Intryck och funderingar från NZ

När vi nyss kommit dit uppstod en sidodebatt på Newsvoice om hur det är på NZ, där en Karl W påstod att det är nerlusat med fartkameror och vansinnigt dyrt att åka fast, samt att där finns en allemansrätt lik den svenska. Allt detta är falskt, men jag orkade inte ta den debatten med den tidsskillnad som råder.

Alltså, det finns fartkameror ja, Ett tusental (mot Sveriges drygt 2500), främst runt storstäderna Auckland och Wellington, samt några mobila enheter. Boten är 150 kiwidollar ≈ 1000 kr och bilägaren är betalningsansvarig. Några varningsskyltar finns inte. Jag såg ingen kamera och fastnade aldrig på bild.

Mitträcken är sällsynta på vanlig landsväg. På motorväg är självklart körbanorna separerade på olika sätt med räcke, betongmur eller brett dike. Men motorväg är en sällsynthet i NZ. Även dessa finns nära de stora städerna. De vanligaste hastighetsgränserna på landsväg ät 80 och 100 km/h, där de smala krokiga vägarna, med stup utan räcken mm, i Sverige skulle det vara 60 eller lägre, men i NZ är det 80 eller 100 som gäller. Bild bifogas.

Någon allemansrätt likt den svenska finns inte alls. Men till skillnad mot i Sverige är generositeten ofta stor mot grannar, dock inte alltid mot storstadsbor. I ”far north” där jag vistades hela tiden denna gång är det ungefär som i Norrland på 50-talet. Lugnt, gemytligt, avspänt och dessutom sommar året runt. Ja, de har en vinterperiod som börjar nu, då det regnar men aldrig är minusgrader.

Vart vi åkte där vi träffade på pensionärer som inte var nyzeeländare, visade de sig vara där för att besöka barn eller barnbarn som bosatt sig i NZ för att jobba. I turistnäringen, som är stor och viktigt är arbetsstyrkan klart yngre än i Sverige. Den puckel med ”dyra” pensionärer vi har i Europa nu kommer de att få om cirka 30-40 år, när dessa unga går i pension. Återstår att se om de då ordnat ett pensionssystem som håller, eller om politikerna på europeiskt vis försnillat pengarna. Man kan hoppas att de inte gör om misstaget att ta in hopar med muslimer som försörjs från dag ett med skattemedel istället för att jobba sig till försörjning.

Angående turistnäringen var det mycket tydligt att den lidit svårt av NZs hårda nedstängningar under covid. På flera håll fanns skyltar om att hotell, pensionat och annan turistverksamhet var till salu. Bland de som överlevt var missmodet stort. Där kommer troligen en strukturförvandling att ske. Risken är stor att de idag vanliga familjeföretagen köps billigt av internationella kedjor.

Alldeles granne med ett av hotellen vi bodde i låg en pir med båtramp där fiskeklubben hade en våg med kran. Redan första dagen landade en glad fiskare en blåstrimmig marlin på 108 kg. Några dagar senare såg vi en blå marlin på över 200 kg hänga där och fiskeekipage i mångmiljonklassen.

På denna väg tilläts till nyligen 100km/h.

90 mile beach, 90 km kontinuerlig sandstrand, vid ebb. Givetvis kör man bil där.

Blåstrimmig marlin

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Intryck och funderingar från NZ

  1. Jan Andersson skriver:

    Mitträckena mottogs som en välsignelse eftersom man bara fick ”litet repor i framskärmen” om man råkade tappa koncentrationen för ett ögonblck och kom över i mötande körfält. Ack om det vore sant, en bil som varit i kontakt med vajerräcket brukar stå på tvären med bortslitet framhjul och totalskrotad. Bättre än en frontalkrock, men mycket värre än en dikeskörning (fast höger sida av vägarna brukar numera ha ett djupt krondike där bilarna ofta slår runt och blir liggande på taket, vilket är mycket värre än en krasch i mitträcket ändå.

    När sedan mitträcket ska repareras måste man ut med tre till fem specialfordon och hålka ner farten till 30beller femtio förbi arbetsstället – nya olycksrisker,.

    Så jag är inte övertygad om mitträckenas välsignelser…

    • Mats Jangdal skriver:

      Dessutom monteras vajerräckena så att de tar bort många bra omkörningstillfällen.

    • Göran skriver:

      Jag trodde vajerräcke var till för att mildra en krock.

      • Mats Jangdal skriver:

        Även till för att hålla nere hastigheterna, eftersom bromsklossar alltid upphinns vid enkelfil.

