Binära kön

I en tid när vi överger analog teknologi och anpassar oss till den strikt binära it-tekniken (endast ettor och nollor, inget däremellan) överges de binära könen, man och kvinna, i rask takt av ett HBTQ avant garde i media. Varför blir det så? Är det ett sätt att upprätthålla något slags kosmisk balans mellan det analoga och det binära?

Är det karma? Är det en inverterad konsekvensetisk följd av att vi anammat den strikta binära teknologin, att vi måste göra gränserna mellan könen diffusa i umgänget människa och människa emellan? Håller mänskligheten på att gå ner i spagat så hon spräcker sig själv i försöken att vara sig själv och samtidigt följa trendernas krav på konformitet?

För att fortsätta liknelsen binärt och analogt. Visserligen föds, lever och dör vi analogt, men könen måste för artens fortbestånd vara någorlunda binära, man eller kvinna. Mellanformer skapar osäkerheter på alla håll. HBTQ-processen som nu pågår i samhället liknar också en funktion inom it-tekniken, nämligen DA-omvandling. Alltså omvandling från binär digital signal till analog signal. Gråskalor, rasp och skrap filtreras inte bort i den analoga världen. Den kulturella hemvisten som man eller kvinna blir otydlig och i värsta fall förvirrande. Det passar för en del människor, som inte känner sig tydligt eller ensidigt identifierade. De är i klar minoritet, men tillåts sätta dagordningen i media och debatt.

Det enda ställe där man med säkerhet kunde förvänta sig binära kön, där finns de inte. Där finns endast en drottning och ett stort antal könlösa drönare. Är det dit vi är på väg?

Dennis Prager har tänkt i liknande banor. Män ska inte behöva skämmas för att de uppskattar kvinnor och kvinnors kroppar precis som kvinnor inte ska behöva skämmas för att de uppskattar män. Det är bara naturligt. Evolutionen har sett till vi snabbt och utan onödig energispillan kan identifiera rivaler respektive partners.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Binära kön

  1. Göran skriver:

    Kvinnnor mår bra av att få vara kvinnor. Män mår bra av att få vara män. När våra kön bestäms får lite olika doser hormoner så att vi blir kanske en hel del kvinna och lite man och en hel del man och en liten del kvinna. Detta är flytande.

    Med ovan sagt att de flesta kvinnor trivs med att vara kvinna och rent instinktivt göra det som kvinnor vill göra medan den manliga delen kan vilja sträva mot en mer traditionell manlig karriär. De trivs med det, men kvinnor som inte har något manligt i sig inte alls kommer att trivas i den rollen.

    Det samhälle vi har idag accepterar inte denna skillnad hos kvinnor och även män för den delen.

    Detta förbaskade snack om mångfald när det egentligen bara handlar om enfald. Det ska vara ett av allt.

  2. Victor skriver:

    Jag skulle, i min ödmjuka åsikt, kunna tro att det mer har att göra med en skillnad mellan det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga. Att det manliga tankesättet är binärt, medan det kvinnliga är ett spektrum. Ett exempel skulle vara stereotypen om män som att de ser sig själva som antingen är kärnfriska eller dödssjuka, se hela fenomenet med ”mansförkylning”, medan kvinnor mer ser sig som varandes på ett spektrum mellan frisk och sjuk. Likaså mannens ovilja att uppsöka läkaren för deras krämpor tills den dag de känner sig stå vid gravens rand och kräver att få se en läkare, osv. osv.

    Därigenom skulle också kunna tänkas att i takt med att kvinnor och det kvinnliga tänkandet har fått mer inflytande genom det senaste århundradet så har även det som tidigare varit binära skillnader, mellan gott/ont eller civiliserade och ociviliserade kulturer ersatts av en idag utbredd kulturrelativism och avsaknaden av någon moralisk överideologi.
    Tidigare föreställningen om mannens och kvinnans roller i samhället som diametralt motsatta idag ersatts av en tankeställning om att båda könen kan och bör göra samma sysslor. Tanken förr om att ens läggning antingen var hetero- eller homosexuell, medan man idag menar att det ligger på ett spektrum.
    Och samma sak då även för tanken om kön, att man förr ansåg de vara fastställda och binära, man var antingen man eller kvinna, har idag ersatts av en tanke om att man inte bara kan byta kön utan också att alla är på ett spektrum mellan det maskulina och det feminina vad gäller kön.

