Vid ett samtal med en äldre släkting om det jag skriver på Frihetsportalen, om äganderättens förfall, om landsbygdens villkor, om individens frihet, med mera; fick jag frågan, hur kan man se det? Om man åker ut på landet, hur syns det? Vad ska man titta efter? Här i stan märker man inte av det där, här är det ingen som talar om det. Hur ska vi kunna veta det som du skriver om?
Jag blev nästan ställd. Hur kan man inte se det? är inget bra svar. Det enda jag kom på i stunden var uppmaningen att titta efter det man inte ser. Om du ser en fin tomt med strandläge, fråga varför det inte finns ett hus där? Om du ser ett betongfundament vid sidan av vägen, fråga varför macken är borta? Om du ser ett cykelskjul, en parkeringsplats och skolgård, fråga varför skolan inte finns kvar?
Om du ser åkermark förbuskas, eller planteras igen, fråga varför det? Om tåget inte stannar vid stationen längre, fråga varför det? Om du saknar täckning på din mobiltelefon, fråga varför det? Om din bekant som trots allt flyttar ut på landet inte kan få fast telefon eller ett fungerande internet, fråga varför det?
Men jag tänkte vidare efter samtalet. Varför syns inte skillnaderna, orättvisorna som i huvudsak straffar landsbygden? Om man aldrig lämnar staden får man naturligtvis aldrig syn på dem i verkligheten, men varför syns de inte i media, på ett sätt som stadsborna förstår?
En stor skillnad mellan stad och land är betydelsen av att äga sina produktionsmedel och rätten att bruka dem som man själv bestämmer. Socialisterna vill fortfarande att produktionsmedlen ska ägas kollektivt. I staden är det få som äger fysiska produktionsmedel, man äger sin kompetens, sin kunskap. Med den kan man via lönearbete försörja sig. Vissa fösörjer sig som egenföretagare, men ändå primärt på sin kunskap. Många av dessa människor äger inte heller sin bostad och om de gör det så är det sällan mer än ett nattkvarter. Stadsborna är vana vid att inte ha stor anledning att bry sig om ägande av fast egendom och då särskilt inte produktionsmedel i form av fast egendom.
Även landsbygdsbor försörjer sig på sin kunskap, men i hög grad är det i kombination med ett ägande av produktionsmedel. Det kan vara jordbruksmark, skog, fiskevatten, grustag, men det kan även vara industriföretagande i egna lokaler, turism eller något annat. Allt sådant företagande har dock blivit svårare att starta och driva på landsbygden. Varför just på landsbygden, kanske du undrar?
Reglerna är lika i staden och på landet. Skillnaden är att i staden är det planerat och förberett för olika sorters företagande. Det finns områden där man inte behöver söka särskilt tillstånd för att bedriva företagsverksamhet. Bygglov naturligtvis och även andra tillstånd och redovisningar. Men allt är förberett och invant för byråkratin. Ofta kan man hyra redan färdiga lokaler.
På landet kommer man genast i konflikt med stadsbornas vanföreställning om vad landsbygd och natur är för något och vad det borde vara, när man vill göra något eller ändra det befintliga. Stadsborna har nämligen lagstiftat en massa saker som berör den privata egendomen på landsbygden, men inte egentligen berör egendomen i staden, för att staden är definierad som just stad. Men landsbygden är inte definierad som det. Landsbygden är negativt definierad. Den är ej planlagt område. Det som är tillåtet att bruka eller ändra får inte heller vara definierat som våtmark, natura 2000-område, naturvårdsområde, reservat, omfattas av biotopskydd, vara hänsynsmark, kulturminne och en massa andra saker. Så den landsbygd där man får göra som man vill med sin mark är inte så stor andel av totalen längre.
Ja, förresten, man får inte göra som man vill där heller. För interventionen i rätten att bruka sina resureser är nu så omfattande att man i praktiken måste begära tillstånd för allt. Lönsamheten i jordbruket är sådan att man inte klarar sig utan bidrag. Vill man ha bidrag måste man uppfylla tvärvillkoren, det vill säga fler regler. Man får idag inte ens sälja lite hö från de egna ängarna utan att vara registrerad med tillstånd att sälja just hö.
Många av dessa inskränkningar har kommit med internationella avtal och inte minst via EU. Sverige har lovat ditten eller datten. Men de som ska förverkliga dessa löften är de enskilda markägarna, ofta genom att avstå från att nyttja sin egendom. Sverige har genom dessa internationella överenskommelser konfiskerat äganderätten och gett bort den till utländska organ. På det viset har varken Sverige eller än mindre de registrerade ägarna längre något inflytande över privat egendom på landsbygden. Det är den förlorade kontrollen som inte syns för stadsborna. Kontrollen finns i Stockholm, Bryssel, Bern, New York och andra platser, inte på svensk landsbygd.
Fastighetsmäklarna säger att de ser en tydlig nedgång i fastighetsvärdena där jakten störs eller spolieras av rovdjur. Men myndigheterna vägrar se det. De hävdar att deras viltspårare har polismans befogenhet att bryta upp vägbommar och eljest bereda sig tillträde på privat område för att utföra statens uppdrag. När blev statens stängsellösa zoo överordnat medborgarnas grundlagsfästa rättigheter? Detta är bara ytterligare ett exempel på de prätorsfasoner jag tidigare beskrivit.
Om en markägare vill öppna grustäkt eller krossa lite berg blir det ett herrans liv på myndigheterna. Då finns det ingen hejd på hur stora värden som måste skyddas just där. Men när ett utländskt gruvbolag, eller svenskt för den delen, vill bryta malm på annans mark, då är det fritt fram. Då ska hela städer flyttas och inga hänsyn väger tillräckligt tungt. Till råga på allt behöver de inte ens betala för sig och de får köra på oskattat bränsle.
Politiker, tjänstemän, turisorganisationer och NGOs talar gärna om ”vår svenska natur”. Jo, den är vår som typ. Här finns fjäll med tundra och taiga, barrskogsbältet, myrar och sankmarker, stora och små sjöar, det brutna landskapet, slättland med jordbruk, kuster med och utan skärgård. Det är vår svenska natur, men den är inte ”vår” i betydelsen gemensamt ägd. Det finns tydliga paragrafer i grundlag och internationella avtal där skyddet för äganderätten är antecknad. Men det är som om det inte noterats. Det privata ägandet nonchaleras både aktivt och passivt.
Hur har LRF, jordägarna, skogsägarna, jaktorganisationerna, hushållningsällskapen med flera visat upp denna verklighet för stadsborna? Hur har de påtalat den förda politiken och juridikens konsekvenser för landsbygden? Knappast alls utöver ryggsäcken och det gulliga kosläppet.
På samma sätt som SD anser att invandrare får för stora friheter i våra gemensamma system anser landsbygdsborna att stadsborna får för stora friheter i landsbygdens privata ägande och framtidsutveckling. Självklart är det svårt för stadsborna att självmant upptäcka hur de orätt gynnas av myndighetsbesluten och hur svårt landsbygden har att leva med detta.
Det som felas landsbygden är inte bara det man ser, det är också mängder med detaljer som inte syns, inte på landet. Många av de detaljerna kan endast upptäckas i protokoll och paragrafer i kommunhus, länsstyrelser, riksdag och regering. Hur ska man få, även välvilligt inställda, stadsbor att förstå att de tittar åt fel håll när de tittar ut över landet för att försöka förstå vad som fattas?
Strålande redovisning Mats. Det jag skulle vilja tillägga är verkningarna av inkomstbortfallsprincipen som till stor del gäller socialbudgetens fördelning som är förödande.
När lönsamheten i jordbruket i genomsnitt är obefintlig betyder det att unga människor som vill bedriva jordbruk måste göra detta gratis och dessutom försörja sig på något annat utanför jordbruket. Eftersom det oftast inte finns mer än ett betalt arbete per familj på landsbygden så får någon av makarna vara hemma hos barnen utan ersättning från kommunen utöver barnbidraget och garantibeloppet i föräldraförsäkringen som är fem gånger lägre än det höginkomsttagarfamiljen får för samma arbete. Om man inte har två betalda arbeten i familjen så att man kan komma i åtnjutande av barnomsorgssubventionen på 160 000 kronor per barn och år så minskar kommunens utgifter utan att föräldrarna får en krona av den besparingen för sin hemmaomsorg.
