Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Andra grundläggande skillnader
Individualism och kollektivism
I en artikelserie tecknade jag kortfattat utvecklingen under historiens gång av individualismens undanträngande av den tidigare överallt härskande kollektivismen (1). Individualism innebär, att individen har rätt att bestämma över sig själv oberoende av gruppen, samhället eller staten. Detta godtas inte av kollektivistiska åskådningar. Strävan efter enhetlighet och att följa gruppnormer är istället vägledande för all kollektivism.
Individen ses för det mesta som en resurs för att åstadkomma ekonomiska resultat, som är till nytta för alla, men ofta kanske främst den ledande klassen. Inte heller åsikter, som skiljer sig från kollektivets, är vanligen godtagbara. De många varianter av kollektivism, som förekommit, har omedelbart hamnat i kollision med individen och de rättigheter denne egentligen bör ha. Läget har i Väst förbättrats successivt sedan andra hälften av 1700-talet.
Postmodernismen är en fundamentalt kollektivistisk åskådning, och även dess människosyn bortser från de egenskaper, som både möjliggör och kräver, att individen ges självständighet i samhället. Viktiga sådana är insikten om, att människan generellt kan tänka rationellt och logiskt, har ett språk, som ger individen förmågan att objektivt tänka, utforska och beskriva världen, ständigt växa i kunnande och precist kunna förmedla sina intryck till andra. Hon (2) har en fri vilja och kan behärska sina känslor och styra sina handlingar. Samtidigt skiljer sig människor väldigt mycket i sina egenskaper och karaktär.
Människans egenskaper ger grunden för att betrakta varje människa som unik, som äger sig själv, är sitt eget ändamål och har ett okränkbart värde (3). PMs syn på samhället baseras enbart på grupper, och individen som en aktör, styrd av sitt tänkande, egna principer och med egna mål ignoreras av den filosofin och dess samhällsideologi(er). PM ser bara kroppar, som påverkade av social konstruktivism formas att anpassa sig till kollektiva normer och arbeta för kollektiva mål.
Den västerländska framgångshistoren bygger dock främst på individualism och det samhälle, som baseras på individens rättigheter. Postmodernismen befinner sig därför i direkt konflikt med det synsättet och därmed grunden för den västerländska civilisationen.
Individuella rättigheter
Den amerikanska självständighetsförklaringen år 1776 är det första moderna, statliga och klara uttrycket för individens fulla rätt till ett självständigt liv i frihet och därmed hans relation till staten. Till skillnad från den franska revolutionen, vars drivande personer under den jakobinska fasen i mycket inspirerades av Rousseaus kollektivistiska åsikter, baserades den amerikanska genomgående på anglosaxisk individualism. Den amerikanska författningen 1789 var också länge den främsta exponenten för individuella rättigheter, och det har dröjt nästan ett kvarts millenium innan amerikanska socialister och postmodernister kunnat undergräva den.
Numera är dock rättighetsförklaringar vanliga, men samtidigt är stater nu också skickligare att gå runt och ignorera författningsbestämmelser till skydd för frihet, eller ändra tolkningen av dem i kollektivistisk riktning. Om man som exempelvis Sverige inte har en särskild författningsdomstol, kan många konsekvenser av rättigheter också ignoreras av staten.
Postmodernismen har naturligt nog inte individuella rättigheter som en viktig fråga, eftersom gruppen – inte individen – är av vikt för rörelsen. I det vanliga livet har postmodernister genomgående en restriktivare syn på t ex yttrandefrihet. I akademiska sammanhang och avseende ämnen med politiskt innehåll erkänner amerikanska lärare ibland inte studentens rätt att yttra avvikande åsikter. I Kritisk utbildningsteori hävdas i sådana fall att ” it is dangerous to allow student to express .. disagreement”. Det motiveras med språkets och dominerande temans betydelse, och vikten att inte ge spelrum för dessa (4).
Allmänt innebär det postmodernistiska kravet på Politisk Korrekthet, att många åsikter inte får framföras i offentliga – och ibland privata – sammanhang. Det innebär alltså en allmän censur. Funktionen att vara hänsynsfull mot individer är obetydlig och ett svepskäl. Åsiktskorridoren i media innebär ett definitivt hinder för vissa människor i Europa och Nordamerika att pga sina åsikter få framträda där.
