Karriärismen (1-4)/8

Här följer några texter som jag skrev för mer än tio år sedan och publicerade första gången på numera nedlagda sidan Liberty.nu Har uppdaterat med den åttonde och sista observationen.

Karriärismen 1
Det finns en politisk ideologi som hittills ingen tycks ha beskrivit eller ens identifierat som en ideologi. Det är karriärismen. Det finns således människor för vilka karriär är ett viktigt livselement. Jag, och många andra tillhör inte denna skara. De som omfamnar karriärismen tycker vanligen att vi andra är idioter. När vi säger att vi inte eftersträvar en karriär så tror de att vi ljuger till försvar för att vi är för dumma eller för dåliga på något viktigt för att komma ifråga för en karriär.


Det är naturligtvis inget att förvånas över att karriärismens främsta anhängare är de som är mest tongivande i de stora media och att de tillhör något slags trendsättarkollektiv i framför allt storstäderna. För oss andra känns det som om de undviker att leva riktiga liv. Däremot köper de gärna upplevelsen av riktiga liv, till exempel resor med inslag av autentiska äventyr. Det vill säga tillrättalagda aktiviteter av sådant som icke karriärister gör till vardags.

När feminister forskar och redovisar sina iakttagelser om jämställdhet utgår de alltid och omedvetet från karriärismens paradigm. Just där tycks också skillnaden mellan män och kvinnor vara som störst. Fler män än kvinnor gör karriär. Om det finns en inbyggd skillnad mellan könen i viljan att göra karriär tycks inte vara en fråga som intresserar karriärismens genusvetare. Än mindre intresserar de sig för vad som driver de människor (män och kvinnor) som inte drivs av karriärismen. De känner det förmodligen motbjudande att studera den grupp som de uppfattar som världens losers.

CIPD i Storbritannien har visat att de flesta kvinnor skyr toppkarriärer för att de inte gillar villkoren. De är alltså inte diskriminerade. Den intressanta frågan om hur många män som väljer bort karriär och varför de gör det, väntar fortfarande på ett svar.Även den envetna, (o)medvetna? satsningen på att allt fler ska ha högskolekompetens är ett utslag av karriärismens paradigm. Men hur stor del av mänskligheten skulle av fri vilja välja karriärismen, om de kunde göra ett medvetet val? Det vore väl intressant att veta?

Karriärismen 2
När karriärkvinnor känner (inbillning eller ej) att de är motarbetade av män och tror att de motarbetas av alla män i hägnet av patriarkatet, så känns det så under presumtionen av karriärism. De män och kvinnor som konkurrerar om karriärplatser gör naturligtvis det med alla medel. För båda könen gäller att kön kan ge erfarenheter och kunskaper som ett annat kön inte har.


Kan man inför den som befordrar karriärister göra sannolikt att det egna könets kompetens är att föredra, så har man naturligtvis eliminerat konkurrens med en kompetens man själv aldrig kan skaffa sig. Detta gäller såväl kvinnor som män. Därför är kvinnliga karriärister intresserade av att misstänkliggöra män, och självfallet, vice versa.

Könskriget är sålunda egentligen ett karriärkrig som utkämpas i karriärismens anda. För män som inte är karriärister är inte kvinnor några konkurrenter eller något hot. För ickekarriärister är kvinnor och män komplementärer. Som salt och peppar.

Karriärismen 3
När den som vill göra karriär söker sig en fysisk plats att göra det på, blir det naturligt att välja staden. Eftersom det där finns mer utvecklade hierarkier, med fler nivåer. Liksom det även finns ett större urval av inriktningar med hierarkier. Detta är helt logiskt eftersom det bor fler människor i en stad än i en liten ort på landet.


I staden samlas därför alltid de människor som har karriärism som primär ideologi. Där rekryterar de varandra till de karriärbefattningar som finns inom media, politik, näringsliv och utbildning. På det viset befäster de hela tiden sin egen perception av karriärism som den naturliga primära ideologin. I praktiken uppfattar de den som den enda ideologin, det enda förhållningssättet till livet.

De människor som föds och växer upp i staden, men som inte kommer överens med karriärismen, jodå, sådana finns också, gör självfallet ingen karriär. Därigenom framstår de för karriäristerna enbart som losers. Inte heller flyttar de gärna ut på landet. Dels finns där få jobb som de kan söka. Dels saknar de relevanta referenser till livet på landet, referenser som skulle kunna ge dem impulsen att flytta ut.

Härav ser vi att karriärismen fungerar som ett sorteringsverktyg, inte bara för att sålla fram klättrare, utan också för att sortera bort icke karriärister från att påverka det gemensamma samhället. Karriärismen söndrar, härskar och tvingar fram urbanisering.

Karriärismen 4
Karriärismen förutsätter konkurrens. Jag är den förste att erkänna att konkurrens kan vara något utvecklande och gott. Men för den verklige karriäristen blir det viktigare att prestera karriär än att prestera ett gott arbete som leder till karriär. Därigenom riskerar, eller rent av tenderar, karriärismen att befordra undermåligt arbete.


Karriärismen har även som mål att lyfta fram och värdera en individ (individer) högre än andra individer. Denna värdering av rangordnandet i sig, ökar utrymmet för rövslickeri och översitteri. Samarbete missgynnas eftersom det vid samarbete blir svårare att definiera vilken individ som gjort något som bör premieras mer än övriga prestationer.

Det här inlägget postades i Karriärismen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Karriärismen (1-4)/8

  1. Göran skriver:

    En vän till mig säger att karriär är det fulaste han vet, för det innebär att man jobbar häcken av sig för någon annan än sig själv. Jag har dock lite svårt att se om det gäller för politiker, för där verkar karriär vara ungefär tvärtom; sug ut andras resurser med så lite ansträngning som möjligt.

    I övrigt. Gör något eget i stället för att jobba häcken av dig för någon annan.

    Vad gäller feminism och karriär. Norge har en lag om kvinnligt deltagande i företagsstyrelsen. Det innebär att ungefär 90 norska kvinnor delar på posterna i alla stora norska företag. Det är inte fler kvinnor i Norge som vill sitta i en styrelse. Förmodligen är det samma i Sverige.

  2. Jan Andersson skriver:

    Karriärister brukar inte stanna så länge på sina jobb. Frågar man varför får man svaret att ett tillfälle öppnade sig till drömjobbet och att de nu får jobba med något nytt och spännande och kanske under en viss chef med gott rykte. Men det var exakt samma svar de gav förra gången de bytte jobb. Och ögonen ser ut som två stenkulor. Sanningen är att de på två år knappast hunnit sätta sig in i företaget och känner att isflaket de hamnat på snart är utom synhåll och ingen kommer att fråga efter dem när de dragit vidare.

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Min karriär var drömmen om att producera livsmedel till svenska folket och att politikerna skulle nöja sig med det.
    Den försvann när LRF övergav landsbygdsbefolkningen till socialisterna och blev en del av den rörelsen.

Kommentarer inaktiverade.