Nog är det väl märkligt att de enda som inte kan få betalt för att ta hand om barnen är just barnens egna föräldrar. Här har inkomstbortfallsprincipen skördat stora vinster som dessutom förvärras av att hemmaföräldern inte heller kan få någon sjukpenning eller ersättning för vård av sjukt barn som motsvarar värdet när kommunen gör jobbet. Det gäller att ha friska mor och farföräldrar som kan rycka in gratis när det krisar. Kommunen tjänar ju även in kostnaden för fritidshem vilket inte är att förakta. Som lök på laxen kommer sedan den låga pensionen som inkomstbortfallsprincipen medför. Många lantbrukarfamiljer har inte ens garantipensionen vilket borde vara omöjligt med hänvisning till just benämningen garanti.
Är det någon som är förvånad över att lantbruksskolorna snart inte har några elever. Det enda man kan tjäna lite pengar på i lantbruket är att vara anställd som avbytare. Kostnaden för en avbytare ligger runt 2 225 kronor per dag i djurskötseln när garantipenningen i föräldrapenningen ligger på 225 kronor per dag. Detta innebär att, det krav som karriäristerna och tillika jämställdhetsfanatikerna i riksdagen kräver, lika fördelning av föräldraledigheten kostar djurbonden
30 000 kronor i månaden. Vid nuvarande nivå på kvoteringen av föräldraledigheten, två månader,
blir kostnaden 60 000 kronor för att leva upp till idealen. Avbytaren behöver inte betala den som ersätter honom när denne själv tar ut föräldraledighet. Det är skillnad på folk och folk.
Svenska djurbönder lider av allt för högt skattetryck på grund av för låga grundavdrag vid beskattning i förhållande till övriga EU-länder, samt ett överbetalt tjänstemannavälde i det korporativistiska Sverige som skyddas av ett korrupt rättsväsende. Höj grundavdraget till existensminimum för svenska folket och ta bort jobbskatteavdraget och rot och rutavdragen så vi kan stå emot importen livsmedel från övriga världen annars kan vi lägga ner landsbygdsdepartementet, lantbruksuniversitetet, jordbruksverket m.m. omedelbart så kanske landsbygden överlever. Återinför lika folkpension till alla i jämställdhetens namn.
En mycket bra komplettering Sten-Arne! Jag vill dock lämna en liten reservation. Grundavdraget är jag helt med på. Att pensionssystemet missgynnar redan fattiga och bidragsberoende bönder, jodå. Pensionssystemet borde vara neutralt eller inte finnas alls. Bidrag till företagare (som bönder) betyder i klartext att det är något fel på företags-(jordbruks)-politiken.
Men om vi talar om bidrag för vård av barn, egna eller andras, då är jag lite i konflikt med det. Jag inser att vi lever i en bidragskultur skapad av sossarna för att hålla folket i schack. Jag inser också att det inte går att avskaffa tvärt. Men jag skulle helst se lösningar som åtminstone siktar på att få bort bidragen och istället tillåter människor att vara egenmäktiga istället för vanmäktiga.
För att förtydliga mitt budskap menar jag inte att enbart lantbrukarna skall ha bidrag. Jag menar tvärt om att alla barn skall vara värda lika mycket oavsett vem som vårdar och uppfostrar dem. Kostar det samhället
160 000 kronor att tillhandahålla dagis per heltidsbarn på dagis så skall alla barn ha 160 000 i skattepliktig vårdlön. Enligt föräldrabalken är det föräldrarna som har ansvaret för sina barn tills de fyllt 18 år minst. För att föräldrarna skall kunna ta sitt ansvar för barnen skall föräldrarna själva fritt få disponera vårdlönen på bästa sätt för barnens bästa. Anser föräldrarna att barnet har det bättre på dagis än i föräldrarnas vård så köper man barnonsorg av kommunen eller någon annan i den utsträckning man anser att är bäst för barnen. Kostnaden för barntillsynen när föräldern förvärvsarbetar dras av som kostnad för inkomstens förvärvande i inkomstdeklarationen. Den vårdlön som ej dragits av beskattas hos den förälder som varit hemma hos barnet. Detta är full valfrihet för föräldrarna att på lika villkor välja vem som skall ta hand om barnet och hur mycket. Därmed upphör föräldradiskrimineringen. Ingen av föräldrarna kan tvinga den andre att ta hand om barnet i hemmet eller att lämna bort barnet. Full valfrihet uppstår för föräldrarna. Det ekonomiska dagistvånget är borta.
Min tolkning av vad som är lön och vad som är bidrag används tvärt om i nyspråket. Jag anser att lön får man för utfört arbete medan bidrag är arbetsfri inkomst. Massmedia använder konsekvent fel ord när man diskuterar ersättning till hemmaföräldrar i någon form. Då heter det alltid vårdnadsbidrag trots att föräldern utför ett arbete som andra annars skulle få lön för. Dagissubventionen däremot benämner man aldrig som bidrag trots att det är en arbetsfri och skattefri förmån på 160 000 kronor per heltidsplacerat barn och år. Journalisterna arbetar ju inte på dagis de får sin lön från sin arbetsgivare. Det är skillnad det.
Min lösning med vårdlön till alla med avdrag för barntillsynskostnader skulle återföra stora inkomster till landsbygden, samtidigt som vi skulle få mer harmoniska barn i skolan och lärarhögskolorna skulle plötsligt få fler sökande. Hur kul är det förresten att åka med åksjuka barn flera mil till och från dagis?
Landsbygden har dränerats på stora kapital och storstadsflyttande ungdomar på grund av det ekonomiska dagistvånget.
Det finns inte en enda seriös opinionsundersökning eller kommunal folkomröstning som visar på majoritet för dagistvånget hos befolkningen
medan det verkar vara närmare 100 procent dagiskramare i massmedia.
Det bor snart bara gamlingar på landsbygden om inget ändras.
Nu börjar definitionerna sitta rätt och då hamnar tankarna rätt med. Principen med avdrag för inkomsternas förvärvande innan slutlig skatt beräknas har ju nästan helt fråntagits svenska folket av lång rad kleptokratiska finansministrar.
Rätt, Sten Arne, ett stöd till barnomsorg skall givetvis vara generellt, lika för alla. Eller också – vilket förtjänar tilläggas – inte finnas alls, också då lika för alla. I ett sant liberalt samhälle är det förstås det senare alternativet som bör väljas. Kostnaden för att skaffa sig barn är föräldrarnas ensak, ingen annans. Det finns inte, som många luras tro, något övergripande samhällsintresse av en hög nativitet.
En sällan diskuterad poäng med en barnpeng i stället för dagens skattefinanserade bidrag är den stora samhällsekonomiska vinsten. Nuvarande kostnader kan reduceras med cirka 20 procent, eftersom en barnpeng skulle skapa en fri marknad för barntillsyn. Sådana liberaliseringar leder regelmässigt till vinster av denna storleksordning. Dessutom gynnas landsbygden (eller rättare: upphör att missgynnas), eftersom dubbla arbeten är svårare att hitta där än i städerna.
Notera också en av politiker uppskattad statistiskt bieffekt: när barntillsynen flyttas från hemmen till barnstugor höjs BNP-nivån, eftersom obetalt hemarbete inte finns med i våra nationalräkenskaper. Den s k ”tillväxten” (BNP:s ökningstakt) överdrivs, till glädje för maktens män och kvinnor, vars insatser därmed förskönas.
Särskilt fräckt är det att, som Fredrik Reinfeldt, påstå att hemmaföräldrar inte utför något arbete och hävda att stöd till sådant icke-arbete (via en barnpeng) strider mot regeringens ”arbetslinje”. Alla konservativa föregångare må rotera i sina gravar, men ingen kan vara förvånad när nu de nya moderaterna ”kommit ut” som renläriga funktionssocialister. I sak: värdet av att en hemmafru snyter sina ungar är givetvis exakt detsamma som när denna samhällsviktiga funktion sköts av en dagisfröken.
Tack Åke för understödet och kompletteringen med det andra alternativet till vårdlön, inget stöd alls vilket också kan ses som rättvist. Problemet är att det nuvarande ekonomiska dagistvånget har utarmat landsbyggden under lång tid genom att de unga tvingats flytta till områden där det funnits arbetstillfällen för båda föräldrarna. För att få en återflyttning till landsbygden med nuvarande ungkarsbeskattning av föräldrarna behövs
den skattepliktiga vårdlönen till att börja med för att kompensera den utsugning som inkomstbortfallsprincipen förorsakat för den del av befolkningen som försöker försörja sig på jordbruk.
Lögnen om den samhällsekonomiska vinsten som daghemmen ansetts skapa borde för länge sedan ha avslöjats av vår massmedia om de inte hade tvingats att vara PKM. Efter alla dessa ”vinstår” i dagisverksamheten borde väl ingen kommun kunna hävda att de inte skulle ha pengar till utbyggnad av barnomsorgen efter behoven. Var har de i så fall gjort av vinsten.
Vad gäller partiledarna i S och M så har de alltid varit överens om dagisutbyggnaden bakom kulissen. De borgerliga partierna ökade statsbidragen till dagis verksamheten från 800 000 till 5,4 miljarder under sina 6 år vid makten 1976 – 1982 trots att man lovat införa vårdlön.
En bekräftelse på det totala samförståndet fick vi i partiledardebatten här om dagen när de båda partiledarna i S och M hade lila slips. Vilken perfekt sammanblandning av de röda och blå färgerna, och vilken markering av det totala samförståndet. Det gäller att se tecknen i skyn.
Träffande kommentar om slipsfärgen. Men också om dagispolitiken och de borgerliga partiernas svek, inte bara 1976-82 som du nämner, utan även sedan 2006. Reinfeldts påstående att hemmaföräldrar inte utför något arbete är unikt i sin skamlöshet och en ideologisk tvetalan dessutom. Eller hur, Sten-Arne?
En barnpeng (i stället för dagissubvention) skulle omedelbart gynna glesbygden, fast den löser förstås inte hela avfolkningsproblemet. Den uppgiften kräver mer övergripande reformer, framför allt en slopad hyresreglering.
Ang alternativet med inget barnstöd alls, vill jag tillägga att det går, även i en liberalt samhälle, att i skattepolitiken ta hänsyn till försörjningsbördan. Barnbidraget och dagissubventionen kan ersättas av ett barnavdrag, inbakat i grundavdraget, som därmed skulle öka till cirka 275 000 kronor per år och familj med med två förskolebarn. I huvudsak likvärdigt med ditt eget förslag om vårdlön.
En sådan förändring skulle vara en ”försämring” för storstadsborna (fast egentligen bara en minskad rundgång mellan skatt nu och skatt senare i livet), men en stor vinst för glesbygden, där väldigt många tvingas klara sig som ensamförsörjare. Och en stor vinst också för ”AB Sverige”, vilket förstås är det avgörande argumentet.
Alldeles utmärkt Mats, men ingen vågar att analysera begreppet ”folket äger rätt att sig själv beskatta”. Beskattningen har socialisterna satt i system för att utplundra medborgarn med det otroliga tillägget ”genom sina valda ombud”. Den dag socialister inte kan köpa sina röster för utplundrade pengar även inklusive sina egna offer är stöldturneerna döda och bortglömda.
Låt oss hoppas att den dagen infinner sig innan vi skall kravla oss fram ur grottorna.
Stort tack Mats.
När man skrivit något sådant som jag gjort här, försökt sätta ord på en känsla för det som inte står rätt till på landsbygden och får så initierade kommentarer från läsarna som dem här ovanför, då blir man riktigt glad. För dessa kommentarer är kvalitetsmässigt vida överlägsna de våra riksmedia (PKP eller MSM) lockar fram eller släpper fram. Tack!