I Värmdö kommun pågår en process som kan ge extremt negativa återverkningar för äganderätten i Sverige. Mycket kort beskrivet gäller det en före detta militär anläggning av enklare slag i strandläge på Sandön. Fastigheten har beteckningen Eknö 1:363. Av den militära installationen återstod vid föräljningen endast två baracker eller därmed jämförliga byggnader. Fastigheten köptes av företaget Oxudden som ville anpassa byggnaderna för civil verksamhet.
Politiskt har Värmdö kommun satt sig ordentligt på tvären. Detta trots ett utlåtande från en av kommunens inspektörer efter besök på platsen, ”På det hela verkar de pågående åtgärderna inte vara sådana att de kräver bygglov, om man kan förutsätta att de i sig inte ändrar användningssättet av byggnaderna.” Byggnadsnämnden slog däremot till med vite om inte byggnationerna, ändringarna upphörde omgående. Detta överklagades av Oxudden till Länsstyrelsen som upphävde kommunens beslut och återremitterade ärendet till kommunen. Bara det är märkligt juridiskt sett, att kommunen får en ny chans att på ren svenska, djävlas med folk.
Det har kommunen också sett till att göra. Nu smäller de till med miljonviten om inte barackerna rivs och allt material bortforslas inom sex månader. För att vara på den säkra sidan beslutar man om vite på en miljon per barack. Som om inte det var nog, beslutar man dessutom om dessa miljonviten med hänvisning till två olika lagrum. Sammanlagt alltså 4 miljoner i vite om inte byggnaderna rivs.
Jag kan inte lagens principer tillräckligt väl, men det låter mycket märkligt om man skulle kunna dömas till dubbelt ansvar för samma sak. Alltså detta att kommunen utkräver vite enligt såväl Miljöbalken samt Plan- och bygglagen, och att dessa viten enligt kommunens resonemang kan adderas. Byggnaderna är dessutom belägna på samma fastighet och utgör tillsammans endast ett handläggningsärende. Att kräva dubbelt vite bara för att byggnaderna är två, måste också vara fel.
Kommunen hänvisar bland annat till Strandskyddshandboken 2009:4 Men där står uttryckligen i första stycket av Läsanvisningen på sidan 10: ”Denna vägledning är Naturvårdsverkets och Boverkets tolkning av bestämmelserna rörande strandskyddet. Den är till skillnad från lagar, förordningar och föreskrifter inte juridiskt bindande, utan just vägledande.”
Handboken är helt klart en tjänstemannaprodukt framtagen för att expandera byråkratins makt och handlingsutrymme utöver vad den folkvalda lagstiftaren tänkt sig eller vill ta ansvar för. I sitt vitesföreläggande slår kommunen en logisk kullerbytta på sitt eget resonemang när man dels skriver (sid 4) att: ”Fastigheten utgörs även av riskintresse för totalförsvaret enligt 3 kap 9§ miljöbalken.” Jag tror de menar riksintresse. Men hur kan kommunen besluta vid vite, att byggnader som utgör riksintresse för totalförsvaret ska rivas och bortforslas? Är inte det att gå vida utanför kommunens beslutsrätt?
Dessutom gäller för rennäring, militär, skoglig, jordbruks- och fiskeriverksmahet inte samma bygglovsregler (inklusive strandskydd) som för annan verksamhet. I normala fall kräver man inte att byggnader rivs när sådan verksamhet upphör. Det är rent av ytterst ovanligt och man brukar även acceptera ändrad användning. Här menar kommunen själv dessutom att platsen är av riksintresse för totalförsvaret. De skriv ÄR, alltså lika med presens, nutid och överskådlig framtid. Då är det väl viktigare för totalförsvaret att byggnaderna finns kvar i brukbart skick om än något ändrade, än att allt är jämnat med marken?
Ägaren har åberopat att försvaret under längre tid innan försäljningen hyrt ut fastigheten till privatpersoner, vilket visar att användning för civilt ändamål redan var genomförd utan protest från kommunen. Försvaret har styrkt detta. Kommunen avvisar detta genom att hänvisa till annonyma källor och svepande ord om uppgifter från lokalbefolkningen som påstås inte känna till något om uthyrning. När blev sådan hörsägen tung bevisning i en rättsstat?
Skrivelsen är mycket längre, den har diarienummer BYGG.2011.3953 och innehåller en lång radda ovidkommande resonemang och exempel till stöd för kommunens beslut. Skulle kommunen få rätt i sina försök att lagfästa godtyckets princip, då är äganderätten i ett utomordentligt utsatt läge.
Jag ser framför mig Lennart Holm som en av de större sammhällsomstörtarna som politikerna lät härja i rättighetssammanhang, han ville väl avskaffa all privat egendomsrätt fullständigt och bidrog i till att svensk adminstration översvämmades av sanslösa byråkrater. (Konstruktör och författare till Plan och Bygglagen)