I alla krig i alla tider, har det funnits en motståndare som fruktats mer än alla andra tillsammans, Förrädaren! Därför har det varit av yttersta vikt att i alla lägen avskräcka från förräderi. Avskräcka från att göra egna analyser och fatta egna beslut som skulle kunna gå mot härskarens vilja.
Det visade sig under kalla kriget att de flesta, från båda sidor som förrådde de sina, inte gjorde det primärt för pengar eller annan belöning. Deras huvudsakliga motivation var för det mesta övertygelse. En moralisk överläggning med sig själv om rätt och fel. Utan att värdera deras beslut i sak kan man konstatera att dessa människor var modiga som vågade gå emot rådande dogm, gå emot både överordnade och likar.
När det gäller klimathotet är det likadant. Det alarmisterna fruktar mest av allt är att betrodda forskare med dokumenterad kunskap i ämnet ska byta sida och förklara att klimathotet inte är verkligt. Att det är en konstruktion, inbillning, lögn. Därför är smutskastningen och stigmatiseringen av sådana som kan tänka och argumentera självständigt så monumental. Ytterst står en ansenlig massa välbetalda administrativa jobb och mer än vanligt konfiskatoriska skatter på spel. Självklart är det så att det sista alarmisterna önskar sig är förrädare, sådana som förstår fysik, kemi, statistik och meteorolgi som med auktoritet kan säga att ”här är det fel, här är det också fel” och därmed förstöra grunden för alarmisternas plundringståg (krig).
Runt om i hela världen finns det kunnigt folk som sedan länge ifrågasatt klimathotet. De blir allt fler. Men de saknar en viktig komponent för att nå framgång. De saknar problemformuleringsinitiativ och tolkningsföreträde. Det är egentligen inte heller IPCC som sitter på dessa nyckelpositioner. Det är MSM, mainstream media, gammelmedia, den politiskt korrekta pressen, inkluderat etablerad fackpress. Så länge de håller enad front kommer det att vara svårt för provinsiell media, uppstickare och internet att rubba försvarslinjerna. Men när det sker kommer korthuset att rasa extremt fort. Ett antal personer kommer att gå från mycket välbetalda jobb med hög status till en obskyr tillvaro. De kommer att önska att de varit lika lyckosamma som Refaat El-Sayed efter doktorshatten, sedan 2012 efterlyst av Interpol för bedrägeri.
Kate Galbraith har skrivit en uppgiven krönika om hur miljöarbetet hamnat i motvind de senaste decennierna. Uppgiven, för att Glabraith är helt såld på miljöfrågor och klimathot, utan minsta tvivel på det rättfärdiga i de åtgärder som förordas, utan en skymt av insikt i de skador det tillfogar samhället och enskilda. Artikeln ger oavsiktligt en bra provkatalog på miljörörelsens farlighet. Den innebär också en skarp varning till alla miljömuppar som funderar på att tänka om och bli förrädare mot ”saken”.
En skarp kommentar till artikeln står Bowen Gustafsen för: And Climate Change? What can go wrong when you combine the efficiency of government with the accuracy of weathermen?
För att inte nämna hederligheten hos NGOs.