Som jag tidigare skrivit om har Västerbottens Markägareförening räknat ut att markägaren begränsas i sitt utövande av sin äganderätt av mer än 17.000 lagar och förordningar. Till detta kommer alla organisationer som är beredda att övervaka markägarna så att de sköter sig och även föreslå ytterligare inskränkningar.
Myndigheterna är naturligtvis sådana organsiationer som gärna ser fler arbetsuppgifter för den egna verksamheten. Det är intresseorganisationer som Svenska Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen, Sportfiskarna, Svenska Turistföreningen, Svenskt Landskapsskydd med flera, som vill tvinga markägarna att tillmötesgå deras intressen och därmed hjälper myndigheterna att inskränka äganderätt och frihet.
Finns det några som skulle kunna tänkas försvara markägarnas rättigheter? Rent intuitivt tänker man sig att de borgerliga partierna skulle försvara äganderätten och så var det kanske, för mycket länge sedan. Numera märks ingen skillnad mellan socialister och borgerliga i det avseendet.
De i allmänhet ägarvänliga organisationerna Svenskt Näringsliv och LRF har inte gjort något för att säkra markägarnas rätt att självständigt bestämma över sin egendom. Tvärtom. SN verkar helt ha blundat för frågan och organiserar gärna exempelvis turism- och äventyrsföretag som utnyttjar andras mark. LRF har endast stirrat på lönsamheten för avsaluprodukter och även där har man misslyckats. Äganderättsfrågorna har man inte förmått identifiera när nya restriktioner införs.
Jag har nyligen upptäckt en ny statlig myndighet som bland annat jobbar på att skapa affärsmöjligheter på landsbygden. Ägarfrågor har inte varit föremål för överväganden. Myndigheten heter Landsbygdsnätverket. De statliga myndigheter som har verksamheter på landsbygden är givetvis medlemmar i detta nätverk. Det är också öppet för alla rikstäckande intresseorganisationer med verksamhet på landsbygden att vara medlemmar.
Enligt Jordbruksaktuellt nr. 20 har myndigheten 440 miljoner kronor att dela ut till de som har projekt för landsbygden. En kontakt med myndigheten avslöjar att den som vill söka pengar för att finna vägar att stärka äganderätten inte har något att hämta hos Landsbygdsnätverket.
Jag känner bara till en enda organisation som jobbar med specifika landsbygdsfrågor och som värnar om äganderätten. Det är Jägarnas Riksförbund. De ägnar sig bara åt jakt och viltfrågor, men hänvisar konsekvent markägarfrågor till markägarna. De tar inte på sig att företräda markägarna och tar inte heller för givet att de har markägarnas tillstånd att tala i deras ställe. De är naturligtvis den lilla jägarorganisationen i landet. Den som myndigheterna helst inte vänder sig till eller samarbetar med. Medborgarrättsrörelsen Sverige jobbar bland annat utifrån ett principiellt positivt ställningstagande för äganderätten, men inte specifikt för landsbygden
Likt en Gulliver i Lilleputtland snärjs markägarna av tusentals beslut som de inte själva fått vara med och bestämma. Jordbruksverket håller precis på att formulera sina handlingsplaner för att fördela styrande bidrag. Alla delmål och bestämmelser är inte klara ännu, men här är senaste utgåva av vad de tänkt sig.
På allt för många områden som berör markägande och förfoganderätt, pekar utvecklingen mot att beslutsfattare, myndigheter och allmänhet gärna ignorerar markägarens näringsverksamhet och synpunkter på ekonomi och äganderätt.
En äganderätt som också innebär ett personligt ansvar för näringsidkaren/markägaren juridiskt för ekonomi och skötsel av jord och skogsmark.
Markägaren/näringsidkaren är också ansvarig juridiskt och kan fällas till böter eller fängelse om någon utomstående genom en olycka skadar sig. Eller orsakar skada på miljön, då faller ansvaret tillbaka på markägaren.
I flera frågor anser beslutsfattare felaktigt att det är viktigare att särintressen som inte juridiskt har ägare intressen får möjlighet att tidigt komma in i beslutsprocesser som berör och påverkar näringsidkarens/markägarnas markanvändning.
Detta är mycket anmärkningsvärt att inga markägare är representerade som får komma in i beslutsprocesser som berör verkligheten och deras egen markanvändning. Konsekvenserna kan bli stora i näringsverksamheten.
Förfoganderätt/äganderätt över marken skall innebära ett långsiktigt skydd för de åtgärder och investeringar som näringsidkaren till lika markägarna har gjort, gör eller planerar att göra.
