Vi tar det igen. Grunden för det välstånd vi skapade under 1900-talet är väl fungerande transportmöjligheter. Det är tre flöden som måste prioriteras; 1, råvaror till fabriker, 2, produkter till butiker, 3, arbetskraft till arbetsplatserna.
Järnväg och fartyg duger ofta bra till det första, men inte alltid. Till den andra punkten är lastbil bästa valet. Just in Time kräver bättre detaljerade transporter, både vad gäller vad och när. Lastbilen har därför utvecklats från ”one size fits all” till att serieproduceras i alla tänkbara storlekar och konfigurationer. Till det tredje, arbetskraften är bilen det bästa valet. Bilen är där så viktig att det är rätt att hävda att det är det viktigaste.
För bilen krävs olja, till bensin och diesel. Fram till cirka 1920 dög järnväg och trampcykel för att allokera arbetskraft till arbetsplatserna. Billiga motorcyklar och mopeder gjorde det möjligt för ungkarlar och i viss mån ensamförsörjare att vidga det område där man kunde ta jobb, lönen kunde därmed ökas. Eller med andra ord, den enskilde kunde allokera sin egen arbetsinsats till den arbetsgivare som betalade bäst. Kapitalismen med tillgång och efterfrågan fungerade allt bättre.
I länder som Italien kom den MC vi kallar vespa att bli ett familjefordon ända in på 70-talet. Men i kyligare klimat var det bilen som blev familjefordonet. Med bilen blev det möjligt att flytta hela familjen till nya orter för att jobba, men också för att behålla kontakten med den gamla hemorten. Bilen blev också en del av fritiden, både som intresse i sig och som transportmedel till fritidsintresset.
Detta underlättades så länge samhällsplaneringen beaktade vägens idé. Den är som bekant att underlätta trafiken, flödet av fordon, personer och varor. I detta skede av samhällsplanering och välståndsutveckling bestod stora delar av politiken i att stödja och främja kapitalismen så att både företag och individer fick del av dess fördelar.
Detta kunde naturligtvis inte socialister och andra kollektivister tåla. De vill ju styra allt i detalj. Man började hitta på anledningar att inskränka bilismen, sabotera vägens idé. Till det kom att man började ifrågasätta oljan som grund för detta välstånd. Oljan kom i huvudsak från i övrigt fattiga arabländer, icke-demokratiska med islamsk rättsskipning. Vi kallade dem ofta för skurkstater. När det stod klart för dessa att västländerna, som dittills varit de som dragit störst fördel av oljan, ville kraftigt minska oljeberoendet, då ströp arabländerna tillgången. Med oljekris i västländerna som följd.
Många förslag lades fram för att på egen hand i väst producera energi till alla fordon och maskiner som drevs med oljebaserade bränslen. Flera av dem prövades, men de flesta eller alla visade sig orealistiska, åtminstone i ett kort perspektiv om tio till tjugo år. Familjen Rockefeller, men även andra, var ”behjälpliga” med att peka politiken åt fel håll.
Istället för att fortsätta förolämpa arabländerna hittade man på klimathotet, att CO2 som är en oundviklig konsekvens av all förbränning, såväl ved som olja, skulle förstöra jordens klimat. Då kunde man satsa på alternativ energi och man kunde både låta det bli dyrt och skapa tvingande lagar. Oljebolagen var kvicka att köpa på sig skogar, köpte in sig i vind- och solel, de diversifierade sig till att bli energibolag. Man letade olja överallt där araberna inte styrde.
Men socialisterna ville bestämma mer, så man skapade IPCC i FNs regi. För att lugna de muslimska arabländerna gick man med på att öppna gränserna för att låta deras fattiga och till västsamhällena minst anpassningsbara människorna komma hit utan krav. För inte är det en tillfällighet att Barcelona-avtalet som gjorde detta möjligt tecknades samma år som Rio-konferensen som blev startskottet för den totalitära klimatrörelsen, 1992.
Där står vi nu. Med extremt dyr och vanligen miljöförstörande alternativa energislag till oljan, som på flera sätt håller på att ruinera västvärlden, samtidigt som våra länder ökat sina befolkningar med i runda tal 20% med människor från främmande kulturer som inte är anpassningsbara till vår.
För att ytterligare försämra friheten för individerna gör politiker och byråkrater allt för att minimera bilens attraktionskraft. Man skapar farthinder och låter privatpersoner sätta upp sådana på allmän väg. Man sänker drastiskt tillåtna hastigheter, man ställer krav på biltillverkarna att införa teknik som förhindrar hastighetsöverträdelser. Det vill säga att man politiskt avhänder medborgarna möjligheten agera situationsanpassat på eget initiativ. Ett slags illa förtäckt diktatur.
Som i alla diktaturer spyr myndigheter och media ur sig propaganda om bilens farlighet och skadlighet, men även om bilistens osolidariska och asociala egoism. Samtidigt påstås skattefinansierad kollektivtrafik i olika former kunna lösa alla transportuppgifter. Ett påstående som alla kan se med egna ögon är osant både vad gäller kollektivtrafikens funktion, pålitlighet och dess bristande tillgänglighet.
Perfekt sammanfattning av bilens enorma betydelse för utvecklingen med vetskapen att bilen och oljan utvecklades parallellt, båda var för sig hade inte varit möjligt. Jag kan skriva under på vartenda ord!
Jag har ägt tjugofem bilar hittills och tror numera som alla andra på ålderns höst att ”Detta blir den sista”. Men hallå, hur tar vi oss då till vårdcentralen, apoteket, tandläkaren, audionomen, centralsjukhuset, för att inte nämna livsmedelsbutiken och till bekanta och barn/barnbarn? Vi har aldrig varit så beroende som nu!
Och självklart tänker de flesta i vår ålder likadant: ”Hur får man med sig rullatorn, kryckan eller stödkäppen på bussen, vem bär matkassarna om man inte kan köra shoppingvagnen fram till den egna bilen, och varför tar ett sjukhus ut parkeringsböter på ett blåsigt gärde i ödemarken om man stått för länge utan att betala för varje minut, trots att man inte har någon makt över väntetiderna i vården?”.
Kort sagt: varför är det alltid ont om parkeringsplatser, och hur kan man ta bort ett stort antal bara för att ge plats för ett nytt resecentrum, som man inte kan ta sig till på annat sätt än med bil?
Jag upptäckte först nu att vi inte väljer våra favoritbutiker från deras utbud eller prissättning, utan nästan enbart utifrån hur tillgängliga deras parkeringsplatser är: finns ledig plats inte för långt från entrén, är platserna tillräckligt breda för att man ske kunna öppna dörrarna helt, och framför allt denna vinter: hur kan man missa helt att man måste snöröja noga för att kunderna överhuvudtaget ska kunna handla? Att dra en shoppingvagn i en dm blötsnö är snudd på omöjligt, och väljer man att bära kassarna istället är det svårt att parera ett snedsteg. Faller en åttioåring tungt så är risken stor att de aldrig mer kan resa sig.
Idealet är förstås ett parkeringshus med tak (för att slippa nederbörd och blåst när man lastar in i bilen) men de brukar vara olidligt trånga och besvärliga att använda praktiskt.
Jag tar cykeln så slipper jag fundera på parkeringsplats.
Vi har 1,5 – 3, 0 mil till butiken enkel väg och det finns ingen cykelbana, mest motorväg. Dessutom handlar vi 3-4 kassar som väger 10 kilo styck varje gång, gjorda av papper. En tredjedel hamnar nog i soporna, men det finns inte lagom stora förpackningar att köpa. Ändå inte mycket kött eller fisk, priset är ofta orimligt. När jag var barn kostade en hel kolja nästan ingenting – men en delikatess om man inte värmer filéerna över 50°C. Fast på den tiden skulle allt göras rejält och ingen hade ändå någon termometer, så det blev segt och trådigt och inte gott alls…
Jag har bara 8 km till närmaste mataffär. Min bil gick sönder för 4 år sedan och då tänkte jag att jag skulle se hur länge jag kunde klara mig utan bil. Det har gått ganska bra hitintills.
Det är ganska stimulerande att kämpa på med cykeln och se vad som kan lösas med den. Till och med betongsäckar har jag lyckats få hem från brädgården 15 km bort.
I värsta snöovädret lyckas jag transportera hem en hydropress på 60 liter. Bara lite otymplig, vikten försumbar. Det var mer vädret som var en utmaning.
Till och med minus 20 grader har jag grejat, men inte roligt.
Konstigt nog så startade bilen för några veckor sedan och gick hur bra som helst. Från att vara död, till att vara levande.
Fruset vatten i bränsleslangen.?
Pingback: Välståndets grunder | ulsansblogg
Det som gör det så värdefullt att läsa denna blogg, Mats tanker, är det hela tiden kommer vinklar på saker och ting som jag inte tänkt på tidigare.
Inte har jag tänkt i termer av välstånd att arbetardjävlarna ska kunna ta sig till jobbet.
Är du politiker?
Är det en förolämpning?
Funderar man lite så är ett flertal begränsande regler avseende bilens framförande en ”undersåtefieringsprocess”. Vi formas till att lyda oavsett om regeln är urbota dum och eg bör skitas i. Vägbulor och rondeller i massor, Kass och dyr kollektivtrafik och dessutom en kraftig reducering av antalet parkeringsmöjligheter .Och om dom finns så är avgiften kanske 35- 40 sek /h. Toppa detta med alla blodsugande parkeringsbolag. En samhällsplåga.
Ni har väl också lagt märke till att man numera måste trycka in sitt regnummer för att kunna betala digitalt. Storebror vet exakt vad du är. EasyPark är tex en global aktör – var loggas min position?
Alla påbud som bilister måste följa och stå ut med kanske i grund å botten inte är någon slags klimatgrej utan mer att sakta forma våra hjärnor till att ”lyda”, En process så långsam att människor inte märker det.
Jag åker numera direkt till bilverkstaden och bokar direkt rakt över disk. Jag begär då alltid direktnummer för kontakt för att slippa ringa via något växelnummer å lyssna på en never ending story om GDPR samt undersökningar å annat jävla skit. Vägra. Företag med mänsklig kontakt högprioriteras.
Att stå i ständiga telefonköer är säkert också ett sådant påfund.
Varför accepterar vi detta?
Vi har 1,5 – 3, 0 mil till butiken enkel väg och det finns ingen cykelbana, mest motorväg. Dessutom handlar vi 3-4 kassar som väger 10 kilo styck varje gång, gjorda av papper. En tredjedel hamnar nog i soporna, men det finns inte lagom stora förpackningar att köpa. Ändå inte mycket kött eller fisk, priset är ofta orimligt. När jag var barn kostade en hel kolja nästan ingenting – men en delikatess om man inte värmer filéerna över 50°C. Fast på den tiden skulle allt göras rejält och ingen hade ändå någon termometer, så det blev segt och trådigt och inte gott alls…
Jag körde sönder bilen under snö- och iskaoset i februari, vilket jag bara anat som oljud ibland. Men på märkesverkstadens årsservice bytte de alla bakvagnsstag på ena sidan (alla var kass) och värre var att en framfjäder var helt av och jag borde inte köra med bilen alls. Ny tid först en månad senare. Men som sagt, hur skulle vi klara oss utan bil en månad? Fullständigt otänkbart!
Så jag åkte till en alternativ verkstad som sköttes av en ensam invandrare. Han förstod situationen fullständigt och sa kort: kom i morgon eftermiddag så fixar jag det. Min haka föll ner med en smäll och min första motfråga var: ”M-men reservdelar, hur ska du hinna få fram dem tills i morgon?”
“Inga problem!“. Nästa dag fixade han fjädern och ett annat fel som märkesverkstaden inte ens hade upptäckt, och provkörde min bil i full fart på motorvägen för att känna att allt var OK.
Priset var sammantaget 30 % billigare än märkesverkstaden ville ha.
Båda behövs och kompletterar varandra på ett sätt jag inte tänkt på innan.
Jag har alltid, från det jag vid 18 års ålder köpte min första bil, gjort all service och alla reparationer själv. Det man inte kan får man lära sig, har alltid varit mitt måtto.
Idag pluggar de först av allt in en dator i uttaget. Där står alla fel, det finns över 40000. Sedan lagar de i tur och ordning, fast kanske inget av det man sökte verkstad för. Jag fick en gång bogsera en bil som bara hackade sig fram till märkesverkstaden. Där bytte de bara bromsljuskontakten. Motorfelet stod på sidan två…
Jag vet inte hur det funkar idag, men tidigare så fanns det ingen tidsangivelse på felet, så det gick inte att se i vilken ordning felen kom. Inte mycket till hjälp. De kom inte i tur och ordning.
Mycket klok kommentar! En erfaren fixare vill veta NÄR ett fel noterades och i vilket sammanhang. Ockhams rakkniv, när alla kringfakta är på bordet så vet fixaren också hur ett fel ska kunna undvikas nästa gång situationen upprepas. Naturligtvis finns rent slitage med i bilden, men felet utlöses ändå i en viss situation.
Idag hör man folk säga: ”Jag har bytt den fyra gånger. De vet inte varför den inte håller, inte jag heller. Men det blir väl billigast så.”
