Att bli man är inte så svårt. Man börjar som pojke, har drömmar, upptäcker verkligheten (vilken kanske, kanske inte ligger så långt från drömmarna) sedan växer man upp, får ett jobb, håller sig hjälpligt inom lagens hank och stör, och så är man en färdig man. Ungefär så. Eller åtminstone brukade det vara så.
Det verkar vara mycket svårare att bli kvinna. Redan som liten flicka itutas man av andra flickor och kvinnor hur svårt och orättvist det är att vara kvinna. I tonåren kommer en massa grubblerier om barnafödande och moderskap. Osäkerhet om tillståndet i världen, oro för miljö och klimat, för framtiden. Tveksamheter om kärleken, män, äktenskap och den egna karriären. När duger man som kvinna?
Senare i livet kommer tvivlet om man gjorde rätt val i ungdomen, rätt man, rätt karriär, rätt uppfostran av barnen, om man ätit rätt mat. Varför det inte blev bättre?
Kvinnor är varken bättre eller sämre än män, bara annorlunda. Om man plottar in egenskaper som intelligens, livskraft och annat på en normalfördelningskurva, så visar det sig att mäns ”bell-kurva” är lägre och bredare än kvinnornas. Män är alltså sinsemellan mer olika än vad kvinnorna är, på gott och ont.
Min undran är, om nu kvinnorna är så lika, varför de gör sig sådant besvär med att verka olika? Jo, på mikronivå kan det förstås som ett sätt att utmärka sig. Men det förklarar ändå inte varför män, som naturligen är mer olika, verkar ha så mycket lättare att inordna sig i strukturer. Är det för män bara ett praktiskt sätt att hantera olikheterna?
Med kvinnors frigörelse från en könsbaserad arbetsfördelning, feminism och jämställdhet uppkommer nya problem. Ett är att välfärdsstaten lärt kvinnor att ställa helt andra krav på skattefinansierad service. I brist på en man med huvudansvar för familjens försörjning, riktas kravet mot patriarken staten och det skattefinansierade välfärdssamhället.
Detta innebär i sin tur förändrade villkor för männen. Förändringar som männen i mycket begränsad mån bjudits in att diskutera innan beslut. Förändringar som inte innebär att män kan överta kvinnors tidigare roller rakt av. Men vad det nya ska bli verkar det inte funderas mycket på. De män som inte beretts tillträde till besluten om förändrade villkor och protesterar, kallas av Hillary Clinton och hennes efterföljare för ”basket of deplorables”. Ungefär de beklagansvärda missanpassade. Vilket osökt leder tanken till karaktärerna i the Misfits från 1961. En etikett som möjligen kan passa på oss allihop.
Männens sämre inpassning till kvinnornas förväntningar, drömmar, krav, på män innebär naturligtvis dels ett dåligt utfall för många män. Men det innebär också en ökad stress och ökade självpåtagna krav på kvinnorna att ordna allting själva, utbildning, karriär, försörjning, familj. Inte underligt att många kvinnor mår psykiskt dåligt när de avstår att nyttja den avlastning som tvåsamheten i ett bra förhållande är.
Margit Richert på SvD har insett att dessa förändringar inte är ett nollsummespel. Riktigt vad hon är ute efter är svårt att säga. Kanske gör hon precis som jag gör här, ställer trevande frågor om hur det ska bli, vad det över huvud taget kan bli. Men hon kan inte låta bli några nedvärderande kommentarer om män. Carl Rudbeck har i samma tidning, men bakom betalvägg, funderat kring jämlikhet, ett bredare begrepp än jämställdhet. Där har han konstaterat att jämlikhet som drivs till sin spets oundvikligen tycks framkalla ett totalitärt samhälle.
Så vart leder kraven på total jämställdhet? Ett totalitärt genuscertifierat samhälle där alla är olyckliga, men ingen kan säga sanningen? För det vore att underkänna de stora ledarnas visdom och rasera det fundament som den nya paradisiska tillvaron är byggd på. Måste vi skapa nya strukturer, som passar både män och kvinnor, där olikheterna kan hanteras utan att kväva desamma? Känns det obekvämt att kalla det för struktur, så kalla det då kultur istället. Oavsett vilket måste denna kultur passa vår biologi, för den ändrar man inte i en handvändning.
