När kommer det utlovade paradigmskiftet kring strandrätten?

Dagens gästsrkibent är Föreningen Rätt Strandskydd

Det är en debattartikel som är ett svar på tidöpartiernas debattartikel i SvD i december. Kopia har gått till: Elisabeth Svantesson, Mattias Karlsson, Andreas Carlson, Romina Pourmokhtari, Ebba Busch och Carl-Oskar Bohlin.
En kortare version har varit publicerad i Epoch Times.

Stockholm 2024-09-01

När kommer det utlovade paradigmskiftet kring strandrätten?

I en debattartikel i slutet av förra året i SvD med rubriken Hela Sverige ska ges förutsättning att leva. Därför behöver reglerna för att bygga förenklas och strandskyddet reformeras, skriver företrädare för Tidöpartierna, Romina Pourmokhtari (L), Andreas Carlson (KD), Mattias Karlsson (SD) samt Elisabeth Svantesson (M).

Sverige ska vara ett land där människors liv inte inskränks på grund av detaljregleringar som för de allra flesta ofta upplevs som bisarra. Därför har de fyra samarbetspartierna nu enats om att reformera strandskyddet. Vidare, Strandskyddet har under lång tid varit just en sådan reglering, som utvidgats till att omfatta mer än det som är strandskyddets grundläggande syfte – att skydda och värna värdefull natur.

Det är viktigt att det finns natur tillgänglig för allmänheten som inkluderar stränder för bad och rekreation. Men hur säkerställer man det på ett rätt och riktigt sätt? Och hur kom det sig att det blev som det har blivit? När det blev aktuellt att införa lag om semester tillsattes en fritidsutredning på slutet av trettiotalet för att klara ut var allmänheten skulle kunna tillbringa sin fritid. Sverige hade och har stora skogar och nästan oändligt mycket stränder med sin mycket långa kust och ett överflöd av sjöar, öar och vattendrag. Tanken att vanligt folk skulle kunna åka på semesterresor kunde man inte föreställa sig. Nej, ut i skog och mark var svaret. Resultatet blev att man på tidigt femtiotal införde en rätt att färdas över och vistas på annans mark och vatten förutsätt att man inte störde eller förstörde, vilket man kallade alle mans rätt. Att allemansrätten skulle vara urgammal i den betydelsen den har i dag är således en myt. Inget annat europeiskt land har heller så långgående inskränkningar i äganderätten till enskild mark som Sverige. Ordet funktionssocialism kommer lätt i tankarna, det vill säga ägandet blir närmast en chimär eftersom statliga och andra regleringar kringskär ägarens möjligheter att disponera sin egendom på samma sätt som om marken vore statligt ägd.

”Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid”– Gunnar Adler-Karlsson om Funktionssocialism (1967)

Husägare blir hunsade och skinnade på orimliga grunder

Strandskyddet växte fram under förevändningen att säkerställa allmänhetens tillgång till stränder för bad och rekreation. Det har således INTE tillkommit för att skydda och värna värdefull natur. Strandskyddet kom i stället att bli ett verktyg för en långtgående inskränkning av rådigheten över strandnära områden såsom förbud att uppföra byggnader m.m. Allmänheten skulle ges tillgång till ALLA stränder vilket i praktiken innebär en ren konfiskation av de viktigaste delarna av

äganderätten på fastigheters strandnära mark, vilket i nuläget är 100 och ofta 300 meter från strand. Här har man beslutat att fastighetsägaren inget får göra. Det handlar om mycket stora arealer. Dispens beviljas sällan och oavsett om den godkänns eller ej måste fastighetsägaren betala en avgift på minst tiotusentals kronor utöver en större avgift för bygglov. Funktionssocialism var ordet.

Från att handla om att inte störa eller förstöra för fastighetsägaren har det övergått till att fastighetsägaren inte får störa allmänheten när den tar hans mark i anspråk. Samtidigt kan nu ”vanligt folk” göra det som bara de välbeställda kunde göra för 75 år sedan! Åka till varmare platser och uppleva andra kulturer. Vilket de gör.

