Frihetsportalen

Jag skrev för många år sedan, flera gånger, att demokratin fungerar dåligt när det inte finns någon begränsning för demokratins räckvidd. Det vill säga när folk som inte drabbas av majoritetsbeslut ändå får vara med och besluta om saker som egentligen inte angår dem. Jag har kallat det majoritetsdiktatur, Vilhelm Moberg kallade det demokratur. Erik Lidström kallar det i sin bok Representativ Demokrati för en antidemokratisk fiskal illusion eller kooptokrati.

Kontentan av majoritetsdiktaturen blir att både frihet och integritet kastas ut när ”alla” tillåts avge en beslutande åsikt om andras göranden. Fast egentligen får de inte det heller, vad som händer när det inte finns en gräns för demokratins räckvidd är att staten bestämmer om saker staten inte borde lägga sig i. Med staten avses här statsvetenskapens tolkning av såväl politiken som byråkratin, på alla nivåer.

Denna brist i de flesta demokratiska länders grundlagar eller samhällsfördrag har kraftigt accentuerats sedan en majoritet av världens befolkning flyttat från landsbygd till storstäder. Storsäder där det för 20-30 år sedan vurmades för en metrosexuell livsstil som i media ansågs vara föredöme för alla och idag gett oss bland annat woke. Folket i storstäderna blir mycket viktigare för politikerna än folket på landsbygden. Det gäller både som väljare och den grupp ur vilken politikerna lotsas fram på valsedlarna.

Ur denna obalans har exempelvis klimathotslögnen hämtat momentum när stadsborna inte begriper sig på natur, men lätt manipuleras att tro på domedagsprofeter. Andra exempel är kris i livsmedelsförsörjningen, biologisk mångfald, äganderätt.

Klaus Schwab och WEF har föreslagit att nästa naturliga steg i samhällsutvecklingen är vad de kallar ”stakeholder society”. Det kan vara bra, men också dåligt, beroende på hur det utformas. Om det är så att endast de som är stakeholders, alltså har sak i ärendet tillåts besluta om det, då kan det bli bra. Men som det verkar på Schwab så är det de stakeholders som först sluter sig samman och annekterar en fråga, som får exklusivt beslutsrätt.

Med WEFs tolkning får vi ren rövaranarki. Vi har redan sett tendenser till det från exempelvis föreningen Sportfiskarna som gör sitt fritidsintresse till överordnat intresse för myndigheter som i sin tur ger sig på ägare av mark, vatten och rättigheter för att tvinga dessa att tillfredsställa sportfiskarnas önskemål.

Ett annat exempel är de av den skotska juristen Polly Higgins skapande av en juridisk organisation som ska tvinga politiker, företag och medborgare att vidta de klimatåtgärder denna organisation kräver. Där återfinns JustStopOil, Återställ Våtmarker, mfl. I den andan söker Northvolt, Stegra och andra statliga pengar för att bygga en grön dröm, som en dag ska bli lönsam med hjälp av tvingande lagstiftning. Det är alltså sådant vår moderatledda regering vill sekretessbelägga, för att folk som vet bättre inte ska kunna protestera mot politiken!

Men det tydligaste av dem alla är migrationspolitiken, där i princip alla politiker var så naiva att de trodde de var goda som tog hit människor som inte var assimilerbara. Där vissa politiker, exempelvis svenska S slöt avtal med i princip främmande makt när man gjorde upp med Muslimska Brödraskapet om tillgång till svensk välfärd och platser i S-partiet, om MB och deras imamer uppmanade migranterna att rösta på S.

Liknande har förekommit i hela Europa utom Ungern. De egna medborgarna blev aldrig tillfrågade och varje gång de protesterar skärps lagarna om yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, övervakning och sekretess med mera. Europas stora länder, som England, Frankrike och Tyskland är svårt sargade av kaos och på väg mot undergång. Demokratin har kastrerats och saknar nu förmåga att producera egna arvingar.

Resultatet har bland annat blivit länder i tredje världen som ser på vår demokrati och rakt ut inte vill ha sådan hemma hos sig. Det har också blivit svårt att motivera demokratin i de traditionella demokratierna i väst, när folk inser att demokratin används som ett sätt lura och förtrycka dem.

En stor förändring tycks vara på väg i hela världen. Demokratins dödsdans är bara en av ledtrådarna. Frågan är om den omdaning som är på väg, som måste komma, kan klaras av utan ett nytt storkrig. Politiken och byråkratin måste inse att det är hos dem storstädningen kommer ske och de måste bejaka den. Gör de inte det är nog kriget oundvikligt.