  2. Jan Andersson skriver:

    Folk som beskriver främmande platser bygger sin berättelser på egna erfarenheter (inte fel) men sen tillkommer en hel del hörsägen. Och alla har egna erfarenheter och baserar natirligt sin berättelse på dem.

    Jag har varit i Japan ett par omgångar för både jobb och rekreation, och läste första gången flera guideböcker, och stälsatte mig inför de prövningar som där beskrevs. Inget var sant.

    Japan skulle vara världes i särklass dyraste land och man skulle helst räkna timmarna där i stället för antal dagar, om man inte såg upp skulle man vara tvungen att äta en middag till för bortåt tretusen. Och luften i Tokyo var så full av avgaser att man inte kunde andas, och trängseln oerhörd.

    Allt är precis tvärtom och till skillnad från många storstäder så är det i Tokyo som människorna är mest tillmötesgående och vänliga.
    Det finns ingen stress och trafiken flyter lugnt och behagligt. På kvällarna sveper ljumma havsvindar in över staden och en kvällspromenad blir en upplevelse med många små krogar öppna till mycket facila priser. Och man behöver inte passa sig för någon, gatubrottlighet existerar inte.

    Om man själv inte varit på plats kan man förledas att tro på dessa guideböcker, fast de är helt tagna ur luften.
    Vill du ha många positiva minnen i livet, åk till Japan.

    • Mats Jangdal skriver:

      Jag har hört av flera att Japan ska vara ett fantastiskt land att besöka, men då menar de vanligen Tokyo. Jag har inget intresse av storstäder. Upplever dem bara som trängsel, reklamskyltar och butiker. Det finns inget jag vill köpa, vyer uppskattar jag bäst på landet, god mat finns vanligen minst lika bra och till bättre pris på landet.
      Det lär vara svårt att köra bil i Japan, med mitt handikapp är det svårt att vistas i städer, långa avstånd att gå vilket ger svår värk och tar lång tid för mig. Därmed faller sammantaget det mesta av eventuellt intresse.

      • Jan Andersson skriver:

        Ja, det blir mycket gående och en del av de
        äldsta tunnelbanestatonerna saknar rulltrappor och hissar. Det intressanta är stt iaktta hur ett högmodernt samhälle kan utvecklas och fungera utan så mycket avigsidor som i väst alltid bildas i stora metropoler. Det är en mänsklig miljö trots storleken. Man har mycket att fundera på när man kommer hem igen.

  3. Göran skriver:

    När jag skulle besöka Estland, Lettland och Litauen med bil första gången fick jag veta att vägarna där var urusla. Jag blev glatt överraskad av att de var i mitt tycke bättre än i Sverige.

    • Jan Andersson skriver:

      Våra nära bekanta körde ett flertal gånger bil til en son som bodde i Graz i Österrike. De fann att alla ”betalvägar” söder om Östersjön var i absolut toppskick, med undantag för Tjeckien. Även om de sedan fortsatte söderut till Trieste i Italien, Slovenien eller Kroatien var det mycket lätt att åka på en snabb dagsresa dit.

      I Sverige hamnade vi helt ur kurs i somras när vi drabbades av fenomenet att E6 har bytt beteckning till E20 mitt i Göteborg stad när vi skulle till Ängelholm. Bilens navigator ville lotsa oss till Öckerö upprepade gånger. Och sedan kom Stenungssundsdebaclet i bästa öststatsstil, där ingen hade ansvaret.

      Enligt en mycket erfaren svensk busschaufför så hade E22-debaclet i Eslövtrakten i vinter lätt kunnat undvikas enom att kräva att varje tungt fordon obligatoriskt skulle medföra snökedjor, som gäller i Norge. Det hade alltid svenska bussar av ren självbevarelsedrift med på färden förr i tiden, och då körde ingen fast. Mitt motargument att de nya vinterdäcken var utmärkta som de var men inte fungerade så bra halvslitna fnös han bara åt: ”Så har det alltid varit”.

      • Mats Jangdal skriver:

        När jag fyllde ut körkortet med CDE behörighet var vi tvungna att stanna i en isig backe och visa att vi kunde lägga på snökedjor och sedan ta oss upp hela vägen.
        Håller helt med, krav på snökedjor vid inresa till Sverige.

