Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Det finns ett antal viktiga skillnader mellan den moderna västerländska civilisationen och den föreslagna nya världsordningen (NWO). NWO har ännu inte formellt preciserats i många avseenden, men vi börjar nu klarare se dess konturer. Den kommer i framtiden naturligtvis omfatta dels en institutionell ram och dels ett antal principer, som anger hur den globala ideologin kommer att realiseras i ett antal avseenden. Den institutionella ramen kan antas omfatta en global världsstat, som omfattar de flesta av jordens länder exkl USA och/eller Kina. Den globala statsbildningen styr då utifrån en överenskommen konstitution, vilken accepterats av de flesta av jordens länder. Dessa motsvarar i stort medlemsstaterna i FN.
Man fastställer genom detta formerna för en världsregering och ett världsparlament. Det senare kan operera både på basis av ett mindre antal regionala sammanslutningar av länder (såsom EU), dels avseende vissa frågor med direkt representation från samtliga individuella länder. Det är oklart vilken tyngd i parlamentet olika länders folkmängd kommer att ges. De små eller mindre befolkningar, som exempelvis länder i Europa och stater i världen med främst vit befolkning har, kan knappast tillåta, att folkmängden blir ytterst viktig eller avgörande för makten i parlamentet. Å andra sidan kan inte heller antalet nationer bli helt avgörande såsom idag i FNs generalförsamling. Det medför ju liknande resultat som att bero på folkmängden. I FN finns säkerhetsrådet som säkerhet för västländerna, men hur lösningen av en liknande garanti – om någon – i världsstaten blir, är oklart.
Den europeiska regionala sammanslutningen (EU) har vid denna tidpunkt troligen blivit en federal stat och har en federal regering. Det medför, att de flesta europeiska stater är tysk-franska provinser, såvida inte kraftiga reformer av hela maktstrukturen skett vid omdaningen av Europa. I enlighet med parlamentariska principer skapades då en federal regering ledd av en regeringschef (även ledare för EU), som dock inte direktväljs utan väljs av den parlamentariska majoriteten. Rollen som den europeiska civilisationens försvarare och förespråkare får inom världsstaten tas främst av EU. Men dess förmåga att vara försvarare för personlig frihet med en stark individuell kärna kommer troligen att vara låg. Främst det franska inflytandet tillåter inte det.
Naturligtvis kan mot förmodan effektiva förespråkare för frihet och individualism komma att framträda i Latinamerika eller Asien, men ideologiska ledare – vilka inspirerar till globala politiska rörelser (och dessutom frihetsorienterade) – har hittills aldrig utvecklats där. En komplett och frihetlig ideologi med global slagkraft har aldrig växt fram utanför västerlandet.
DEMOKRATISKA BRISTER I TRANSNATIONELLA ORGANISATIONER
När man talar om brister avseende demokrati i unioner av stater, kan man observera, att brister redan finns i enskilda demokratier exempelvis dagens Sverige. Av det skälet bör sådana inte bli ännu mera betydelsefulla. En faktor av växande betydelse, som försvagar demokratin i vårt land, beror på det inflytande, som partiledningarna utövar på valet av riksdagsledamöter. Genom att ledamöterna numera i många fall ser politikerrollen som ett yrke för livet och därför är beroende av den för sin framtid och ekonomi, blir partiledningarnas välvilja av alltför stor betydelse. Riksdagsmännen är inte längre oberoende beslutsfattare styrda av sina värderingar utan kan liknas vid tjänstemän i stora företag. Demokratin i Sverige bygger därför ytterst bara på några få partiledningars åsikter och beslut. Dessa kan ensamma helt avgöra för landet ytterst viktiga frågor. NATO-anslutningen och formerna för S:s och SD:s förändrade val är här bara ett exempel.