En av de allvarligaste konsekvenserna av detta förtryck är, att människor, medvetet eller omedvetet, lägger band på sina åsikter och inte ger uttryck för dem. I det antika Aten efter demokratiseringen 508 år f Kr hade medborgarna större möjligheter än vi att tala fritt (bortsett från att häda gudarna hade de full yttrandefrihet). Även på en rad andra områden finner vi oacceptabla begränsningar gällande individens rättigheter.
Demokrati
I västländer har vi nu under ca ett sekel tillämpat demokrati som metod att välja regering och politik. Demokrati är främst en metod, medan frihet under beaktande av andras rättigheter är samhällets huvudmål. Däremot kan demokrati ses som ett delmål, när vi talar om vikten att vidmakthålla den samt dess förutsättningar i form av individuella rättigheter.
Den postmodernistiska synen på demokrati skiljer sig fundamentalt från den traditionella. Enligt den senare har alla medborgare rätt att framföra vad de vill (några få nazistiska åsikter är dock formellt förbjudna liksom kränkande synpunkter gällande minoritetsgrupper) och rösta precis som de önskar.
Postmodernister framför en annan syn, som har kallats värdegrundsdemokrati, och för vilken grundförutsättningen för demokrati är att en viss samling åsikter accepteras av berörda personer. PMs syn definieras av Marika Formgren såsom att villkoret för demokrati är att människor har en gemensam syn på vad man kallar för demokratiska värderingar. Det innebär följande (5):
Endast när alla människor delar den demokratiska värdegrun-
den kan vi uppnå demokrati, och därför kan debatten och åsikts-
bildningen inte vara fri. Den måste villkoras och begränsas så
att människor vars åsikter avviker från värdegrunden inte ges
möjlighet att påverka omgivningen (min kurs.)
Men den demokratiska värdegrunden, som alla ska samtycka med, innehåller värderingar, vilka är allmänt kollektivistiska eller rent socialistiska. Men oavsett dess innehåll finns i en demokrati inga skäl till att ha ett sådant krav. Slutresultatet är detsamma som gällande effekter av kritisk utbildningsteori, men motiveras här annorlunda.
Ett grundfel i åsikten är påståendet, att man bara kan uppnå demokrati, om alla delar vissa värderingar. Riktig demokrati kräver istället att man låter alla medborgare rösta som de anser beträffande olika frågor och sedan räknar rösterna rätt. Att vissa har oacceptabla skäl för sina åsikter t ex vill delta i att genomföra en blodig revolution mot kapitalisterna, är inget principiellt hinder. Att något kallas värdegrund ursäktar på intet vis, att man förbjuder åsiktsfrihet.
Ett sådant förbud skulle också leda till ungefär samma resultat, som inskränkningarna i yttrandefriheten i en diktatur. Nu är det dessutom så, att det demokratiska statsskicket i Sverige även tillåter partier med uppenbart auktoritära åsikter att delta i val. Det finns länder, där man är mindre tolerant till auktoritära partier och förbjuder dem att delta. Under vissa förutsättningar kan den lösningen kanske vara acceptabel. I Sverige tillät vi under efterkrigstiden, att kommunistpartiet, som inledningsvis var rent stalinistiskt, deltog i valen och politiken. Den socialdemokratiska politiken stödde sig också på det partiet, som under långa tider stödde sovjetkommunismen. Det gav S en majoritet i riksdagen.
Etik
Postmodernismen kan sägas ha den primitivaste och mest förkrympta etik, som en modern och inflytelserik ideologi visar. Individer bedöms inte personligen utifrån sin karaktär, duglighet och redlighet, utan de enda kriterierna är hur de förhåller sig till vissa grupper, som postmodernister delar in befolkningen i. Det gäller deras medlemskap i sådana grupper, där vissa betecknas som varande ”starka” och vissa som ”svaga”. Personer i dessa grupper är då antingen förtryckare (tillhör stark grupp) eller offer (svag).