  4. Peter Sjöström skriver:

    Tack för de trevliga beskrivningarna av er resa . Informativt , kort och koncist . Fina bilder ävenså . Skulle vara trevligt att ta sig dit vid tillfälle . Har själv bara åkt kors o tvärs i Europa mest på 70-80 talet .
    Mvh Sjöström

  5. Samuel af Ugglas skriver:

    Kanske får Du ork att beskriva de fruktansvärda skador Jacinda Arden orsakat de arma NZ ländarna.
    Rent nöje att läsa om dina upplevelser, stort tack.

  6. Pingback: Intryck och funderingar från NZ | ulsansblogg

  7. Jan Andersson skriver:

    År 1973 var jag faktiskt nära att emigrera till NZ med fru och barn eftersom de annonserade efter immigranter i svenska dagstidningar. De skulle betala resan och fixa bostad och de hade då en generös medborgarlön, dvs det spelade ingen roll om du jobbade eller ej. Jag revirerade till och med en ansökningsblankett men skickade den aldrig eftersom vi ändå var ganska rotade i Sverige. Men jag hade började inse vem Olof Palme egentligen var och att det inte väntade trevliga år i Sverige. Men senare fick NZ ta bort medborgarlönen, det fungerade naturligsvis inte i längden.

    • Mats Jangdal skriver:

      Ångrar du nånting att det inte blev av?
      Vet du när de slutade värva invandrare?

      • Jan Andersson skriver:

        Tankarna på NZ fanns kvar i bortåt tjugo år, men så kom jag att jobba med en yngre konsultkollega som hade varit placerad i Auckland ca ett till två år. Han hävdade att hans ekonomi hade körts i botten under vistelsen där, därför att det ändå generösa svenska utllandstraktamentet inte räckte på långa vägar, utan han hade tvingats till att ta stora privata banklån för att överleva kontraktstiden ut. Han var INTE positiv till det lilla örikets periodvis stora omkastningar i inrikespolitiken och folkets egendomliga självuppfattning.

        • Mats Jangdal skriver:

          Ja, prisläget är högt framför allt på bostäder. Har fått känslan att det tidigare var högre på allt, mest på grund av liten marknad och missriktade skyddstullar.

          De senaste 20 åren tycks inflödet av kinesiska pengar hållit upp prisnivåerna på bostäder i bra lägen.

          Mat har alltid varit billigare där än i Sverige.

          Samtidigt är myndighetskraven inte i närheten av de svenska. Vill man leva billigt så går det. Klimatet på nordön hjälper till. Ffa i de större städerna verkar det finnas folk som vill leva med en standard som de via amerikansk TV tror att de måste ha för att vara lyckliga.

          Politiken är ryckig, med större skillnad mellan höger- och vänsterregeringar än i Sverige.

          Medborgarnas ideal och orientering är mycket mer varierad än i Sverige. För en del är fortfarande England idealet, för andra är historisk och gegrafisk närhet till Australien viktigare. För många är USA riktmärket. Självklart vill maorierna bejaka vad se uppfattar som sin historia och sitt bidrag till NZ kultur. Andra riktningar går mot Kina, Indien och islam. Samt att en icke föraktlig del av folket omhuldar surfingkulturen i någon mening, oavsett det faktiskt handlar om surfing, skidåkning, äventyr eller bara slappande på stranden.

          • Jan Andersson skriver:

            Det är ju en drömtillvaro för alla unga att varje dag på året kunna välja om de vill segla eller åka skidor. Men så småningom förbleknar dessa anstängande nöjen och man blir beroende av vårdapparaten i Sverige, som man betalat för hela livet och nu utnyttjar till låg kostnad. Själv är jag helt beroende av glasögon, hörapparat och pacemaker, men känner mig ändå som 20 år och håller på med två husrenoveringar samtidigt, ett utmärkt sätt att hålla sig i form både mentalt och kroppligt.
            I går körde jag två grovsäckar med gipsskrot till tippen, förlåt – återvinningen, och hyvade runt fast de vägde minst 50 kg. Som gammal får man inte så lätt ont i tyggen heller… och vill någon diskutera politik så har jag både tid och lust…

          • Jan Andersson skriver:

            Vi visste om en kille som hittade sin fru på högskolan i Stockholm, och hon var från Tasmanien. De gifte sig och bodde där i unga år, men är nu tillbaka i Stockholm sedan decennier. Tasmanien lär ju vara ”gammelvala” på riktigt…

    • Benny skriver:

      Ja, det var nära att jag också som ung hade hamnat på NZ! Det stupade på att farsan var flygrädd och att morsan hade sin mor kvar i livet ytterligare några år men sedan togs förmånerna bort och det blev inaktuellt med flytt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *