Plats för Garbo?
Detta med att samhället inte är detsamma som staten, det har borgerliga debattörer återkommit till så länge som jag kan minnas. Det vill säga åtminstone sedan början av 60-talet. Men vänsterfolket verkar inte fatta den verkliga innebörden ens när de håller med.
Jag har skrivit om det förr. Det finns ingen plats att ta vägen på vår jord för den som vill leva på ett annat sätt, vara del av en annan gemenskap eller ingen alls. Allt land är uppdelat i stater och man kan inte bilda sin egen. Jag tror att det blir en av de stora framtidsfrågorna för politiska ideologer, partier, stater och samhällen, hur man hanterar dem som inte vill vara med i kollektivet. Kommer det att finnas plats för en Greta Garbo att dra sig undan med orden, ”I wish to be left alone”?
Kan detta vara en viktig ingrediens i Anders Behring Breiviks ursinne mot socialdemokratin och det han kallar ”multikulti”? Har Norge och andra demokratier för lättvindigt antagit att majoritetens diktatur är välkomnad av alla? Har demokratierna underlåtit att göra det möjligt att i åtminstone någon mån stå vid sidan av, att själv få välja vilka delar av gemenskapen man vill delta i?
Här kommer naturligtvis Breiviks syn på multikulti i konflikt med rätten att åtminstone i vissa delar få välja deltagandegrad och inriktning. En sådan rätt skulle ju verkligen kunna kallas för ett multikultisamhälle. Breivik kanske också står för ett tvingande samhälle, en påtvingad gemenskap, bara av en annan sort. Det låter ju nästan ännu mer skrämmande, om det är det enda val vi har är påtvingad gemenska av antingen typ A eller typ B.
Jag älskar Garbo, inte bara för att hon var en god skådespelerska, utan också för att hon visade att hon var så mycket mer än en avbild eller karikatyr. Hon var en riktig människa och hon hade modet att visa det.
Objektivism i Ayn Rands analys av den ”eländiga” människan är definitivt intressant men blir väl lika tabudrabbad som kristendomen?