu delvis var Din avsikt ? Är det till någon hjälp för dem i deras val och levnad på ett riktigt sätt ? Och vad har Du gjort för Dina närmaste ? Minns verkligen någon Dig med saknad ? Om en månad ? Ett år ? Ett decennium ? Så höj rösten och tala nu!
- https://www.frihetsportalen.se/2023/01/den-libertarianska-historiesynen-del-4-4/
- https://www.frihetsportalen.se/2023/03/ar-den-personligen-ansvarstagande-individen-skapelsens-krona-1-2/ och https://www.frihetsportalen.se/2023/03/ar-den-personligen-ansvarstagande-individen-skapelsens-krona-2-2/
- Se Kap. II och IV i: https://www.contra.nu/contra-articles/libertarianismens-grunder
- https://nyadagbladet.se/kronikor/den-etiska-faktorn/
- Lewenhaupt,Caroline (1958). Levnadsvishet, s.126. Wahlström &
Widstrand, Stockholm.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Hans publicerade artiklar kan också sökas på hemsidan: http://vaknaupp.dinstudio.se/17/9/artiklar-och-lankar/
Pingback: Människans uppvaknande och bortgång 2 | ulsansblogg
Frågan är om vi inte ändå måste ha en kollektiv grundsyn, kalla det gärna kultur eller kultursfär, där i är principiellt ense om vad som går för sig och inte. Det jag tänker på är betydligt vidare och friare än den värdegrund vänsterfolk bekänner sig till. Den har ju den märkliga ordningen att vara öppen för andra kulturer, men håller sig med en jantelag för att hålla de egna inom en trång korridor.
Den som växer upp i en helt kollektivistisk miljö, måste ha hjälp för att bli en fritänkare. Om processen skall ske naturligt hinner man nog bli pensionär innan man kan börja se klart. Vad jag minns bäst från min egen barndom och ungdom var den ständiga bristen på pengar till livets nödtorft, allt man pratade om var vad saker kostade och vad som var viktigt och oviktigt att köpa. Allt kostade något, det mesta mer än man hade råd med utan att försaka något annat, men det var gratis att låna böcker på stadsbiblioteket, vilket var sensationellt för en vetgirig yngling. Nästan ingen hade bil, inte ens de som gick till jobbet i kostym och slips. De få som hade bil från mitten av femtiotalet använde den aldrig på vardagar.
Märkligt nog hade många av mina lärare bil, de var bra avlönade på den tiden och jag minns flera av dem mycket tydligt fortfarande. Men lärde de en att tänka fritt? Aldrig, snarare tvärtom. Varje skolklass var ett tydligt kollektiv, och det förekom även kollektiv bestraffning därför att ingen ville ange klassens gärningsman som kastat snöboll och kraschat en ruta.
Varifrån kom då insikten i att samhället kanske kunde fungera bättre? Jag blev väldigt fundersam när jag hade gett klassens värsting en välförtjänt snyting, och fick en mycket värre av magistern som ändå var känd för att vara religiös. Hade han inte förstått innebörden i att vända den andra kinden till? Det skulle i vilket fall inte falla mig själv in.
Kanske kom viss inspiration från skolkamrater som startade ”eget” vilket var ytterst udda. Eller när man såg sina äldre släktingar genomlida sina torftiga yrkesliv, utan utbildning, men fulla av andra talanger som de aldrig kunde eller förstod att utnyttja och man insåg viket privilegium det var att man åtminstone fått gå ut gymnasiet, en säker biljett till bättre avlönade jobb.
Under militättjänsten klarnade det ytterligare, därför att man faktiskt fick ett stort fötroende när man tilläts att hantera livsfarliga vapen varje dag, och att man hemförlovades vid muck med det tunga ansvaret på sina magra axlar att försvara fosterlandets gränser med livet som insats. Skulle man klara det? Ja, vilka skulle kunna göra det bättre?
Det är nog riktigt att dagens människor söker en ytterligare dimension i tillvaron, men finns det så mycket mer än det vi hittills har uppnått? Måste man uppfinna nya problem och pålagor för att vi ska få nya saker att bekymra oss för?
För min del skulle det räcka bra med att backa bandet och låta mig göra om vissa saker bättre med all senare förvärvad insikt och kunskap, men det är förstås omöjligt.
Uppvaknande beror naturligtvis mycket på var man kommer ifrån. Det avgör vad kan och ska vakna upp ifrån.
Du är drygt tio år äldre än jag om förstått saken rätt. Det hände mycket på de åren. Visserligen skickades jag att handla i lokala matbutiken när jag var tre år gammal, med en liten väska och lapp att överräcka till mammas morbror Åke i charken.
Men min far studerade då på KTH och bil hade vi redan från start. Den användes även till och från jobbet både som ingenjör och lärare.
Men jag kunde inte se att gymnasieutbildning säkrade jobb. Det enda det säkrade var mer skolgång. Hopplöst för den som vill börja jobba och leva i frihet!