Genom den offentliga finansieringen av partierna har dessa även i det avseendet frigjort sig från beroendet av sina medlemmar och sympatisörer. Detta gör också att svensk s k demokrati inte sällan kan leda till beslut, som går emot befolkningens vilja. Demokratin utgör alltså inget fullvärdigt skydd för medborgarna. Det finns dessutom ett flertal andra inslag, som förminskar vår demokrati. Tendensen att ignorera de egna medborgarna kommer dessutom att ytterligare öka i en transnationell stat.
Det är av flera skäl överhuvudtaget inte acceptabelt eller tillåtet för någon av dagens transnationella organisationer att överta rätten att bestämma över en viss medlemsstats medborgare. Det är främst två skäl, som förbjuder detta.
Det första är den auktoritära naturen hos majoriteten av medlemsstaterna i världsstaten. Låt oss anta, att dessa är desamma som i FN. Över en tredjedel av dem är då klart auktoritära; vissa är hårda diktaturer, några är totalitära stater. En annan femtedel lyder under ett betydande inslag av auktoritärt styrelseskick och är långtifrån demokratiska. Om vi ser på FNs medlemmar år 2022 var 95 av 167 länder antingen halv-eller heldiktaturer. Vid sidan av denna majoritet av auktoritära länder bestående av diktaturer och närliggande, kan anmärkningar också riktas mot de flesta av staterna inom den mer anständiga minoriteten av medlemsstater. Av de 72 kvarstående staterna är 48 sådana med brister (1). Denna kritik gäller då mänskliga rättigheter och politisk frihet. Riktiga demokratier är därför betydligt färre än en femtedel av medlemsstaterna. Om man tar hänsyn till ländernas befolkningsstorlek försämras bilden ännu mera.
Låt oss anta att världsstaten med få undantag har samma medlemmar som FN. Men FN har inte ens kunnat upprätthålla det formella kravet på medlemskap, att länder godtar stadgan om mänskliga rättigheter. För muslimska länder tillät man att dessa följer en stadga formulerad av länderna själva, och där alla mänskliga rättigheter gjorts beroende av, att dessa inte bryter mot reglerna i sharian. Och sharian är fientlig till många personliga friheter. Och att många regeringar i FN regelmässigt bryter mot mänskliga rättigheter och politisk frihet leder inte till att de utesluts. Att Kina och Nordkorea överhuvudtaget godtas som medlemmar säger något om farorna, som ligger i en transnationell styrning av världen. Men det är bara ett tecken på att skillnaderna i värderingar mellan världens länder är så avsevärda, att ingen transnationell organisation kan tillåtas få påverka västländernas inrikespolitik.
Det finn inga tillräckligt starka skäl för behovet av en världsstat. De vanligen angivna är konstruerade eller överdrivna (2). Det finns alltså inga skäl alls att låta transnationella församlingar bestämma över demokratiska stater gällande några som helst inrikespolitiska frågor och särskilt inte sådana om rättigheter och frihet. En röstmajoritet i någon internationell församling bör av demokratiernas representanter aldrig tillåtas bestämma över deras stater avseende medborgarnas handlande eller välfärd (3). Det finns på det globala planet överhuvudtaget inga acceptabla församlingar idag, som kan ges beslutsrätt gällande medborgarnas liv i demokratier. Det medför, att tanken på en världsstat är orealistisk och orimlig.
Argumentet ovan gäller egenskaper utmärkande de globala organisationernas medlemmar. Det andra skälet mot en världsregering gäller i stort sett alla transnationella organisationer inkl även regionala sådana, som enbart omfattar demokratier. Låt oss räkna in även sådana fall i NWO. För Europeiska unionen gäller inte det första skälet. Problemet med beslut i demokratiska regionala unioner är dock, att de flesta medlemsstaters medborgare då inte har något relevant inflytande på besluten i vare sig den egna eller den framtida transnationella federala staten.
Beträffande den egna staten beslutar landets väljare inte längre över viktiga delar av sitt eget lands politik. Så länge det finns nämnvärda nationella skillnader i värderingar mellan medlemsstaterna ska följande princip gälla: medborgarna i varje stat ska gällande sin egen stat alternativt i varje överstatlig organisation/stat, som bestämmer något av vikt för dem, tillsammans genom medlemsstatens valprocess kunna nå eller ha något nämnvärt inflytande på beslut inom den aktuella organisationen (eller staten). Därför är ett libertarianskt krav på människans rättigheter att det finns en :”Rätt att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör statens styrning” (4).
