Många har antagit att jag är en beundrare av Ayn Rand och Atlas Shrugged, på grund av mina åsikter. Men jag har aldrig läst henne. Visst, jag har hört talas om Rand och läst enstaka citat. För den som inte känner till boken kan sägas att det är en roman med ideologisk profil.
Jag har förundrats över att så många ”randinistas” låter så fanatiska och intoleranta när man debatterar med dem på nätet. Flera bekanta, som är mer nyanserade än opersonliga nätkontakter, har uppmanat mig att läsa Rand. Så jag har gjort ett försök.
Den version av Atlas Shrugged jag haft till låns är på 1000 sidor. Jag tröttnade efter två, men läste 100, alltså 10%. Då hade jag ändå utsträckt min tolerans mot dålig litteratur och önskan att lägga bort boken mycket längre än jag brukar. Den är tråkigt skriven, tjatig, kommer ingen vart, stereotypa karaktärer, fördomsfull och föraktfull i sin övertydlighet. Det är en grovt förenklad verklighetsbeskrivning, med en närmast mekanistisk teknokratisk samhällssyn, huvudpersonerna är uttryckligen asociala, snudd på fascistoida. Jag anar att det är det repetitiva föraktet som satt sig i de intoleranta personer som älskat boken.
Om Rand försökte beskriva en ideologi och inte lyckades intressera på 100 sidor så var hon helt enkelt dålig på att presentera sin ideologi. Då är det bortkastat av mig att läsa de följande 900. Det är bättre jag använder min tid till att försöka göra mina tankar begripliga för omgivningen. Med risk för att jag inte ens lyckas lika bra som Rand, självklart. Men jag är manad att försöka. Jag gör heller inga anspråk på att skriva med skönlitterär kvalitet.
Jag kan instämma i mycket av Rands tankar om individens frihet, men inte i hennes förakt för dem som söker en annan frihet än den hon erbjuder. Jag anser kort sagt att mina egna tankar om frihet är bättre än hennes och jag tänker inte ge henne mer än 10% av den tid som krävs för att läsa boken. Min tid och min frihet är värd mer än att låta Rand ta det ifrån mig.
Denna sågning av Rand hoppas jag inte är negativt i mitt förhållande till mina vänner. Som kompensation kan jag erbjuda en annan egoist, Henry David Thoreau. Han har till stora delar stulits och missbrukats av miljörörelsen, för hans natursvärmeri. Men han var en stor egoist, i Rands mening. En fullfjädrad individualist. Men till skillnad från Rand så var Thoreau en tillåtande egoist som lämnade andra ”friheten att följa sin egen trumslagare”, som han beskrev saken. Rand verkar mer inne på att få alla att marschera i hennes takt.
Äntligen dyker Ayn Rands like fram på scenen. Ni har mer gemensamt än Du vill inse.
Kanske är jag helt enkelt för gammal för att läsa Rand. Den här artikeln kastar lite ljus över varför det är unga idealister som tjusas av hennes roman så till den grad att de missar nyanserna i vad det innebär att vara människa. Det är dock ett otvivelaktigt sundhetstecken att de vill jobba för friheten.
http://dailycaller.com/2012/04/27/did-paul-ryan-lie-about-ayn-rand/
Intressant. Jag hyser också en smula förundran gentemot randianerna. Jag har ingen nyfikenhet på källorna. Jag plockar bara upp det av randianernas analyser jag gillar och struntar i resten. Henrikarna Unné och Sundholms texter om miljörörelsen, rättigheter och kollektivism är riktigt knivskarpa. Jag gillar dem verkligen, t.ex:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/27milj-r-relsen-r-emot-livet
http://www.equil.net/?p=1580
http://www.equil.net/?p=419
Men om du inte gillar Rand… får jag då fresta med humanism a la Fromm? Fångar han nyanserna bättre?
”Den positiva friheten innebär också att det icke finns någon högre makt än detta egenartade individuella jag, att människan är livets mål och medelpunkt, att tillväxten och förverkligandet av människans individualitet är ett mål som aldrig kan underordnas under syften som påstås ha större vikt.”
”Vi måste således karakterisera ett äkta ideal som varje mål som främjar jagets växt, frihet och lycka…”
”Frihetens seger är endast möjlig, om (…) samhället utvecklas till (…) ett samhälle där livet inte längre behöver rättfärdiga sig genom framgångar eller något som helst annat och där individen icke underordnas under eller blir ett redskap för någon makt utanför honom, det må nu vara staten eller den ekonomiska apparaten…”
”Fascismen är ett system som, under vilket namn det än uppträder, underordnar individen under yttre mål och hindrar utvecklingen av någon verklig individualism.”
Erich Fromm – Flykten från friheten.
Ja, du ser ju själv. Visst är det något skumt med lagidrotter? Tänk bara på den värsta sportklyschan av dem alla: ”Det var en seger för kollektivet!” Är man knäpp om man hoppas på att båda lagen förlorar?
Ber om ursäkt att ditt inlägg fastnat i spamfiltret.
Jag har inte läst Fromm, vad jag minns. Men citaten där funkar väl bra.
Att individualism skulle utesluta lagsport håller jag inte med om, jag som varit både svensk och nordisk mästare i en sådan.