Postmodernismen mot den västerländska civilisationen Del 6

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark                 

Postmodernismens samhällssyn   Del B

…Forts. av tidigare artikel
Den inverkan, som systemet i Del 5A medför, kräver nog människor, som verkligen är lätta att påverka, vilket överensstämmer med den postmodernistiska människosyn, som beskrevs tidigare (se Del 3). Den sociala konstruktivism, som här förutsätts, är dock inte sann. Människan är inte formbar på det viset av omgivningen. En ledande postmodernistisk ideolog har kommenterat sådana tvivel, som avslutade förra artikeln, med att teorier inte behöver vara faktiskt sanna, bara de kan utnyttjas för strategiska ändamål. PMs kunskapsteori tillåter alltså osanningar, och att ändamålet helgar medlen!

Kanske denna hänsynslösa attityd beror på, att man tror, att verkligheten generellt inte kan fastställas. Människan antas ju befinna sig inom ett skal av ord, vilket ingen verklighet kan tränga igenom. Att då ta lätt på utlåtanden om komplexa system, kanske inte är så onaturligt?

Men människan kan faktiskt noggrant och rätt beskriva verkligheten och har en mycket god kunskap om denna. Säkert blir vetandet ännu bättre i framtiden, men dagens läge räcker för de syften vi har, och vår ytterst detaljerade kunskap ökar ständigt. Det innebär, att språket fungerar som avsett och har den konkretisering och precision, som är nödvändig (1). Postmodernismens språkteori är som mycket annat helt fel i avseende på, att ordens egenskaper och kulturella knytning skulle hindra oss från att nå och förmedla djup reell kunskap om verkligheten.

Inget empiriskt material finns gällande teman och patriarkatets förmåga att ständigt utveckla dessa, så att det behåller makten. Detaljkunskap om utvecklingen av innehållet i olika teman, vilka skyddar patriarkatet, finns inte. Och varför existerar inga data om händelseförloppet och konsekvenserna, när en ”hierarki” förlorar makten på ett område, vilket ju ändå måste ha skett många gånger ?

I Sverige är förhållandena särskilt svåra för att tro på det maktsystem, som PM beskriver. Ta exempelvis alla teman: sedan 50-talet har socialdemokratin bedrivit en allt intensivare indoktrinering, som senare ökade kraftigt, när statsmedia genom Palme kom under socialdemokratiskt inflytande. Alla möjliga metoder har använts för att bära fram deras vänsterideologi och kollektivistiska politik, men PM hävdar att ett patriarkat råder.

De flesta av de verktyg, som står patriarkatet till buds, har också kunnat nyttjas av den socialdemokraterna. Att dessa på fält efter fält överträffats av skickligare privata krafter, syns inte realistiskt. Sådana konflikter har heller inte systematiskt observerats. Opinionsmässigt har dessutom två ytterligare – och tidigare borgerliga – partier under det nya milleniet i många avseenden länge stött en vänsterregering. Att i denna kakafoni konsekvent få fram ledande budskap på många områden, vilka skiljer sig från vänsterns eller socialliberalismens, syns orealistiskt.

Att dessutom konsekvent kunna hävda synpunkter, som troligen avviker från vad de ledande krafterna inom den offentliga förvaltningen och fackföreningarna framför, verkar också svårt. Att påstå att akademisk och statligt stödd forskning i Sverige bildat kunskap, som nämnvärt avviker från regeringens eller den politiska majoritetens syn, är inte trovärdigt (2). Sverige är i vissa avseenden extremt politiskt kontrollerat (västerlandets Östtyskland) och torde därför vara särskilt svårt att dominera för ett patriarkat enligt PMs beskrivning. Detta gäller, ifall man nu rimligtvis förutsätter, att patriarkatets syn avviker nämnvärt från vänsterns.

Identitetspolitiken
Synen på samhället som en arena för ständig och bitter kamp mellan olika grupper avspeglar postmodernismens marxistiska bakgrund. I många avseenden skiljer sig dessa samhällsfilosofier, men stora likheter finns gällande andra såsom synen på ständiga konflikter i samhället. Naturliga skillnader i åsikter och ibland motsättningar finns naturligtvis i ett samhälle, där majoriteten säljer sin arbetstid, utlänningar i stora skaror bara tar plats i landet och kräver underhåll, och ideologier piskar upp hat mellan människor.

Att staten också som idag tar sig sådan makt att ingripa i medborgarnas handlande och privatliv är en annan källa till missnöje. Staten genomför också på olika områden – som massinvandringen – ansatser, som leder till att systematiskt skapa konflikter och kanske hat mellan människor. Därtill tillkommer naturliga motsättningar i ett samhälle, som oavbrutet måste förändra sig efter utvecklingen och ändra delar av sin ekonomi. Resultatet kan då bli ständiga och stora åsiktsskillnader och motsättningar avseende många samhällsfrågor.

Taktiken identitetspolitik (IDP) är sällsynt lämpad för att framkalla konflikter i ett land och används därför som postmodernismens främsta politiska metod. På ju flera områden metoden används, desto mera makt tros kunna övergå till postmodernistiska händer.

Hur se på denna samhällssyn ?
Den postmodernistiska samhällsteorin är just en teori i meningen en beskrivning av något, som inte finns i verkligheten. Varför denna konstruerats på detta sätt, orsakas naturligtvis av politiska skäl. Det verkar vara en konstruktion, som byggts som alternativ till det under 1900-talet katastrofalt misslyckade försöket att införa traditionell marxism. Det utgör därför den nya socialismen men inriktad på alla andra potentiella konfliktområden i samhället än ekonomin. Men förslag i det avseendet kommer självfallet också så småningom. En ytterst utmärkande egenskap hos socialismen är kollektivismen, och att införa denna egenskap på alla fält har PM kanske lyckats bättre med än Marx.

Under alla förhållanden har man inte lyckats bättre att skapa en realistisk samhällsbeskrivning. Och det är olycksbådande. Marx´ samhällssyn visade sig vara helt felaktig, och efter de katastrofala samhällsresultaten av marxismens klasskampsideologi borde den principiellt likartade identitetspolitiken vara en metod, som inte accepteras i västerländska länder. En konsekvent genomförd postmodernism är alls inte bättre än traditionell marxism.

De mycket stora ingrepp i personlig frihet, som ett postmodernistiskt samhälle skulle innebära, för oss tillbaka till 1800-talet, när den snabbt växande industrialiseringen och marxismens lögnaktiga utopi skapade en socialistisk fanatism hos många medborgare.

De negativa effekterna av den socialism, som då förespråkades, kan nog inte vara mera skadliga än resultatet av dagens föreslagna postmodernistiska policies. PMs syn på ofrånkomliga konflikter och samhällsmakt mera som ett nollsummespel avviker också helt från det västerländska samhällets reformism och tendens att öka allas välfärd.

Postmodernismen strider också helt emot den västerländska förståelsen av ett fritt och demokratiskt samhälle. Kanske är den postmodernistiska samhällssynen, som Lyotard sagt, inte alls tänkt att vara sann utan bara att vara strategiskt användbar.   Men samarbete – inte strid – skapar ökning av välfärden.

Istället för att öka motsättningarna och skapa hat mellan motsatta grupper har de flesta borgerliga politiska partier inom demokratins ram som mål att minska motsättningarna – helst åstadkomma harmoni mellan medborgarna – och att genom marknadsekonomin skapa fördelar för alla grupper. Det olika sätten att se på samhällspolitik skiljer sig alltså helt mellan PM och västerlandets traditionella.

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Frihet, Gästlistan. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *