Fria medborgare är värda bättre

I USA är man, som vi tidigare konstaterat här på Frihetsportalen och även på andra ställen, mer rättfram när det gäller de egna politikerna. Där finns folk i media och bland allmänhet som vågar uppmana sittande politiker från båda lägren att avgå. Känslan tycks vara att man nu har haft en, två, tre, fyra eller fler inkompetenta presidenter i rad. Välj själv var du vill dra gränsen.
En av de första att ta bladet från munnen var den pensionerade generalmajoren Paul Vallely. Ärendet har plockats upp på Facebook och även i MSM.
-Vänta inte till nästa val, avgå nu och utlys nyval eller släpp in ersättarna, så man kan bedömma dem innan nästa val. Kravet kommer av att politikerna helt enkelt inte håller måttet, varken konstitutionellt eller demokratiskt.
Har inte Mats varnat för prätorer, tänker kanske du? Jo, men de klassiska prätorerna har tagit makten utifrån en redan etablerad maktposition. Pensionärer har inte riktigt den maktbasen. Vad de har är den utbildning, träning och erfarenhet de samlat på sig under aktiv tid. Men självklart, alla herrar ska kontrolleras, även om de är damer och oavsett om vi valt dem eller de valt sig själva.
Det är minst lika illa i Sverige. Vi har två val i år och jag vill inte rösta på något av de partier som idag är representerat i någon av de beslutande församlingarna. Jag litar helt enkelt inte på dem. Spåren efter deras tidigare löften och utfallet i verkliga gärningar förskräcker.
Dåliga politiker ska inte väljas in om och om igen. De ska röstas bort. Vårt problem här i Sverige, är att dåliga politiker ersätts med lika dåliga eller sämre. Läget är faktiskt riktigt prekärt. Vi har dessutom en mediakår som inte bara håller dessa dåliga politiker om ryggen. Våra PKP kräver att de ska vara så dåliga, för att det är så media vill ha dem, dansandes efter medias trudelutter och infall.
Fria medborgare är värda bättre politiker, både i Sverige och i USA. Men man får inget bättre om man inte ställer krav på bättring eller bättre alternativ.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Fria medborgare är värda bättre

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Symbiosen mellan media och politiker, där media är beroende av skattebalarnas utplundrade pengar är Sveriges största katastrof. Är det möjligen yttrande och tryckfriheten som spökar? Vem minns inte Derek Jacobys klassika kommentar i filmen ”Jag, Claudius”, LÅT BÖLDEN BRISTA! Perioden i Rom när de ledande visade höjden av degeneration.

  2. Errbe skriver:

    En viktig del av problemen är att i dagens partier blir det de dåliga politikerna i toppen, som sorterar fram de som skall kunna ersätta dem. Jag minns hur en av de dåligaste politiker jag sett, Bosse Ringholm, styrde SAP i Stockholms distrikt. Efter valet 2002 fördelade han erövrade poster så egensinnigt att 32 välkända sossar skrev på DN Debatt den 5/11 2002:

    ”Generation efter generation av aktiva socialdemokrater i Stockholm har skolats in i intrigerandets och ränksmideriets konster i en sådan omfattning att politikens idé och socialdemokraternas samhällsuppdrag ofta hamnat i bakgrunden. De som tillhört rätt kotteri har förts fram till ledande positioner medan många mer självständiga och självtänkande personer har bekrigats och motarbetats.”

    Jag har noterat att detsamma gäller i olika grad i de flesta partier.

    Tidigare kunde man stryka ett namn på valsedeln. När man beslöt att ge kryssen för en viss kandidat större tyngd, tog man samtidigt bort möjligheten att stryka namn. Denna möjlighet är avgörande för utsorteringen av dåliga politiker.

    • Åke Sundström skriver:

      Nyttig påminnelse, själv minns jag inte denna artikel. Men har någonting förändrats sen dess? Som du säger, har förfallet tvärtom spridits till de andra partierna, där nog de interndemokratiska processerna tidigare fungerade något bättre. Lenin var trots allt en förebild och hjälte för sossarna långt fram i tiden och hans diktatoriska tänkande smittade förstås av sig. Mer anmärkningsvärt att Fredrik Reinfeldt i så hög grad påminner om den Bosse Ringholm DN-inlägget beskriver.

  3. Åke Sundström skriver:

    Läget är riktigt prekärt, som du skriver. Men samtidigt förminskar du politikernas skuld genom påståendet att PKP – den politiskt korrekta pressen – ”kräver att de ska vara så dåliga”. Menar du verkligen att pressen, radion och TV är lika stora bovar som partierna?

    Det är ingen naturlag och inte medias fel att ”dåliga politiker ersätts med lika dåliga eller sämre”. Själv envisas jag med att använda ett tydligare klarspråk: Sverige kan inte längre beskrivas som en REELL demokrati (fast är givetvis en formell sådan). För ingen kan trovärdigt påstå att helheten av de beslut som fattas av våra 349 ombud stämmer överens med väljarmajoritetens åsikter.

    Därmed är det inte folket som styr – inte ens de aktiva partimedlemmarna på de välregisserade kongresserna, utan en liten, politbyråliknande kader runt två partiledare (s och m) med själva maktinnehavet som enda mål. Rösträtt har vi, men är riksdagen en sann spegel av folkopinionen? Långt därifrån. Folkstyret blir då en tom bokstav.

    Avvikelserna är särskilt tydliga i mer eller mindre tabubelagda frågor som EU-medlemskapet, klimat- och energipolitiken, en rättsstat i förfall, hyresregleringen (en samtidig konfiskation), det statliga företagsägandet, en familjepolitik i Alva Myrdals anda, anarkin i våra skolor, asylpolitiken, statens nya makt över våra universitet – för att nämna några av de värsta cancerhärdarna. Mellankrigstidens och de första efterkrigsdecenniernas Sverige fungerade bättre än dagens, mer i samklang med folkviljan.

    Sant också, som du avslutningsvis säger: ”man får inget bättre om man inte ställer krav på bättring”. Men man kan inte skylla på väljarna! De har mycket små möjligheter att protestera. Både MP och SD kan visserligen sägas visa att det går att utmana maktkartellen s+m. Men SD är ett oprövat kort och miljöpartiet, inledningsvis blockneutralt, har reducerat sig själva till tredje benet i en spretig vänsterkoalition. T o m veteranen Schlaug har övergivit det sjunkande skeppet.

    Vad vi – och demokratin – saknar är sant liberala och/eller konservativa partier. Frihetens vänner borde vara mest upprörda över Allianspartiernas svek, deras ryggradslösa anpassning till en funktionssocialistisk samhällsmodell. Tystnaden inom den borgerliga intelligentian kan förvåna, liksom det rena medlöperiet. Som när Svenskt Näringsliv, i strid med högtidstalen om fri konkurrens, välsignar den klimatpolitiska dårskapen. I kortsiktigt egenintresse – bidragen till vindsnurror och annan fossilfri energi gynnar en del medlemsföretag. Men även en tidigare stridbar nyliberal som Johan Norberg, låter sig numera städslas av storföretagen, medan SvD:s förre chefredaktör Mats Johansson lika harigt hukar i riksdagsbänken när Reinfeldt svingar sin sylvassa partipiska.

    Slutsats: den liberala förnyelsen måste komma underifrån. Därför tyckte jag att en person som du borde ta ett initiativ i den riktningen (vilket du vänligen avböjt). Kvar står att ett radikalliberalt parti med krav på skrotad klimatpolitik och EU-utträde med lätthet skulle klara fyraprocentsspärren. Och göra Sverige till ett mycket bättre land att leva i och vara stolt över.

    • mats skriver:

      Jag menar att pressen och partierna lever i symbios. Vem som lurar vem mest eller utnyttjar den andre mer, är svårt att utröna.
      Det finns många etiketter att sätta på Sveriges dysfunktionella demokrati, demokratur, majoritetsdiktatur, korporativism, etc. Vart och ett av dessa epitet beskriver någon av de dysfunktionella egenskaperna. Vilket epitet man väljer att använda beror av vilken aspekt man för tillfället vill belysa.
      Riksdagens beslut kommer aldrig att avspegla folkopinionen. Det kan endast en liten liberal frihetlig stat med stort frihetligt självbestämmande för individen göra.
      Helt klart saknar vi partier på den borgerliga sidan som har insikt om och modet att följa liberala eller konservativa principer.
      Angående din önskan om att jag ska starta en sådan rörelse som kan förnya den svenska demokratin, känner jag ungefär som den danske prinsen.
      ”The time is out of joint – O cursed spite,
      that ever I was born to set it right!”

      • Åke Sundström skriver:

        Beklagar den sena repliken, gårdagens text försvann i cyberrymden.

        Visst lever pressen och partierna i symbios, men en allt mer korrumperad intelligentia är ett nytt inslag i dagens maktstruktur. Vem som lurar vem är dock egalt, eftersom det så uppenbart är inom politiken ansvaret ligger. Pressen har inte heller det speciella demokratiska uppdrag som vilar på forskarsamhället, vars medlemmar ju faktiskt har betalt just för att tala sanning och vara en motvikt till partiernas mer eller mindre systematiska förvrängningar av vad som är sant och falskt.

        Och vad vi nu väljer att kalla vår ”dysfunktionella demokrati”, som du kallar den, är inte världens viktigaste fråga. Vi är eniga om att Sverige inte är en reell demokrati, det dysfunktionella finns inte på riktigt.

        Men ord betyder, som Orwell lärde oss. Jag hade tidigare synpunkter på ett av dina övriga förslag, begreppet demokratur, utan att du gick i svaromål. Majoritetsdiktatur är bättre, men skapar oklarhet om vilken majoritet som åsyftas – riksdagens eller folkets. En stor skillnad. Riksdagen undergräver demokratin och väljarna kan kan inte i brådrasket göra något åt saken. Då det blir fel att skuldbelägga väljarkåren, eller hur?

        Jag tycker fortfarande att det är mest korrekt (om än främmande i mångas öron) att beskriva Sverige som en parlamentarisk diktatur, en formellt demokratisk riksdag som skapar ett samhälle oförenligt med folkmajoritetens åsikter. Och som riggat valsystemet i syftet att värna de befintliga partiernas positioner.

        Å andra sidan överdriver du förstås en aning med påståendet att riksdagens beslut ”aldrig kommer att avspegla folkopinionen”. För jag tror inte du vill bestrida att det så sent de första decennierna efter kriget rådde en hygglig överensstämmelse. Det är sedan dess folkstyret har urholkats, med det ”stora språnget” under det galna 70 talet. Men sant, förstås, att idealet är ”en liten liberal frihetlig stat”.

        Tiden är förvisso ur led, som ditt passande Shakespeare-citat förkunnar. Men kommer att vridas rätt igen, även om du själv just nu inte vill ta något initiativ i den delen, men redan via bloggen drar dina strån till stacken. För så här kan vi givetvis inte ha det, varken i Sverige eller i EU.

        • mats skriver:

          Jag minns att du hade någon invändning mot uttrycket demokratur, minns inte exakt vad. Tror dock att vi förstår varandra tillräckligt väl för att kunna låta det passera.
          Vad säger du om uttrycket 51% diktatur då? Det blir väl tydligare än majoritetsdiktatur att det gäller varje och vilken demokratisk församling som helst, att har man samlat 51% av rösterna anser man sig ha rätt att bestämma vad som helst över de andra.
          Det är egentligen för att förhindra sådan vantolkning av begreppet demokrati som man försöker ha strikta författningar som ska hindra en tillfällig majoritet att förtrycka övriga.

          Jag menade med att riksdagen ”aldrig kommer att avspegla folkopinionen” att folkopinionen framträder som tydligast när varje medborgare är fri att fatta sina egna beslut.
          Riksdagen är mestadels bara ett sätt att mer eller mindre godtyckligt filtrera folkopinionen genom partierna, eller partiledarna.

          • Åke Sundström skriver:

            Det var ”aldrig” jag hängde upp mig på, eftersom riksdagen på 50 och 60-talet relativt väl avspeglade folkopinionen. Att återupprätta den graden av demokrati skulle räcka ganska långt.

            Men vi är förstås överens om att en minimal stat ur demokratisk synpunkt (och även ekonomiskt) är bättre än vår för närvarande gigantiska stat. (Som för övrigt inte krympt så mycket som Anders Borg och SCB påstår, men det är en helt annan historia).

Kommentarer är stängda.