17.333 lagar, regler och förordningar plus 367 olika myndigheter garanterar MAKTHAVARNAS kassaflöde av UTPLUNDRADE SKATTEPENGAR, kan något gå fel?
Snart har EU lyckats reglera bilåkandet med lika många ”bestämmelser” också. Varför de överhuvudtaget lägger sig i begriper jag inte – har de inget vettigare att göra? Till exempel ta tillbaka produktion från Kina, förbättra relationerna med Ryssland (åtminstone den europeiska delen), slänga ut NATO ur Europa, ta itu med islamiseringen av Europa , sluta själa skolad arbetskraft från U-länder osv. Men ser man vilka som sitter i EU-parlamentet så inser man tyvärr snart att de bara klarar att tänka i woke-termer.
Ska vi i Europa lyckas vända trenden med outsourcing till Sydoostasien så måste vi börja där det är möjligt, dvs. i Tyskland. Det är problem just nu eftersom de inte har nog med elkraft. Men de vill bygga en ny kraftkabel från Sverige. I Sverige tycker dock sossarna att tyskarna måste dela in sina delområden på annat sätt innan det kan komma ifråga. Herregud — bygg kabeln! Annars hinner Norge före denna gång också. Och Indien blir nästa storexportörer snart.
Nja, det är exporten som drar upp priset. Såga av kablarna i stället.
Bara om det är brist! Den som betalar mest får varan (Svarta Börsen). Finns ett överskott så gäller konkurrenslagarna, den billigaste får sälja.
Bilismen är sedan lång tid en pålitlig mjölkko för politikerna. Inte nog med den hårda beskattningen, de stjäl också vår tid med alla idiotiska hinder och regleringar som gör att allt tar längre tid än nödvändigt. Vägbulor, blomkrukor mitt i vägen, illvilligt placerade refuger och uppsjön av rondeller är bland det värsta jag vet.
Sedan har vi de på tog för lågt satta fartgränserna, som vittnar om makthavarnas fanatism och sadism. På de flesta håll har man sänkt fartgränsen från 50 till 40 km/tim. Utanför skolor gäller nu 30 km/tim. Klåfingrigheten är så stor att det gäller även skolor med vuxna elever som t.ex. Komvux i Eslöv. De ansvariga döljer sin sadistiska läggning genom att skylla på att man vill rädda liv och rädda klimatet. Politikerna förstår inte att man därigenom tvingas köra på en lägre växel med ökad förbrukning som följd. Ej heller förstår de att en lägre hastighet medför att bilisten då befinner sig en längre tid inom tätorten och därmed ökar trängseln. De som numera beslutar i trafikfrågor har sitt fokus på att hindra och straffa bilister. Då tid är pengar kan man med fog kalla dem tjuvar, då de stjäl min tid, min frihet och mina pengar. Dessutom finns det ett otal terrorkameror uppsatta för att automatiskt stjäla pengar från den som inte håller den godtyckligt satta hastighetsgränsen. På 60-talet hade man framkomlighet som ledstjärna när man planerade vägar. Så borde det vara även nu, anser jag. Idag har vi snabba och bekväma bilar, betydligt bättre vägar, men fartgränser anpassade efter senildementa personer i småbilar från 50-talet. Jag har ett starkt frihetspatos och avskyr onödiga inskränkningar i den. Därför förordar jag fri fart utanför tättbebyggt område. Dock kan jag acceptera fartgränser på särskilt farliga vägavsnitt. Det fungerade förr och borde göra det även idag
Det är enligt hörsägen så att hastighetsbegränsningarna ska sänkas undan för undan så att det blir oattraktivt att ta bilen. Snart blir alla 80-sträckor 70-sträckor.
Ja, så är det nog och det har pågått länge. Det är de små stegens tyranni som råder. I Helsingborg finns förslag från ”trafikforskare” på att sänka fartgränsen i innerstaden till 20 km/tim. Även i Lund har liknande förslag förekommit. I Helsingborg har redan de flesta butikerna flyttat ut till köpcentret Väla. Innerstäderna riskerar att förslummas när butikerna där tvingas stänga. Vem vill handla i stadskärnan när utbudet är litet, parkeringskostnaderna skyhöga, samtidigt som illvilliga parkeringsbolag ser till att det är svårt att betala och kräver att alla ska ha just deras app att betala med?