Jo jag har studerat, mycket mer än nödvändigt, och jobbat mig arm.
Det finns mycket jag skulle kunna göra om ifall jag fick och det ginge. Men jag kan inte se att det är mycket jag skulle ändra.
Dock skulle jag än mer markera friheten, söka den och berätta för världen om den.
Åtta års åldersskillnad betyder nog inte så mycket, men en uppväxt hos välutbildade och motiverade föräldrar betyder nog mer i synen på det personliga ansvaret och sin samtid, vilket inte behöver bevisas ytterligare i ditt fall, Mats!
Mina föräldrar och deras syskon växte upp under krigsåren i en omgivning varken de själva eller deras föräldrar hade valt på grund av bättre anställningvillkor osv. utan för att de halvt beordrats dit från städerna, halvt för att de kände en gammaldags plikt att ”ställa upp” för Sverige under svåra år; minns att ingen kunde veta hur länge kriget skulle pågå, och att de äldre själva hade vuxit upp under första världskriget med svåra umbäranden och bara gått i fyraårig folkskola där det var ett giltigt skäl till frånvaro att sakna kläder och skor. Min blivade svärfar låg i tält vid norska gränsen i 3,5 år under tidigt fyrtiotal och var stendöv på ena örat efter ett vådaskott.
Dessa uppoffringar hade förstås den äldre generationen inget för när freden kom; de blev kvar på sina utposter och trista jobb, och kunde endast (som i enstaka fall) mödosamt gå en begränsad karriärväg med Hermodskurser och genom att flytta långt till helt främmande platser. Ingen hade bil, tågresor var det som gällde men de kostade alldeles för mycket.
För min föräldrageneration tog allt en snabb vändning, de kunde börja leva livet igen i festyran efter krigsslutet, allt var nu möjligt och de gifte sig och skaffade barn på löpande band utan att egentligen tänka på utbildning, jobb och försörjning.
För min egen del blev därför uppväxten ganska trist, uppfostrad av allt mer grubblande eller frånvarande föräldrar som inte såg någon utväg, mer än att rösta på socialdemokraterna. Mina far- och morföräldrar tillförde inget utom mer puritansk återhållsamhet och ryckte på axlarna åt alla barnbarn överallt som pockade på uppmärksamhet. Vi hade aldrig någon TV (bara radio) men jag lånade på biblioteket gratis från sju års ålder och läste under många år bortåt tvåtusen böcker, 4-5 i veckan, ofta halva nätterna. Både verklighetsflykt och vidareutbildning sammantaget, och klassikerna stod självklart högt på listan; jag läste alla som jag förstod.
Men så kom sextiotalet och den nya musiken från kontinenten, främst England och USA. Jag hängde på med själ och hjärta mer än de flesta och var absolut inte ensam. Det bästa var att föräldragenerationen fattade noll, för nu var det finito med deras syn på tillvaron och nu skulle all gammal skåpmat ut, för i framtiden bestämde vi!
Jag skaffade bil för nästan ingenting och lärde mig att meka själv, bensinen kostade 70 öre litern och jag skulle självklart gå på gymnasiet trots föräldrarnas behov av bidrag till mitt upphälle som tillskott med lönen från ett torftigt lönearbete i stället för nya utgifter. Morsan var starkt tveksam, men det gavs ett litet studiebidrag, vilket räddade situationen. Hon visste förstås också att några av mina klasskamrater i folkskolan hade växt upp i urgamla trähus med utedass, som hon hade gjort. Men så illa hade vi det inte då och skulle inte få.
Vissa av oss gick för långt och blev ”FNL-are” eller ”Sextioåtta” men det har de aldrig fått ut något gott av. Jag skaffade själv redan under gymnasietiden sommarjobb i den privata industrin som jag fortfarande understundom jobbar åt efter snart sextio år och har aldrig ”looked back” . Det har varit svårt och ansvarsfullt många gånger, men det ska ju livet vara om det ska vara värt något!
Mina äldre generationers fördöme var då inget att ha, men nu är det dags igen, och nu har vi nya sextioåttaflummare på samhällets viktigaste poster, de är lätta att känna igen! Hur ska det sluta? Med facit i hand – illa, om inte en snabb tillnyktring sker. Tiden väntar inte, varje timme vi kör åt fel håll måste dubblas innan vi är på rätta vägar igen. Verkligheten kallar oupphörligt och obönhörligen på realister, inte drömmare.
Åtta år, ok. Skillnaderna är nog mindre än man först kan tro. Min far var den förste i släkten som tog en universitetsexamen, när jag var 18 år även en doktorsexeman. I övrigt verkar utbildningsnivån på våra, dina och mina, mor- och farföräldrar varit likartad. Upplevelserna av krig likaså, min farfar låg inkallad både första och andra världskriget vid finska gränsen. Mormor och morfar var aktiva sossar, farmor och farfar småföretagare.