    • mats skriver:

      Välkommen hit Victor!
      Man var nog medveten även förr om det spektrum av könskaraktärer som du beskriver det. Men anhopningen av manliga karaktärsdrag i ena änden av spektrum och kvinnliga i andra änden, gjorde att man valde den binära synen på kön.
      Här kan man se historiska och kulturella skillnader över tid. Under förkristen tid i Norden, vikingatid, hade man större tolerans mot udda människor, ”original”. Med en polyteistisk uppsättning gudar att relatera till var det inte så konstigt. Riktiga män (de med makt) hade dock förmodligen Oden, Tor, Frej och någon till som sina husgudar. Mäns och kvinnors arbetsuppgifter och ansvar överlappade i större utsträckning. Sådant har fallet varit även i många andra så kallade naturreligioner.
      Kristendomens polariserade binära uppdelning av världen i gott-ont, gud-djävulen, ställde större krav på binäritet, toleransen var låg mot avvikarna. De kunde ju till och med bli dömda för häxeri eller annat samröre med djävulen. Något tredje, en annan inriktning än dikotomin gud-djävul var inte tänkbar. Vi fick en fattigare värld, ett fattigare själsliv. De senaste 200 årens filosofiska utveckling har försökt komma bort från detta ok.

      • Victor skriver:

        Man tackar!
        Och för all del finns det nog en stor andel av kulturella och religiösa inslag i tankesättet också. Att gamla polyteistiska religioner, såsom asatron, är mer toleranta till avvikelser och skillnader hör ju till deras natur. Att det finns olika gudar som kan vara till hjälp vid olika tillfällen och olika platser. Detta till skillnad då mot kristendom eller för den delen all monoteism som ju endast har en gud, en sanning och en moral, och där de uppfattningar som inte är uttryckligen rätta ju måste vara fel.

        Denna attityd leder sedan till mer konformism och fanatism, eftersom att för den rättrogne så är ju all normbrytning, (för att använda kontemporär terminologi) av ondo, då alla andra tolkningar förutom ens egen ju måste vara falska. I kontrast då till en polyteistisk synvinkel där ens egen ”favoritgud”, om det så är Oden, Zeus eller Vishnu, inte är allsmäktig och allvetande, och att man då kan drista sig till att sätta sitt hopp till någon annan gudom både inom och utanför den egna mytologin.

        • mats skriver:

          Precis! Nu är jag inte gudstroende, men jag känner mig mer bekväm med polyteistiska religioners alternativa förklaringsmodeller och den exempelsamling som de utgör, än de monoteistiska religionernas allsmäktiga gudars krav på absolut tro.

          Man börjar i arkeologi och antropologi vad jag förstår, inse att kristendomen innebar ett kuvande av nordborna, som inte blev en lika självklar del av den kristna gemenskapen som i länderna runt Medelhavet.
          Man skulle kunna påstå att de germanska folken hade en annan grundsyn, som ofrånkomligt ledde fram till reformationen. Inte minst kvinnans ställning försämrades kraftigt av kristendomen.

          • Victor skriver:

            Ja och även om länderna runt Medelhavet också hade anammat kristendomen ifrån polyteistisk hedendom så var ju dels den grekisk-romerksa tron annorlunda jämfört med den germanska asatron, men den kristna tron hade dessutom påverkats oerhört av de kulturerna som dem först nådde, främst då den romerska. När kristendomen således kom till Norden så var den inte längre öppen för samma förändring och anpassning för nordborna som den hade varit för grekerna och romarna ett millennium tidigare, utan man fick istället bara ta emot en religion som var klippt och skuren för en annan kultur, ett annat folk. Som att pressa ner en cylinder i ett fyrkantigt hål.

            Bara att ta som ditt exempel angående kvinnans ställning så var ju varken de gamla grekerna eller romarna kända som några större jämställdhetsivrare. Hur man såg på kvinnorna i det grekiska samhället, och filosofer likt Platon och Aristoteles uppfattningar om det motsatta könet, eller det verkligt sagt patriarkala systemet i Rom där en man och familjefar hade absolut rätt att göra som han ville med sin hustru. Och Bibeln är ju varken i GT eller NT synnerligen kvinnovänlig för att uttrycka sig milt. Att en kvinnas största insats i Bibeln (förutom den gången då man tvunget behövde en kvinna för att föda Jesus) var när Eva utlöste syndafallet genom att falla för ormen och därtill att hon tog med sig Adam i fallet. Så både skrift och tolkning var upplagd för ett tämligen mer kvinnofientligt synsätt än det som var gängse i Norden före kristningen.

Kommentarer är stängda.