Vi hör ofta att kvinnor ska kvoteras in, ha lika lön som män (trots olika arbetsuppgifter) men aldrig att åtgärder mot männens kortare medellivslängd behövs. Är denna fråga alltför svår för genusdebattörerna och genusforskarna för att tas upp?
Därför att allt genustänkande sker ur ett kvinnligt perspektiv och med deras problemställning.
Svaret är enkelt: MÄN måste jaga i flock med andra i bysamfälligheten för att lägga ned bytet, alltså samarbeta för att överleva. Kvinnorna måste skydda hemmet mot inkräktare och skydda barnen, alltså tänka på familjens bästa i första hand och inte bysamfällighetens. Ingenting har ändrat på denna genetiska prägling sedan hedenhös. De som inte kan acceptera denna skillnad blir inte lyckliga människor.
Så sant Jan! Genusvetarna kan slänga sig i väggen. De lantbrukarpar som inte respekterar varandra och samarbetar mister både sin partner och sitt jordbruk. Trots detta
har LRF-toppen som alla andra korporativistiska organisationer instiftat en jämställdhetsakademi med 19 ledamöter för att inte sammanblandas med de aderton.
12 av dessa ”jämställdhetsivrare” är kvinnor, jämställt så det förslår. Den politiskt korrekta jämställdheten är enbart till för att splittra och härska, Någon jämställdhet mellan stad och land, eller mellan de familjer som uppfostrar sina barn i hemmet och de som låter samhället köpa barnen av dem för allehanda subventioner MUTOR jobbar inte LRF-toppen med. Inget ont mot de föräldrar som av ekonomiska skäl inte kan leva på en lön och helt enkelt tvingas att lämna landsbygden för att kunna bilda familj. Senaste statistiken från EU:s jämförande statistik över kostandstäckningen i jordbruket mellan EU:s medlemsländer som presenterats för en tid sedan på Frihetsportalen talar sitt tydliga språk varför våra ungdomar tvingas flytta till storstäderna för att kunna bilda familj. Dagistvånget måste bort! Fostran i flock ger frostnupna ungar skrev Astrid Bergström i Grums i sin diktsamling ”Vid kökets arbetsbord” vill jag minnas att den hette.
Lär av naturen, vi är däggdjur. Vilket inte journalisterna på våra tidningsredaktioner tycks känna till vad det innebär. Jag ringde för ett antal år sedan till Nerikes Allehanda och protesterade mot att de inte publicerade min artikel om barnens behov av grundtrygghet. Journalisten förklarade för mig att det är bara du som tycker att små barn far illa på dagis. Varpå jag frågade honom hur det kan komma sig att alla däggdjur som lever i frihet tar hand om sin avkomma. Det blev lite pinsamt tyst i luren innan han lättat utbrast ”göken” vilket fick mig att gapskratta så det hördes vida omkring på redaktionen, varefter jag frågade honom sedan när började göken föda levande ungar? ”Ridå”
Elefanterna som blir ungefär lika gamla som vi människor beter sig ungefär lika dant som vi människor gjorde innan Alva Myrdals tankar hade genomsyrat karriärfolket. Hos elefanterna som blir ungefär lika gamla som vi om de får leva i fred, går ungen i mammans beskydd tills ungen blivit sju år, vilket sammanfaller med åldern då den allmänna skolplikten hos våra tidigare generationers barn inföll. För egen del hade jag inte ens fyllt sex år när jag fick börja skolan, men så gick det som det gick, jag fick gå om två klasser. Hur har barnen det med grundtryggheten i vår tid. Jag fick i alla fall 5 år i min mors beskydd.
Alva Myrdal som i boken ”Kris i befolkningsfrågan”, uttryckte sitt förakt för hemarbetet med orden: ”Det finns inom det husliga arbetet både som husmor och som tjänare, fortfarande möjligheter för klena, imbecilla, indolenta och i övrigt mindre väl utrustade individer att stanna kvar och dra sig fram”. Hör hur det ekar från dagens socialistiska übermenschen i Sverige.