Både far och mor föddes i enkla hyrda lägenheter på landsbygden, utan vatten och dass på gården.
Skillnaden tycks vara var. Morfar var vid järnvägen och flyttade runt med familjen, för att söka bättre anställning. Från Falköping i söder till Gällivare i norr. Till slut hamnade de i Luleå.
Farmor och farfar var båda från Rosvik i Piteå, men flyttade med tre av fyra barn födda in till Luleå stad.
Norrbotten var då och är kanske ännu ett pionjärlän med inflyttning och blandning av människor.
När jag kom till Värmland möttes jag av folk som levde i tron att där skedde stor utveckling. Men den hade hänt och var avslutad redan innan dessa var födda. Nu, på 90-talet flyttade det sista ägandet ut från länet, en tragedi. Några värmlänningar sa sig veta att Norrbotten var ”vid det gamla” och bakåtsträvande. Där kan vi tala om att se grandet i sin broders öga, men missa grandet i det egna.
Jo, det var ont om pengar även i min familj, de första åren. Jag som är äldst minns det, mina yngre syskon inte. När far blivit ingenjör och fått jobb som lärare och samtidigt drev konsultfirma vid sidan av började ekonomin bli god. Men från mitten av 60-talet ökade beskattningen också påtagligt och min mor skyndade sig ut på arbetsmarknaden igen när lillsyrran klarade sig själv, med viss hjälp av de äldre syskonen.
Sista gymnasieåret flyttade jag hemifrån och försörjde mig med att köra taxi. I mopedåldern hade bensinen kostat under kronan, men när jag hade nästan färskt körkort slog oljekrisen till och världen blev sig inte lik. Jag blev då mycket engagerad i att vi skulle hitta andra drivmedel och energikällor för att slippa vara beroende av skurkstater. Men det visade sig svårt. Jag har hela tiden hävdat att klimatkrisen är uppfunnen just för att slippa köpa olja från skurkstater utan behöva säga det rakt i ansiktet på dem. Det har inte heller varit framgångsrikt.
Din och Jans levnadsbeskrivningar är en behållning av att ha skrivit artiklarna. Jag känner igen mig så mycket i Era bilder av utvecklingen. Jag hade förmånen att släkten påbörjade klassresan tidigt men på typiskt svenskt sätt. Började med medlemmar som blev folkskollärare på basis av egen fyraårig skola; nästa generation klättrade upp till lärare och enklare ingenjörer; sedan akademiker i många yrken och även forskare. Inriktningen på utbildning som ytterst viktig i livet var uppenbar. De var borgerliga på bägge sidor och jag hade en utmärkt barndom men eftersom min far var forskare mindre pengar än många.
En sak jag fäste mig vid, Jan, var Din beskrivning av läsvanorna i skolan. Jag gjorde detsamma, läste nog lika mycket som Du, och jag välsignar biblioteken. Många i släkten var mycket öppna för reformer; min morföräldrar var helt inriktade på att deras flickor skulle ha akademisk utbildning på samma sätt som pojkarna. Alla fem hade därför akademiska examina; min mor blev tandläkare.
Detta var naturligtvis en utmärkt miljö för att börja tänka själv, vilket jag också gjorde. Beträffande tänkandet om politik var Ungernrevolten 1956 mycket viktig. Jag fick tidigt upp ögonen för skillnaden mellan förtryck och frihet.
Ungern 56 för dig, Berlin 61 för mig. Dallas 63 blev helt avgörande!
Nu har vi både Ukraina och Gaza 2023. Båda i viss mån förväntade eftersom ett oförsonligt tryck byggts upp under lång tid, lätt att se för alla. Att våra bästa medlare inte kunnat eller velat ta i dessa båda genomklappningar till ytterst primitiva konflikter utan hotat sitt eget folk med påhittade problem är löjligt bortom allt förhuft. When will they ever learn?
Precis!
Mycket sorgligt.
Man kan reflektera över dagens mentala tillstånd i Sverige. Där vi bor nu nära norska gränsen hade vi länge ett fritidshus och kunde ta emot norska TV-sändningar gratis och med full kvalitet. Och det var mest de vitt tittade på eftersom kvaliteten sammantaget var skyhögt över det övriga utbudet, även det svenska. För några år sedan försvann dock möjligheten att se norska TV via marksändningar och vi slutade i stort sett att se något alls. Men av en tillfällighet hade hustrun slagit på apparaturen igår igen och rapporterade nöjt att alla de norska TV-kanalerna nu kunde ses igen, i all sin prakt som förr några år sedan. Det pågick en flera timmar lång debatt om Israel-Gaza-konflikten, helt otroligt informativ och med absolut högsta nivå hos både reportrar på plats och i studion, varvat med täta reportage på plats med bilder som bekräftade alla rykten.
Från Sverige sändes samtidigt ett sagolikt uselt lekprogram för vuxna med de vanliga konstlade hånskratten, primalskriken och det eviga kramandet.