Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Kunskapssyn
Postmodernismen (PM) anser, att eftersom det inte finns någon klar, säker och objektiv kunskap om omvärlden, finns heller ingen bas för att överhuvudtaget dra några säkra slutsatser om denna. Skälet för uppfattningen framgår nedan (se avsnitt Språket). Det innebär, att egenskaper i den reala världen inte kan fastställas, och att det mänskliga kunnandet generellt är subjektivt och kan ifrågasättas. Andra alternativ är lika troliga. Det betyder också, att vetenskapen och dess slutsatser betvivlas. Intryck och åsikter om det, som inte kan uppfattas av våra sinnen, eftersom det inte ingår i den fysiska världen dvs är metafysiska, saknar också objektiv grund och kan med skäl ifrågasättas.
Människosyn
Enligt PM anses människan bara vara en biologisk varelse och mentalt helt formad av hur hennes allmänna miljö och kulturen påverkar henne. Hon föds helt enkelt som ett oskrivet blad, där omgivningen präntar ner sina instruktioner. Social/kulturell konstruktivism gäller. Individer i meningen ett stabilt men utvecklingsbart ”jag” med egna värderingar och mål baserade på rationella överväganden, kunskap och erfarenheter finns inte.
Att du själv tror, att du formar dina uppfattningar om vad som är rätt eller fel, finner kunskap och bestämmer helt personliga mål helt annorlunda andras och har åsikter baserade på rationellt tänkande, objektiva fakta och principer, sägs vara fel. Det är påverkan på människans sinnen och medvetande från omgivningen, som är av betydelse tillsammans med hennes instinkter, lidelser och irrationella impulser, vilka ofta inte kan motstås.
Postmodernismen anser, att människor är svaga och har svårt att hantera motstånd och besvikelser, och att krav på omedelbar behovstillfredsställelse ofta styr dem. Eftersom PMs kunskapsteori (se avsnitt Språket) berövar människor möjligheten att ha en fast och rationell bas för kunskap och värderingar, kommer individer självfallet att känna sig osäkra gällande mycket. Beteendet styrs då av allmän subjektivism, någon ideologi utan empirisk grund eller att bara följa känslor. Beträffande de sistnämnda är då särskilt de mer negativa såsom rädsla, skuld och ångest viktigast.
Människans ”jag” påstås alltså inte existera i någon verklig mening och har i alla fall ingen stabilitet. Alla identiteter sägs egentligen vara föränderliga och flyktiga. Av det skälet talar inte postmodernister om individer överhuvudtaget utan om grupper eller kollektiv. De saknar helt intresse för individen och de, som hävdar att individualism ska vara basen för samhället, talar om något utanför postmodernisters uppfattning om verkligheten. Att människan kan observera och tänka koncentrerat om det existerande och beskriva detta objektivt förnekas (se Språk nedan). Så självständigt tänkande på basis av en korrekt uppfattad verklighet och kombinerad med en fri vilja anses inte existera.
Denna postmodernistiska syn bryter kraftigt mot den verkliga människans egenskaper. Vilka dessa är, kan belyses genom en kortfattad empiriskt baserad beskrivning av människan (1). Ingen individ är ett oskrivet blad vid födseln. Istället är mycket inskrivet i individen.
Förnuftet
Eftersom individen inte existerar i egentlig mening som en rationell och logisk, självständigt beslutande och målinriktad människa, erkänner PM inte hennes förnuft i modern mening. Hon påstås istället ha egenskaper, som nämnts ovan och vilka såsom en generell beskrivning vanligen kan ses som en karikatyr. De innebär, att personer genomgående påverkas och styrs i viss riktning av extern information och impulser.
Unga människor som exempelvis tillåter sig vara snöflingor med den typens egenskaper, eller unga eller äldre personer, som är andrahandsmänniskor (2), är dock beklagliga. Särskilt de senare låter andra fritt fylla sitt medvetande och förnuft med dessas värderingar, omdömen och tankar. Andrahandsmänniskors katastrofala intellektuella osjälvständighet vittnar om en förödande svag och irrationell personlighet. Men sådana är perfekta anhängare av PM.