Att inskränka förfoganderätten ligger mycket nära ett expropriationsförfarande liknande i svunna tider. Där benämns detta statliga fenomen för ”konfiskation” en åtgärd som kopierats från kommunismen.
En sådan ”konfiskal” utveckling leder ofelbart till uteblivna långsiktiga fastighetsinvesteringar men också begränsningar av de gröna näringarnas verksamhet. Detta leder också till dålig lönsamhet och mindre skatteintäkter.
Näringsidkare skall idag bekosta och presentera dyra konsekvensbeskrivningar och samråd med allmänheten om markägaren skall bedriva näringsverksamhet. Staten vill dessutom ha insyn och ta in stora summer i skatt och detaljstyra ibland rena bagateller.
Men statens avlönade utredare/tjänstemän undviker att redovisa konsekvenser för näringsidkaren / markägaren, man undviker även att ha samråd med den drabbade sakägaren/markägaren. Hur förändras markens brukningsmöjligheter av te x inskränkningar i markanvändandet. Av god erfarenhet vet vi att möjligheterna minskar att bedriva en rationell näringsverksamhet inom jord, mark och skogsbruk.
Alla myndigheter måste skärpa sig och säkerställa att markägaren (sakägaren) prioriteras i både samråd, remissförfarande och i enskilda frågor som berör förfoganderätt över markägarens mark.
Andra organisationers särintressen bör givetvis välkomnas om de är beaktansvärda.
Men när det gäller förfoganderätten till marken måste dock markägarens synpunkter väga tyngst, undantaget är där ett stort samhällsintresse omöjliggörs, men observera att de i sådana fall redan finns lagstiftning i form av expropriationslagen.
På länsstyrelsen förutsätter man felaktigt att företagaren/markägarna har lägre kunskap än allmänheten/stadsbon, och att allmänheten/stadsbon besitter mer empati och kunskaper om hur livet levs och hur djur och växtliv fungerar.
Jag anser för min del att företagarna inom jord & skogsbruk har mer kunskap och erfarenhet om hur djur och växtliv fungerar i verkligheten.
Det finns nästan alltid ett glapp mellan allmänhetens låga kunskap och verkligheten som företagare inom jord & skogsbruk har bättre kunskap om.
Avsättning av skog till naturskydd begränsar också allmänhetens tillgång till allemansrätt och friluftsliv då dessa avsatta naturmarker växer igen till en ointränglig djungel på grund av lagkravet då inga åtgärder skall eller får utföras som te x röjning.
Sveriges naturvårdshänsyn hotar att helt utarma Sverige utanför tätorterna speciellt i Norrland där våra ungdomar har små möjligheter med dagens politik att hitta sig en försörjning..
Jag menar att skyddsivern generellt är alltför stark på bekostnad av möjligheterna att utveckla landsbygden till attraktiva platser att leva och verka i.
Landsbygdens komparativa fördelar måste stöttas och ges möjlighet till framåtskridande.
Varför ges friluftslivs organisationerna som skriker efter mer i desperation företräde i beslutsprocesser, för det vikande intresset för deras verksamhet . Visst är den bra för kropp och hälsa men idag är det andra aktiviteter, idrott, musik och kultur som väljs istället. Syftet framstår allt mer som ett politiskt socialiseringsinstrument snarare än medborgarnas önskemål och behov av mer mark än vad de hade för 2 år sedan.
Tanken med att fritidsverksamheter skall lösa alla glesbygdsproblemen är fel.
Att dessutom styra utvecklingen mot turism och fritidsverksamheter löser varken kommuners eller Sveriges ekonomiska utveckling. Även de redan mest etablerade friluftsföretagen som STF har svårt att gå runt.
Att länsstyrelsen bedriver samråd med mängder av särintressen utan att de drabbade markägarna får insyn är ytterst allvarligt och mycket klandervärt.
Det är synd att det inte finns en hedersbevisning för mod och tapperhet, i landet som representerar allt vad intellektuell ruttenhet och kleptokrati man kan framvisa på klotet, den har Mats förtjänat med råge. Undrar vad som händer om den materiella välfärden om den fick ett skott för bogen, den som marxisterna odlat till Sveriges undergång. Antag att medborgarnas beroendestatus (förhållande) av socialism ändras över en natt, vem kan då ta vara på sig själv?
Analysen ovan är lika briljant som skrämmande särskilt när man betänker Solvej Larssons rakryggade hållning i rovdjursfrågor, en av de få som offentligt vill värna om äganderätten.