De som föredrar det ”fasta” friluftslivet, dvs. den egna stugan, får finna sig i ”att få sitt liv inskränkt på grund av detaljregleringar som för de allra flesta upplevs som bisarra” och inte längre njuta av hemfrid utan förväntas acceptera att folk rör sig inpå husknuten.
Hur kan ett civiliserat land acceptera detta?

Det allmänna ska stå för strandnära friluftsliv

I en ledare i SvD för en tid sedan (4/7-24) om att strandskyddet behöver förenklas (under rubriken “Det får inte ta tio år att bygga ett trädäck”) görs påståendet att “Någon form av skydd behövs naturligtvis. Ett avskaffande av strandskyddet i tätbebyggda delar av landet skulle kunna leda till att vattnet blev otillgängligt för allmänheten.”

Detta är dock helt fel. Tillgången på stränder för allmänt bruk är mycket stor. Det har sedan lång tid tillbaka, långt före fritidsutredningen, säkerställts – i samband med avstyckningar och uppförandet av detaljplaner – att mark inklusive stränder och badmöjligheter avsätts för allmänt bruk. Det kan givetvis finnas anledning för myndigheter att komplettera tillgången till rekreationsområden, i så fall genom förvärv. Att utöver detta förbjuda fastighetsägare att för egen del nyttja sin mark för att allmänheten skall ha företräde till ALLA stränder handlar om något helt annat än att säkra badmöjligheter för allmänheten. Att inte få uppföra en byggnad på en för ändamålet avstyckad tomt, gör den värdelös för ägaren. Inte för staten dock, som fortsätter att håva in fastighetsskatt som dessutom är mycket högre då fastigheten är obebyggd.

Att inte få göra det som en fastighetsägare normalt får, vill och behöver göra utan dyrbar ansökan om strandskyddsdispens som sällan beviljas markerar att staten tagit över rådigheten över det som du äger. Ett ägande utan rådighet. En konfiskation. En stor och mycket kostsam byråkrati har byggts upp för att administrera detta. Det är inget annat än funktionssocialism. En borgerlig regering som säger sig värna den privata äganderätten, måste rimligen agera utan dröjsmål för att ändra denna orimliga ordning.

Summering

Rätten till ostört privatliv och hemfrid måste värnas. Allmänheten ska ha rätt att röra sig i naturen vare sig den är ägd av enskilda personer, företag eller av stat och kommuner så länge man inte stör ägaren och dennes hemfrid eller förstör naturen. Hemfridszonen (finns inte som begrepp i lagstiftningen) är det avstånd som allmänheten höll (och gör än i dag) om 60-70 meter från bebyggelsemiljön. I dagens rättspraxis ser vi exempel på så lite som 10 meter! Både Länsstyrelsen i Stockholms län och Naturvårdsverket ansåg att hemfridszonen i öppen mark var 60-70 meter så sent som oktober 2012, vilket även det, för de flesta, är väldigt närgånget.

Preskriptionstid måste införas. Preskription för brott mot strandskyddet saknas. Därmed jämställs dessa brott i detta avseende med mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord samt terroristbrott där preskriptionen togs bort 2010. Rimligt?

Strandskyddet i den form det nu har måste avvecklas. Den ordning vi har, att mark avsätts för gemensam användning i samband med avstyckningar och detaljplaner är i de allra flesta fall fullt tillräcklig. Att på sin ägandes fastighet få ha ett boningshus, en sjöbod/bast/brygga vid sin strand och åtnjuta hemfrid/ostört privatliv samt slippa de restriktioner som nu tillämpas för strandnära mark, borde vara en självklar rättighet – som det för övrigt är i de flesta västeuropeiska länder, som inte haft ett så starkt inflytande av vänsterideologi som Sverige haft. Nämnda missförhållanden borde en ny frihetlig regering självklart adressera. Hög tid för ett paradigmskifte. Vad väntar regeringen på?

Det är nu dags för borgerliga partier att visa var skåpet skall stå!

Bengt Holmgren
Ordf. i Nätverket Rätt Strandskydd

Leif V Erixell
Ordf. i Medborgarrättsrörelsen i Sverige