Etiskt är en person i den förra en ond person och i den senare en god person. Men att värdera personer utifrån deras medlemskap i sådan grupper utan att i något avseende beakta deras personlighet, karaktär och deras handlingar är en katastrofal brist i etiken. Historiskt vet vi från Sovjetunionen och Tyskland vad en sådan primitiv moralisk bas leder till.
- Se http://vaknaupp.dinstudio.se/17/9/artiklar-och-lankar/ och där: 2 A1.2 artiklarna: gy1-4
- Orden ”hon” och ”han” används likvärdigt i meningen att bägge könen alltid avses oavsett pronomet, som används i sammanhanget.
- Se kap. IV i: https://www.contra.nu/contra-articles/libertarianismens-grunder/
- Pluckrose, Helen & Lindsay, James (2020). Cynical critical theories, s.201. Swift Press, London.
- http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/ Se även: https://www.dagenssamhalle.se/opinion/perspektiv/vardegrunden-riskerar-att-flumma-till-demokratin/
RSS – inlägg
Mycket intressant här! Men ska man lyckas med något idag måste man se en kommande affärsmöjlighet ”före alla andra” och skaffa alla de resurser som behövs för att komma igång. Och man ska inte inbilla sig att man är ensam eller den förste att se denna affärsmöjlighet, men man är kanske den som är först med att få ihop alla resurser och snabbt komma igång. Det klarar ingen ensam idag, det är alldeles för mycket som skall klaffa och tar det för lång tid så hinner någon annan före.
Nu gäller det att skynda långsamt för att inte bortse från en viktig parameter. Eftersom det oftast idag krävs ett eller flera myndighetstillstånd för att komma igång måste man få hjälp med detta tidigt innan man hinner bränna bort för mycket pengar på annat. Ett nej från en myndighet är en reell risk som kan omöjligöra alla planer, och om man ändå får rätt så småningom kanske andra har hunnit före och har skaffat sig ett ointagligt försprång.
Man kan inte klara detta ensam, man måste ha hjälp av andra, både byråkrater som jobbar mot högt arvode och vildhjärnor som en själv. De måste också vara lagom motiverade och i rätt ålder så att ingen ser mitt projekt bara som en pension, eller värre, sakna erfarenhet vilket man bara kan få genom mångårig praktisk verksamhet.
Översatt till sportvärlden måste man alltså skapa ett fotbollslag med kapacitet att vinna Champions League, och inte vara en ensam skidåkare som vallar fel vid femmilen eller blivit förkyld vid fel tillfälle.
Men då är man väl inte libertarian längre? Man är ju inte ensam utan tillhör en sammansvetsad grupp motiverade specialister som kan förutse alla behov och som kan undvika alla hinder på vägen. Sådana brukar kallas konservativa, till skillnad från vänstern som bara kan se möjligheter men inte nyttan eller alla hinder på vägen.
Det som kan omintetgöra en framgång är främst kortsiktighet baserad på ”snabba pengar” ofta nog att sälja hela projektet till någon aningslös investerare när nyheten spridit sig och intresset är på topp (därför helst inga pensionärer). Eller att nyckelpersoner drar sig ur, därför att förhållandet jobb/intäkt är för dåligt, eller att man inte blir av med kritiken utifrån (trots alla tillstånd från berörda myndigheter). Eller naturligvis att kundintresset har svalnat, övertydligt i många ”miljö och klimatprojekt” som baserats på en tillfällig hype.
Det var lättare förr när behoven var större än idag och det fanns inte alls så många hinder att runda. Då kunde mycket väl enskilda personer driva igenom stora projekt inom branscher med företag som ännu finns kvar i högönsklig välmåga. Kunskapsnivån var hög, uthålligheten ännu större. Men många blev utblottade och ingen tyckte egentligen synd om dem. Nu måste samhället ofta ”gå emellan” vilket minskar motivationen, ofta så långt att man låter bli.
Den nya globalismen gör det förstås omöjligt att lyckas med någonting nytt överhuvudtaget, och man måste redan ha världsdominans och hundratusen anställda för att lyckas med något.