Lite OT, men tror det är av intresse för läsarna här. Jag har förvånat mig lite över att jag inte sett några reaktioner på inslaget om att kvotering av bränslen i Agenda förra veckan. Jag tog upp det i Den manipulativa staten vill kvotera bort livets gas | Genusdebatten
Jag har en bekant, före detta mjölkbonde, som när han hör kvinnor framföra åsikter som trotsar logik och manligt förstånd, brukar säga:
-Ja, det är rastypiskt!
För den som inte är bekant med avel av nötkreatur kan det låta fördomsfullt och elakt. Men för oss som har den bakgrunden känns det ofta som en träffsäker kommentar.
Den spar jag!
I jordbruksverkets publikation står att finna under punkten (2.) , hur staten Sverige avser att implementera politikens övergripande mål.
Målbilden har döpts till EU 2020, och stipulerar allmänt förhållanden för en framgångsrik strategi.
Så långt är det till maktens centra att den Svenska staten kan likt ”råttorna på bordet” , dansa efter egen pipa, när katten är borta.
Rimligtvis torde den enskilde medborgaren kunna hävda de övergripande mål som så vackert beskrivs i sammanhanget.
Rimligtvis borde staten Sverige leva upp till de ”åtaganden” man säger sig göra.
Rimligtvis skulle det finnas en möjlighet att påtala brister i staten Sveriges efterlevnad av måldokument som exempelvis EU 2020.
Men nu är ju allt inte alltid rimligt, och jordbrukspolitik / landsbygdspolitik på EU-nivå kan endast beskrivas som helt orimligt.
Receptet för att överhuvudtaget närma sig den målbild som råder är att:
Börja med att ”gallra bort” alla lagar och förordningar som står i bjärt konflikt med övergripande mål.
Tillse att staten följer och arbetar i enlighet med de deklarationer som staten antagit.
Ge individen den frihet som behövs för att kunna efterleva dessa övergripande mål.
Beivra de förekomster som verkar mot gemensamt vedertagna mål.
Det skulle ju naturligtvis innebära att många i statlig själgående cirkus, blev utan plattform för sitt värv, men hav förtröstan:
Det finns hur mycket jobb som helst med röjning och skyddsdikning, allt i andan av vad som står att läsa under punkten (2.) i statens påstådda mål.
Ja det vore roligt att få skicka ut några av dessa skrivbordsfantomer att röja och skyddsdika. Men jag bävar för resultatet.
Kul att någon mer orkade läsa i den där välmenande skriften. 😉
Ska vi ha en stat, och det kan vara bra att ha. Men då ska den vara liten och den ska vara medborgarnas tjänare. Inte tvärtom.
Det skulle förhoppningsvis resultera i en större förståelse för verkligheten och vår historia.
Därtill skulle en mängd frivilligt uppbådad energi frigöras till gagn för målen som beskrivs under punkten (2.).
Enbart det faktum att dessa skrivbordsfantomer sysselsätts i någon annan verksamhet än den nuvarande, (som i stort utgörs av att hantlanga särintressen),vore ett stort upplyftande steg mot en hållbar
utveckling.
De som är bortom all möjlighet att introducera i verkligheten, kunde ju förslagsvis erbjudas möjligheten att till exempel räkna myrorna i en myrstack.
Naturligtvis utan att störa eller förstöra myrornas tillvaro.
Vad som helst egentligen, bara att uppgiften att jävlas med andra avvecklas, vore till gagn för Sverige.
-Räkna myror?
-Visst, kittlar dödsskönt i statistiken!
:))
Tittar in då och då, för här finner jag nästan alltid läsvärda artiklar. Har dock inte sett något om det jag upptäckte för precis 3 veckor sedan. Gick ut med hunden och kommen till järnvägen som ligger bara ca 300 m från vårt hus, såg jag en ”massaker” på skogen. Så jag tipsar…
Byråkrater på Trafikverket har kommit på att ”Trädsäkra järnvägar”. Istället för ca 10 m breda gator genom skogen som förr, ska det numera vara 40 m breda gator, samt toppfällning än längre bort av vad byråkraterna anser kunna vara ett hot: http://www.trafikverket.se/resa-och-trafik/underhall-av-vag-och-jarnvag/Sa-skoter-vi-jarnvagar/Tradsakra-jarnvagar/
1000 mil ska ”trädsäkras”. Om vi räknar maximalt blir det 30 tusen ha. Ostjesus!
Det där hade jag missat. Tydligen har inte heller ”miljövännerna” funnit något att protestera mot när mellan 20.000 och 30.000 hektar skogsmark görs om till sly. Men det är väl viktigare att de ”miljövänliga” tågen kommer i tid?
Markägarna blir säkert rikligen kompenserade i vanlig ordning.
Skönt att man har flera mil till närmsta järnväg. Illa nog med luftledningar.