Se på Oslo centrum som ett skräckexempel. Där kostar det nu 200 NOK i timmen att parkera på någon av de kvarvarande parkeringsplatserna. Butiker som funnits i 150 år har fått slå igen och området efter ”Karl Johan” och Regeringgaten är nu en död stad dit ingen vill åka.
När vi flyttade till Strömstad fanns närheten till både Göteborg och Olso med i bilden. Göteborg finns kvar med viss tvekan, men att sticka till Olso över dagen är dels inte trevligt längre och blir vansinnigt dyrt. Direktbuss Strömstad–Oslo fanns men är inställd. Men man ser ofta norska polisbilar vid Strömstad busstation som dumpar invandrare där.
Men Strömstads shoppingcentra är fyllda med norrmän som handlar för brinnande livet, många säger högt: ”Jeg handler aldri i Norge nu”.
Där ser man! Oslo är ännu värre ännu värre ännu värre Stockholm! Vid mitt senaste besök i Stockholm tvingades jag betala 95 kr/timme vid Stureplan. Jag vill inte besöka Stockholm mer efter dess. Hetsen mot bilismen är grotesk. Nu planerar idioterna i Malmö ett bostadsområde där man minskat antalet parkeringsplatser från en per lägenhet till en halv. De förstår inte att bilen är en nödvändighet för de flesta, särskilt för oss pensionärer, som ofta har bekymmer med rörelseapparaten. Jag betraktar numera större städer som obeboliga och otrevliga.
Affärerna runt S:t Eriksplan i Stockholm beräknade att varje parkeringsplats runt S:t Eriksplan är värd 1 miljon kronor i gemensam omsättning.
Så för varje parkeringsplats som tas bort minskar omsättningen med 1 miljon kronor.
Nu ska centrala Stockholm bara bli tillgängligt för elbilar. Det ska bli kul att se hur många affärer som kommer att försvinna. Det ska inte vara några undantag för t.ex. leveranser. Allt ska ske med elfordon. Det innebär högre priser för alla affärer och restauranger. Hur påverkar det handeln?
Jag håller mig till skyltarna i tätorter, men kör fritt i övrigt (fast snålt nuförtiden, en SUV är tungdriven i uppförsbackarna och har större vindmotstånd).
Många fartgränser är slumpmässigt satta alldeles för lågt. Vid en omskyltning i glesbefolkade Dalsland visade det sig att man aldrig någonstans fick överskrida 80 km/h. Det fick snabbt göras om, så nu finns det några vägstumpar i rena obygden (där man inte ens kan använda mobilen) som tillåter 90 km/h. Förr slökörde jag ibland i 100 km/h där, och blev då omkörd av precis alla andra personbilar som ledigt höll 120 km/h.
Hörde av tredje person att man väger in ”teoretisk utsläppnivå” vid specifik hastighet. Därför sänker man hastigheten på x mil vägar om man samtidigt höjer hastigheten på x mil väg. Nollsummespel el nåt liknade.
Mao,höjs hastigheten till 120 knyck på fin motorväg så sänks hastigheten på annat håll. Smart va ?
Ytterligare en reflexion på temat: alternativen försvinner i auktoritära samhällen som försöker hålla masken så länge som möjligt, speciellt för äldre medborgare. I ungdomen när man ville ”in till sta’n” en dryg mil bort så kunde man välja mellan att gå, cykla, lifta, åka buss som gick hyggligt ofta, ringa en kompis som hade bil och kanske skulle åt samma håll, eller be föräldrarna om skjuts, eller att ta sin egen bil, eller att åka taxi. Alternativen var många och att. ta sig hem igen ”ordnade sig” alltid, i värsta fall fick man gå.
Jag har provat alla! Nu som pensionär finns bara den egna bilen kvar som alternativ, alternativen har undan för undan elimineras.
Att gå så långt är otänkbart när kroppen är sliten, och det finns inga trottoarer kvar mer än korta bitar, vem som nu skulle ha någon nytta av dem när man inte tar sig dit längre. Alternativet att cykla faller bort av samma skäl, det är inte tillåtet att cykla på genomfartsleden och att ta sig till sta’n nu på cykel är ren orientering på slingriga småvägar och säkert dubbelt så långt. Om man har en cykel i fungerande skick förstås, ett flertal gånger har vi fått cyklarna stulna eller slaktade i de allmänna utrymmen som anvisas. Och det funkade inte att ha cyklarna på balkongen heller när man bodde på tredje våningen utan hiss. Att lufta skulle säkert funka än idag, men man får (och törs) alltså inte gå efter genomfartsleden innanför vägräcket, och en bil får inte stanna.
