Centerns ursprungliga kärnväljare, aktiva lantbrukare och deras familjer, hade nästan undantagslöst vad man kallar borgerliga värderingar. Man värdesatte sitt oberoende, inklusive en tydlig äganderätt. Nit och flit var självklarheter i såväl vardag som helg, en moralisk kompass att lita på.
Så var det åtminstone fram till 1932, när Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap lyckades övertyga den borgerliga regeringen om nödvändigheten av att låta sällskapet monopolisera mjölkmarknaden. Bondeförbundet påbörjade utförsäljningen av sin väljarkårs ideal. Senare var man vid flera tillfällen stödparti till socialdemokratiska regeringar. Varje gång blev en bit borgerlighet utbytt mot ett stycke socialliberalism.
När Gösta Bohman frågade Torbjörn Fälldin om centern var ett borgerligt parti kunde han inte ärligt svara ja. Karin Söder kunde endast servera väljarna moralkakor. Om de varit uppriktiga hade hon behövts 1932, nu kom hon för sent. Olof Johansson blev tidigt personlig vän med Göran Persson. Dessutom valde han från start en grön profil som redan från början slog in på en väg som ledde bort från den självägande bondens rådighet över sin egendom. Under hans ledning blev centern alienerat från de ursprungliga väljarna. Centern blev ett låtsasborgerligt parti för storstadsväljare med gröna villfarelser. Det var bara en naturlig förlängning att han efterträddes av Lennart Daléus som sedermera blev sverigegeneral för ekofascisterna Greenpeace.
Maud Olofsson vågade återigen kalla centern för ett borgerligt parti. Men hon lyckades aldrig bryta förhäxningen så att partiet kunde bli sig självt igen. Annie Lööf har som ungdomspolitiker ställt i utsikt en tydlig borgerlig linje, med dragning åt libertarianism. När utkastet till idéprogram offentliggjordes blev hon kallad för nyliberal både inom och utanför partiet.
Hon hade då chansen att förklara och begära att partiet följer henne till en plats där man kan finna fast borgerlig mark under fötterna. Det gjorde hon inte. Annie Lööf missade ett gyllene tillfälle. Hon hade kunnat sätta sin egen definition på begreppet nyliberal, beskrivit det som en nytänkande liberal på stadig frihetlig borgerlig grund. Ställt det mot folkpartiets batongliberalism.
Till råga på allt så fortsätter man likt en självmordskandidat utan verklighetsförankring den miljö- och klimatpolitik som Olof Johansson så bedrägligt häftade vid centern. Partiet är huvudstupa på väg mot ett brutalt uppvaknande. Frågan är bara om de hinner vakna och uppleva undergången eller i bästa fall räddningen, innan döden inträder.