I verkligheten har en person ett förnuft, respekterar vanligen rationalism och logik och är inriktat på verkligen förstå verkligheten och aktuella sammanhang. Hon har förmågan att verkligen tänka. Men denna nivå för medvetandet är inte automatisk. Frågan gäller här inte medvetande eller icke medvetande, utan det är ett val mellan lägre eller en högre nivå av detta. Att nå den högre nivån i en situation kräver ett medvetet val och ofta en ansträngning pga kravet på koncentration/fokusering, vilket gör att förnuftet verkligen utnyttjas. Den ansträngningen gör att många personer avstår från att tänka. Sedan avgör personens förmågor avseende analys, kreativitet och objektivitet kraften eller djupet i tänkandet (3).
Språket
Språket är av fundamental betydelse för människors förståelse av världen, och är naturligtvis ett område kulturmarxisterna försöker omvandla. Kulturen i ett område/region sägs av PM vara så kraftfull, att den ofta influerar språket och orden med en innebörd, som egentligen inte motsvarar verkligheten utan främst kulturen. Språket med sina begrepp och kategorier bundna till en viss kultur påstås inte kunna allmängiltigt beskriva ett visst existentiellt förhållande för personer. Det sägs vara är så bemängt med kulturellt förknippade undermeningar och särskilda sätt att förstå, att beskrivningar av verkligheten inte är tillräckligt exakta. Kommunikation med andra om olika förhållanden fungerar naturligtvis då inte bra.
Ändå måste man ju använda språket, dess begrepp och kategoriseringar, trots att dessa är så påverkade av kulturellt bråte, att beskrivningar vanligen förvanskas. Det gäller naturligtvis då också särskilt avseende personer, som inte tillhör samma kultur och talar annat språk med också dess svagheter och bias.
Åsikten är alltså, att en objektiv verklighet kanske finns, men att språket orsakat av kulturen byggt sådana hinder genom existerande bias och till orden knutna antaganden och innebörder, att möjligheten försvinner att precist kunna beskriva något i verkligheten. Språket dvs orden och meningarna kan således på grund av påstådda egenskaper inte korrekt återge reellt existerande förhållanden. Men om språket inte kan säkert beskriva någon verklighet, är en konsekvens, att det saknas kriterier för att skilja sanning från lögn. Ingenting kan bevisas eller motbevisas.
Denna attityd till språket kan beskrivas som en mycket radikal skepticism. Det språket förmedlar i ett kulturområde sägs dominera sättet att där se verkligheten. Skälet är då också, att allmänt accepterade åsikter är en produkt av makt utövad av någon. Allt tal sägs egentligen vara påverkade av olika gruppers synsätt och intressen, och det kraftfullaste intresset är makt (se beskrivningen i följande Delar av PMs samhällsteori).
Eftersom orden alltså inte är meningsfulla för syftet att överföra kunskap, kan språket bäst användas för social kommunikation. Vissa postmodernister ser dessutom ord i första hand som vapen att använda och utan någon hänsyn till objektivitet, logik eller erfarenhet, karakteristiska vilka enligt PM saknar värde.
Denna syn på språket är dock inte korrekt. Valet av verklighet och för denna passande ord har genom ren evolution i ett land successivt förändrats, finslipats och etablerats under Homo Sapiens millennier. Det medför, att vi idag allmänt väljer just de ord, som mest precist anknyter till och beskriver omvärlden (4). Våra slutsatser är därför objektivt pålitliga och förenliga med den verkligt existerande världen.
Förtroendet för vår observationsförmåga och för språket medför alltså övertygelsen att korrespondensteorin gäller, det vill säga att det finns en överensstämmelse mellan (a) en benämning och noggrann beskrivning/definition av något och (b) dess motsvarighet i den empiriska världen. Och detta är fallet även internationellt. Den exakta innebörden av ord är numera så väl preciserade iolika språk, att precisa ord med samma innebörd vanligen kan hittas vid översättningar.