Buss är framtiden! Men man har tur om det finns någon som stannar tillräckligt nära de platser där jag vill stiga på och dit jag ska, och länge här kunde man inte ens betala för resan till föraren om man inte hade betalat en månads resor i förskott med ett speciellt ”Respass” eller fråga var man borde stiga av om man skulle till en viss plats, eftersom 1) samtal med föraren under färd var förbjudet 2) han var inte känd på orten och visste inte 3) han förstod inte svenska. Och kompisarna från förr bor på annan ort, föräldrarna är döda. Åka taxi är på tok för dyrt och numera riskabelt när i stort sett alla förare är utlänningar utan lokalkännedom. Alternativet färdtjänst finns kvar, men…
Så det finns alltså inget vettigt alternativ till den egna bilen, fast alternativet är starkt hotat genom alla klimatanpassningar, kostnader, brist på parkeringsplatser och man kan inte vara säker på att man hittar någon och dessutom kan 1) ta sig ur bilen i en för smal ruta 2) hitta en som är snöröjd 3) betala priset för parkeringen och undvika böter för överträdelse av lokala parkeringsbestämmelset (vilket ibland är omöjligt eftersom skyltningen är tvetydigt, sitter oåtkomlig och kan inte läsas när man inte får stanna eller att den inte gäller vissa årstider, veckodagar eller tider på dygnet. Eller att parkeringsautomaten är trasig (välj annan parkering, tack!) eller att bara vissa kort gäller. Jo, jag har råkat ut för allt detta, speciellt i Stockholm, där jag dessutom en gång ställt mig på en plats som vänligt anvisades av en anställd vid Stockholm Stads Parkeringsbolag iförd märkta arbetskläder, och fick dryga böter för det, men hur bevisar man en sådan sak i efterhand?
Jag kan köra till Stockholm på tre timmar blankt, men det har ofta tagit ytterligare upp till en och en halv timme att komma ur bilen, och då långt från min adress.
Den värsta skräcken är att bli instängd i bilen och inte kunna ta sig ut alls. Dörrarna är idag tjockare än någonsin och behöver egentligen ”handikappbredd” på alla parkeringsrutor för att alla ska kunna öppna bildörrarna så mycket att man kan ta sig ut rimligt snabbt, eller överhuvudtaget. Och då blir man kvar om 1) motorn inte startar igen 2) bilen har fastnat i snömodden 3) man tappar bilnyckeln ut (i snömodden) genom en halvöppen dörr 4) och grannbilarnas backspeglar är större än någonsin, och inte infällda.
Det är så uppenbart att det sitter många i stadsförvaltningarna som vill ha bort bilarna ut stadsbilden. Det är helt sjukt eftersom städerna då försvinner också, vilket redan övertydligt bevisats genom alla nya ”shoppingcentran” strax utanför städerna, och kvar i stadskärnorna finns bara advokatbyråer, fastighetsmäklare och hundratals snabbmatsrestauranger. I min ungdom levde verkligen stadskärnorna, där fanns ”allt” och parkering var givetvis gratis överallt, inga gator var enkelrikade och riksvägen gick rakt genom stadens centrum. Idag ser jag ingen anledning att åka dit överhuvudtaget, inte ens för ett restaurangbesök eftersom menyerna överallt är genomusla. På ett ställe står kyparen och väntar tålmodigt medan kunden beställer sitt käk med mobiltelefonen. Hjärnsläpp i klass med stadsplaneringen!
Jag kan bara instämma i allt du skrev. Jag tog körkort tre veckor efter min artonårsdag 1965 och då var det trevligt att köra bil. På 60-talet kunde man få alla sina ärenden uträttade i stan och det utan att betala för p-platserna. Så sent som 1980 var Malmö fortfarande en stad med gratis parkering i bostadsområdena och på bakgator i centrum. Därefter ändrades allt snabbt och nu besöker jag den sällan, då jag känner mig som en ”persona non grata” där. I min hemkommun har det satsats på bilfria pensionärsbostäder i sann pk-anda. De som har bil och bor där hänvisas till en parkeringsplats 100 m bort. Ingen som helst förståelse visas för att äldre behöver bilen och ofta har svårt att gå och bära inhandlade varor en längre sträcka. Dessa förhållanden kan inte beskrivas som välstånd. Hänsynslös illvilja och okunnighet är vad det är!
Pingback: Öppet brev till alla vänsterpartier i Sverige och EU | Frihetsportalen