Jag räknas numera som en gammal man. Någon gång under min medelålder började jag inse att en fungerande vardag är den största lyckan. De flesta dagarna i livet är vardagar. När de fungerar tillfredsställande har man ett ganska gott liv. Om denna insikt var sent eller tidigt påkommen, eller rent av felaktig, får andra bedömma.
Men av denna insikt följde flera andra tankegångar om livet. Som en fri människa, som en människa av den sorten som vill vara fri att själv bestämma över sitt liv, insåg jag att friheten att bestämma över min egen vardag är en viktig förutsättning för den där stora lyckan. Visst har jag gjort egna inskränkningar i min frihet, jag är gift och har barn, exempelvis. Men det är resultatet av mina egna fria val. Konsekvenserna får jag leva med och jag gör det gärna.
Det finns många saker som kan störa en fungerande vardag. En av dessa är politiken. När politiker med hänvisning till generell lycka eller välfärd lägger generella regler som hindrar mig att sköta mitt så som jag vill ha det. När jag eller någon som tycker som jag protesterar, då pekar alltid politikern på någon tredje person, som inte är någon av oss, som inte bor där vi bor, som inte tänker och önskar som vi, men som påstås få det bättre där hon befinner sig, om en generell regel tillämpas. En regel som inte passar oss och inte passar här.
Nu kanske läsaren tycker att det börjar bli väl abstrakt, så jag ska ge några konkreta exempel.
Strandskyddslagen har två mål, båda ömsesidigt uteslutande. Uppfylls det ena kan inte det andra uppfyllas och vice versa. Denna lag överlåts sedan till ostraffbara och oavsättliga tjänstemän att tolka så som de finner för gott. Politikerna har lämnat lagen och ansvaret ifrån sig och vill inte se eländet mer. Hur mycket folket än protesterar för att lagen försvårar deras vardag lyssnar inte politikerna. De låter tjänstemännen hållas, för den politiska husfridens skull.
För att ytterligare försvåra vardagen för folket på landsbygden har politikerna bestämt om generell fredning av allt som på ett svepande sätt kan kallas för fornminne eller skyddsvärd biotop. Om det sedan är två stenar av människohand placerade den ena på den andra, en vanlig växt i lokalt rik förekomst, en vanlig växt på en ovanlig plats eller helt enkelt en ovanlig växt, så kan de av dessa tjänstemän skyddas mot sin ägare.
Doktrinen om jämlikhet i en rättsstat har övergetts och ersatts av en dogm om jämställdhet i en omhändertagande stat. I praktiken innebär det naturligtvis mindre individuell frihet och minskad rättssäkerhet. Men det kanske är olägenheter man får acceptera för dogmens fullbordan. I dogmens namn är det rätt att staten bestämmer hur man och hustru delar ansvar och åtaganden för barnen. I dogmens namn är det rätt att staten bestämmer att kvinnor har rätt att bli kvoterade till tjänster framför bättre meriterade män. Trots att föräldrarna i riket upprepade gånger samfällt sagt att de själva vill bestämma hur de sköter sina egna ungar, så får de inte det. Trots att de kvalificerade kvinnorna själva säger att de inte vill bli kvoterade, utan på egen hand vill visa vad de går för, så får de inte det. För de okvalificerade kvinnorna vill nämligen också ha en chans att få dessa tjänster, i jämställdhetens och dogmens namn. Och då får de det.
Att vara egenföretagare är ett tillfredställande, om än ansträngande sätt, att skaffa sig frihet och uppehälle. För att säkerställa att företagarens uppehälle inte är iögonfallande väl utvecklat har en mängd regler tillskapats i syfte att göra det så svårt som möjligt. Helst ska reglerna göra att de flesta avstår egenföretagandet och rättar in sig i ledet av kollektivförtryckta.
Som företagarsjäl gillar jag att arbeta, att vara produktiv, nyttig för mig själv och andra. När allt fungerar i vardagen, då kommer helgerna närmast som besvärande avbrott i den sanna glädjen.
Det socialister och byråkrater inte förstår är den känsla av tillfredsställelse man uppnår, när man ser ett bra resultat av det man jobbat med. Något man vågar bedöma själv.
För personer med lågt självförtroende är det viktigare vad andra gör och säger. Då uppnås tillfredsställelsen av att ”känna sig viktig”. Det gör man som politiker, byråkrat och ombudsman även om man inte åstadkommer annat än att hindra andra från att agera vettigt.
Och i gymnasievalet står alltid ”media och estetik” högt uppe. Man vill få applåder för det man gör.