Vi vet, att orden och deras innebörd i mycket styr tänkandet. Av politiska skäl vill kulturmarxister då minska eller eliminera användningen av vissa ord, som i sig idag ses som ”olämpliga” (såsom sanning, nationell suveränitet, personligt ansvar). Det påminner om en mening i boken ”1984”: “Slutligen ska vi göra tankebrott bokstavligen omöjliga, för det kommer inte finnas ord med vilka man kan uttrycka dem”. Eller så försöker man fylla orden med osympatiskt innehåll (som beträffande maskulinitet) eller ändra innebörden (såsom nu skett avseende demokrati eller rasism). PM syftar alltså till att använda sitt inflytande till att förändra språket i syfte att nå politiska hegemoniska mål.
Känslor
När man som dagens vänster främst följer en ideologi utan nämnvärd verklighetsförankring, kommer känslor att bli mycket viktiga för personens val av handlingsalternativ. Eftersom förnuftet är så bristfälligt enligt PM, uppmanas anhängare just att följa sina känslor. Det destruktiva i ett sådant råd uppmärksammas inte. Känslor anses även stundtals vara så starka, att individen inte kan motstå dem. De antas ofta uppstå av okända orsaker, och särskilt de allvarliga och negativa anses vara väsentliga. Det finns dock mera vetenskapliga förklaringar till känslors uppkomst (5).
På liknande sätt som nittonhundratalets alla totalitära rörelser framkallade och utnyttjade känslor maximalt i sitt politiska arbete, gäller detsamma för kulturmarxismen. Skuld och särskilt rädsla är då viktiga politiska instrument i dess agitation, där propagandan i samband med global uppvärmning, är ett utmärkt exempel. Denna syn på känslor bryter helt mot den traditionella i västvärldens, där kontroll av dem varit en viktiga regel. Detsamma gäller, att beslut främst ska baseras på förnuftet och att inte tanklöst styras av tillfälliga impulser.
- Se II i: https://www.contra.nu/contra-articles/libertarianismens-grunder
- https://detgodasamhallet.com/2019/06/29/gastskribent-dan-ahlmark-andrahandsmanniskan-och-politisk-korrekthet/
- https://www.frihetsportalen.se/2020/02/varfor-valja-libertarianism-som-livssyn-5-tankande-och-kanslor/
- https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-postmodernismens-samhallsteori-trovardig-del-2/
- https://nyadagbladet.se/kronikor/utnyttjandet-av-kanslor-i-dagens-politik-ar-forodande/
Som kompletterande exempel på hur språket används i postmodernismens tjänst vill jag peka på en artikel jag skrev 2010.
https://www.frihetsportalen.se/2012/12/kugghjulsverkstaden/
Man kan samtidigt fundera på den fundamentala skillnaden på språkförståelse i ”gamla världen” med Sovjetstatens alla olika språk eller Balkans och jämföra med USA som har ett enda språk som alla kan ta till sig. Är det på grund av språkförbistningen som Stalin, Mao, Pol Pot och Hoxha kunde skapa sina utopier och underkasta ett helt folk, eller något annat? Ända sedan vi blev medlem i EU har jag plågats av insikten att detta kanske också är en förflugen önsketanke om ett Shangri-La som aldrig kan förverkligas på grund av de 26 officiella språk som måste användas för kommunikation inom ”unionen” som nu är en papperstiger som försöker att skärpa tonen med tvång och begränningar enligt ökänd diktaturmodell, med ledare som hellre ser ett lydigt fattigt folk än ett fritt näringsliv?
Jag är villig om så behövs att flytta vart som helst på jordklotet för att slippa dessa beskäftiga snorvalpar som verkar helt rudis på allt.
Varför finns inte en enda ledargestalt inom EU som har kvar sitt vanliga sunda förnuft utan bara leder ”sitt folk” mot undergång på känt manér?