Idag tänkte jag berätta historien om en svensk flicka vid namnet Svea. Hon växte upp i en svensk medelklassfamilj på 60-talet. Henne två bröder, Pelle och Nisse var ett respektive tre år äldre. Fadern hade akademisk ingenjörsutbildning och modern studentexamen, men var hemma för att sköta barnen.
Svea önskade mycket uppmärksamhet till sig själv. När fadern och bröderna tittade på ishockey på den svartvita och lite gryniga TV-bilden ställde sig Svea framför och ville att alla skulle beundra henne, oklart varför. Bröderna blev väldigt upprörda, Sverige hade ju äntligen chans att slå Sovjet i en VM-match.
Familjen hade en enkel sommarstuga som fadern byggt själv på en tomt i ett nyöppnat område där fadern, hans bror, Sveas bröder och barnens morfar hjälpt till att röja tomten från träd och sly. Pojkarna älskade detta arbete, karagöra, som de sa.
Förutom träden och dessas stubbar fanns det gott om sten som behövde brytas upp eller grävas ner, för att göra tomten framkomlig. Även detta arbete roade bröderna, som gärna ville visa sig starka. Detta arbete pågick i flera år. Svea klagade och ville också hon göra något roligt, som pojkarna fick göra.
Varsågod, sa fadern, du får också hjälpa till att bryta sten. Du kan passa på med plankstumpar som stöd för spetten. Men att vara passopp passade inte Svea. Det var inte sånt roligt hon menade, hon förklarade att det var annat roligt ville hon göra.
Du kan hjälpa mig med disken, sa mor. Men det ville Svea absolut inte göra för det behöver inte pojkarna. Men det gjorde Nisse igår och Pelle någon dag tidigare, förklarade mor, diska kan alla göra.
Du kan hjälpa till att tömma dasstunnan föreslog Nisse, fast han visste hur Svea skulle reagera. Nej, det ville Svea absolut inte, för om det var nånting som var till för att endast pojkar skulle göra det, så var det att tömma dasstunnor. Vedhuggning var inte heller aktuellt, för det var så mycket mygg på vedplatsen.
När morfar kom på besök i stugan ville han fiska och frågade om barnbarnen ville följa med. Pojkarna visste vad som gällde och var genast med noterna. Nyfångad fisk smakade alltid bra i stugan. Men jag vill inte ta i masken och förresten inte rensa fisken heller, sa Svea. Så hon följde inte med på fisket.
En dag nämnde far att han funderade på om de skulle skaffa en liten segeljolle, bara för nöjet. Nej, jag ska då inte segla när det blåser, sa Svea tvärt. Förundrat vände sig familjen mot henne och undrade varför. För jag gillar inte när det lutar, förklarade Svea. Inte förvånande ville Svea bli en isprinsessa, men gav snabbt upp det när taggarna på de vita skridskorna gjorde att hon stod på näsan.
Ja, så där förflöt åren i stugan, pojkarna bröt sten och stubbar, snickrade, målade, fiskade och fann nöje i allehanda arbete. Svea föredrog att sola med näsan i vädret. Ibland badade hon lite. Emellanåt undrade hon varför pojkarna gillade att göra det där som pojkar gör och att det var orättvist att aldrig hon fick ha så roligt. När hon blivit lite beläst om feminismen betraktade hon allt hushållsarbete som förspilld kvinnomöda. Långt under hennes värdighet.
Med tiden tog Svea en akademisk examen som ledde till byråkratjobb i kommunal förvaltning. Där blev hon kvar allt medan åren gick och hon gifte sig samt fick två barn. Hon engagerade sig i kvinnoföreningar, naturskyddsföreningen och miljöpartiet. De två senare ansåg hon sig vara särskilt kvalificerad för att vara medlem i. Hon hade ju skaffat sig gedigna kunskaper om naturen under alla år i föräldrarnas sommarstuga.
Senare gick hon även med i en lokal FN-förening där hon blev ”FN-ambassadör”. Det var mycket viktigt att vara på den goda sidan, ha rätt åsikter om allt. När hennes bror Nisse en gång berättade vad han ansåg i en politisk fråga förfärades Svea och utbrast, Men det där är ju inte mainstream! Nej, precis svarade Nisse, hade jag haft mainstreamåsikter behövde jag inte ha någon åsikt alls.
Efter skilsmässa och pensionering, med god pension från ett långt arbetsliv med hög lön, flyttade Svea till Stockholm där hon blev kulturtant, gick på museer, teater och opera. Där träffade hon likasinnade kulturtanter, en del med mycket fina och kända namn som det var kul att frottera sig med. De hade ju alla samma mainstreamåsikter åt vänsterhållet och var så nöjda med sig själva.
Samhällsproblem som ställde vänsterpolitik i dålig dager hörde Svea aldrig talas om längre. Sådant berättades bara av suspekta nätsajter med högerextrema böjelser. Det hade hon hört i bekantskapskretsen och från statsmedia. Allt med offentlig sektor var prima föredöme, men kvinnor anses fortfarande gravt missgynnade av patriarkatet på alla plan.
Sådant är läget idag för Svea och hennes medsystrar i den svenska vardagen. Hur det slutar står skrivet i stjärnorna.