Jag är inte ekonom, men har samlat på mig åsikter och erfarenheter genom åren. En del har jag tänkt ut själv, annat har jag lånat från olika håll men kan vanligen inte säga var.
Ekonomi betyder hushållning på grekiska. Det vet alla, men hur då? Balans är, som på så många områden i livet, ett viktigt ord att ha med sig. Obalans funkar ett tag, men måste till slut räddas av ny balans om inte en krasch ska inträffa. Pedagoger brukar anse att obalans är det som tvingar oss att lära något nytt och balans det som inträder när vi internaliserat den nya kunskapen.
I naturstadium finns inga pengar. Där värderas tillgångar, varor och arbete i balans. Vid obalans sker ingen byteshandel. Vid kraftig obalans frestas personer och grupper att stjäla eller kriga.
När pengar införs skapas även en möjlighet att under längre tid uthärda en obalans. Ingen obalans kan dock vara för evigt. någon gång, någonstans ska underskottet betalas. Vid balans motsvarar penningmängden värdet av det som byts via affärer. Det spelar därvid ingen roll om pengarna är fysiska eller digitala.
Trycks för mycket pengar skapas inflation genom penningvärdesförsämring. Produceras för lite värde skapas inflation genom underskott på tillgängligt värde, priserna stiger när folk bjuder över varandra i kamp om det som finns att köpa.
I ett samhälle med ökande befolkning måste penningmängden öka i samma omfattning, vid oförändrad värdeökning per capita i produktionen, för att det inte ska uppstå inflation genom underskott på pengar.
Allt detta är naturligtvis svårt nog att balansera som det är. Lägger man därtill den ”underbara nattens” uppgörelse på 90-talet när offentliganställda tjänstemäns löner fick löfte om att följa industritjänstemännen och företagsledarnas, blir det ännu mycket svårare. För då börjar lönegapen bli så stora, utan egentlig värdeökning i samhället, att alla inflationsverktyg i princip slutar fungera.
Om vi jämför med den internationella handelns tulldilemma efter Trumps utspel, är skatter och i synnerhet moms och andra punktskatter välståndsskadande för samhället i stort. Används de indragna skatterna för offentlig välfärd blir de också kontraindikativa för drivkrafterna att skapa värde. Däremot blir de positivt indikativa för att suga värde ur statskassan utan att producera något värde.
I ärlighetens namn finns det ett visst kommersiellt värde med skattefinansierade verksamheter. Främst av dessa är ett fungerande rättsväsende som gör livet i allmänhet och affärer i synnerhet så förutsägbara som är möjligt, trots företagandets alla risker.
En låneekonomi, som till exempel den svenska, där huvuddelen av medborgarna är så högt belånade att en stor del av hushållens inkomster går till att betala ränta och amortera en förhållandevis liten del av skulden, är inflationskänslig.
Jag bedömer att låneekonomin i sig är inflationsdrivande, eftersom konsumtion tas ut i förskott och därefter ska betalas med en avgift på förskottet. Än värre blir det när bankerna kan skapa låneskuld via ”fractional reserve” systemet. Det vill säga ett system dom skapar penningmängd utan att Riksbanken har något att säga till om.
Där är vi idag. som jag ser det. Jag ser inte heller någon vilja i Sverige att ändra på detta, inte från något politiskt parti, inte från facket, inte från företagarna och absolut inte från bankerna.
Med stort beroende av utlandshandel, såväl export som import blir ett lands välstånd till viss del beroende av växelkursen för den egna valutan. Det betyder inte att det är bättre att ha ett annat lands valuta som sin egen. Inte heller betyder det att man ska avstå från internationella affärer. Möjligen kan det betyda att det är en fördel om man kan ha en hög självförsörjningsgrad av livsviktiga varor och kompetenser. Ungefär som Maslows behovstrappa, mat, kläder, energi, kunskap, råvaror.
Bättre än så begriper jag mig inte på ekonomi. Berätta gärna för mig vad jag borde förstå bättre!