EU ligger på gränsen, när de visserligen har breddat marknaden men också gynnat många rena utvecklingsländer på de mest industrialiserade staternas bekostnad.
Bort med hela skiten! Gruppen ovan löser sina egna avsättningsproblem, och utgör ett ideal som alla nationer skulle gynnas mest av. Sverige är ett strålande exempel på hur kloka entreprenörer tog vara på våra naturresurser. Det finns idag oändligt mycket kvar att göra, men också rekordmånga myndigheter som bara tillskapats för att vara käppar i hjulet för de som vill försöka. EU har blivit något annat än det utgav sig för för trettio år sedan; idag en lekstuga för utsorterade trekvartspolitiker som man vill bli av med på hemmaplan. Raka motsatsen mot de entreprenörer som vi desperat behöver nu, och som inte ska behöva möta de största hindren från det samhälle som skulle vara mest betjänt av att de lyckas.
Tänkvärt, Jan. Det som återstår för den som vill driva företag är då lokal variant med hög tillgänglighet som de stora företagen inte kan konkurrera med.
Pizzeria till exempel. Kanske även något där vissa kassaflöden kan gå vid sidan om, eller bytesaffärer.
Jag blev en gång bjuden på lunch i en mindre ort men vi hittade bara en pizzeria som var öppen. När min välgörare så bad om ett kvitto (för redovisningens och momsens skull) stirrade först innehavaren ytterst förvånad på honom, sedan petade han fram ett gammalt kvitto under kassaapparaten och skrev summan på baksidan med en blyertspenna… men det var inget fel på pizzan.
367 s k myndigheter, 17.333 lagar, regler och förordningar bara i skogs och lantbruket garanterar KOLLEKTIVETS bättre rätt mot den enskilde SVENSKEN!
Frågor?
Tack Dan för en utmärkt genomgång av POSTMODERNISMEN.
Tack Dan!
Etik och moral har jag skrivit en del om, men inte utifrån analys av postmodernismen, mera som en efterlysning av något jag saknat på många håll i samhället.
Postmodernism och annan kollektivism har en rutten värdegrund som tillåter dem att ställa grupp mot grupp för att nå det förmenta syftet, ett samhälle som omsluter alla med samma värme. Att det inte fungerar och inte kan fungera har du beskrivit väl.
Ursäkta Dan och Mats om jag läser slarvigt.
Den här boken har jag faktiskt haft under mina ögon och den var mycket avslöjande.
”När postmodernismen kom till Sverige”: https://www.adlibris.com/se/bok/nar-postmodernismen-kom-till-sverige-9789177032151
av JOHAN LUNDBERG.
TACK FÖR HÄNVISNINGEN. JAG SKA KÖPA BOKEN, EFTERSOM DU TYCKER DEN ÄR LÄSVÄRD.
Dan Ahlmarks sju artiklar om postmodernismen var mycket informativa och klargörande om vilket tankegods och vilka konsekvenser denna flumideologi presterar. Det värsta med den är den obefintliga respekten för individen och yttrandefriheten. Genom att hela tiden sätta kollektivets påstådda intresse framför individens bäddar man för ett förödande förtryck. Exemplen på vad det leder till kan vi hämta från Stalins terror, Kina under det stora språnget, Pol-Pot i Kambodja och dagens Nordkorea. Mao Zedong lär ha sagt att om 50% av kineserna måste dö, så var det ändå en rimlig siffra för att de politiska målen skulle nås. Postmodernismen kan beskrivas som en psykopatisk ideologi vars konsekvenser medför fattigdom och död. Deras inställning att alla observationer är subjektiva leder till vetenskapsförakt och okunnighet. Det är mycket bekymmersamt att denna ideologi fått ett så stort fotfäste inom politik, media och utbildningsväsendet. Jag anser att alla utbildningar som sker med postmodernistiskt tänkande som grund genast borde upphöra. En utbildning ska leda till kunskap och inte till dårskap. Postmodernistisk utbildning är i realiteten inbillning och indoktrinering och sådant ska vi skattebetalare inte behöva betala för.