RÖSTNING I TRANSNATIONELLA STATER
Som medborgare i Sverige skulle kravet ovan inte kunna uppfyllas i ett federalt EU. Om befolkningens storlek är mindre: en eller några få procent av den totala (2 % gäller för Sverige i EU), utövar de inget ”nämnvärt” inflytande. Det är då heller inte fråga om, att de deltar i någon för Sverige meningsfull demokrati. Det är helt enkelt bara en formell röstningsprocedur utan mening. Man pratar och leker demokrati, men någon sådan finns inte. Och på denna grund ska utlänningar (här europeer) ges rätten att fatta beslut om viktiga förutsättningar för den svenska befolkningens liv? Det är en orimlig konsekvens med tanke på det ringa inflytandet.
Argumentet att Sveriges representanter kanske kan samarbeta med andra EU-staters representanter för att de tillsammans ska nå ett inflytande är tyvärr utan värde. Man vet inte om andra länder med något liknande åsikter är villiga att samarbeta och kompromissa, och om man gör det, kommer kompromisser troligen att mycket sudda ut det egna landets ståndpunkt. Jämfört med att själva bestämma har då även ett framgångsrikt förhandlingsarbete utmynnande i ett transnationellt beslut inget nämnvärt värde.
Medlemskap i ett federalt Europa innebär ett otal nackdelar för vårt land. Sverige blir i det EU, som växer fram, främst en tysk-fransk provins. Men de styrande länderna är inga framgångsmodeller för Sverige. Att vi ska avstå från den självständighet, som vi kontinuerligt bevarat de sista 500 åren, är ett alldeles för stort offer. Vilka fördelar i vilka avseenden – ej möjliga att nå genom frivilliga avtal – ger oss egentligen den federala staten ?
Rätten att delta i fria val i en världsstat, där en liten medlemsstat naturligtvis i n t e utövar n å g o t s o m h e l s t n ä m n v ä r t inflytande över styrningen, är också utan värde. Sveriges befolkning utgör lite över en promille av världens befolkning. Det ger inget inflytande alls. Världsstaten representerar enbart av det skälet ingen meningsfull demokrati för oss. När dessutom skillnaderna i värderingar och ekonomisk utveckling samt nivå är så djupgående som de är idag i världen, blir ide´n ännu mera förkastlig.
(1) https://www.contra.nu/contra-articles/nationell-suveranitet-och-globalism/
(2) https://nyadagbladet.se/kronikor/den-storsta-bluffen-hoten-som-pastas-krava-en-varldsregering/?
(3) https://www.contra.nu/contra-articles/diktaturer-far-ej-harska/
(4) Se kap. IV § 11 i: https://www.contra.nu/contra-articles/libertarianismens-grunder/
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Hans publicerade artiklar kan också sökas på hemsidan: http://vaknaupp.dinstudio.se/17/9/artiklar-och-lankar/
Vad skall medborgarna rösta under Klaus Schwabs regi?
Medborgarna ska legalisera NWO och den låtsasdemokrati som ”liberalerna” anser vara den ultimata och slutgiltiga! Inga andra röster ska få komma till tals och de som opponerar sig ska förföljas och helst i fängelse…Så kommer det att se ut om liberal-fascisterna och globalisterna vinner.
Desto mindre medborgarna på jordklotet får att säga till om, desto mindre blir välståndet för medborgarna.
Frågan är bara hur medborgarna ska fås att förstå det?
De flesta som talar om yttrandefrihet är bara pennfäktare. De är ganska ointressanta för det är de som med få begränsningar kan skapa praktiska saker som betyder något. Det är dessa personer som behöver yttrandefriheten, för allas vårt välstånd.
Väldigt bra inlägg. Tack