Nedan finner ni den nio A4-sidor långa skrivelsen som Västerbottens markägare skickat in till regeringen. Jag har en idé om att vi skulle kunna göra en ”interaktiv medborgarskrivelse” av den. Jag passar på att muta in ett namn på engelska också ”interactive citizen initiative”.
Min tanke är att jag publicerar min redigering av detta imorgon. Läsarna kommenterar och kommer med förslag, jag redigerar om till nästföljande dag och så håller vi på tills vi är nöjda. Naturligtvis ska vi göra detta med respekt för Västerbottens markägareförenings intentioner med skrivelsen. De får självklart komma med synpunkter under det interaktiva arbetets gång och får också förkasta slutresultatet i sin helhet om de så önskar.
2015-10-10
Justitieminister Morgan Johansson
Näringsminister Mikael Damberg
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht
Landsbygdens utmaningar
Inledning
Grundbulten i Svenska samhällssystemet är det privata ägandet. Det är mycket viktigt att det privata ägandet stimuleras för att få en positiv utveckling för samhället och det privata företagandet. För närvarande är situationen att, en rad hinder och nyttjanden som är gratis, införts för privat ägande av mark vilket begränsar lönsamheten för landsbygden. Vi vill påminna om att hindren är bl.a. följande
Allemansrätten, strandskyddslagstiftningen, utvidgat strandskydd, riksintressen, miljöintressen, naturvårdshänsyn, nyckelbiotoper, natura 2000, kommersiell bärplockning, kommersiell turistverksamhet, organiserad turistverksamhet, organiserad friluftsverksamhet, skoter körning, fyrhjulings körning, biotopskydd, olagliga bosättningar. Vid de statliga myndigheterna finns mer än 17 300 st föreskrifter, författningar, anvisningar och råd m.m. Vad är och har varit de administrativa kostnaderna för dessa regelverk? Sysselsättningsskapande åtgärder?
Skogsägare hamnar i ett rättslöst ingenmansland då det är lättare att få ett område klassat för något hänsynstagande än att bevisa att det inte skall klassas för hänsynstagandet.
Landsbygden står inför stora utmaningar idag och jordbruken och skogsbruket behöver utveckla sin konkurrenskraft och lönsamhet. I dagsläget är behovet mycket stort för stimulanser av lönsamheten.
Ambitionerna från politiker och tjänstemännen att till förmån för allmänheten och dess fritidsintressen begränsa äganderätten för företagen inom jord och skogsbruk medför betydande ekonomiska kostnader för berörda jord och markägare och befolkningen i landsbygden.
Politikerna och deras tjänstemän visar dålig respekt för befolkningen, markägarnas och näringsidkarnas äganderätt att förfoga och bestämma över sin egen ägda mark enligt grundlagen.
Myndigheterna med naturvårdsverket och länsstyrelsen i fronten har systematiskt försökt vidga begreppet allemansrätt på markägarnas bekostnad. I dag har myndigheterna en uppfattning om en allemansrätt som är så omfattande att den alltmer har utsläckt markägarens rådighet och möjlighet till ekonomisk avkastning från sin jord och skogsmark.
Det är ett konstruerat behov från Naturvårdsverket, Länsstyrelsen, Naturskyddsföreningen, Friluftsfrämjandet, Rädda skogen med fler särintressen att visa sin makt. Det finns inga konkreta och uppmätta bevis på behovet av t ex vinstdrivande företag som i skydd av allemansrätt organiserat gör privata vinster på andras egendom. Eller att privat skog och mark ska konfiskeras eller förses med brukandeförbud av staten. Enligt regeringsformens andra kapitel ska det rättssäkert kunna verifieras och bevisas att det allmännas intressen väger tyngre än den enskildes för att denne ska tvingas avstå sin egendom till förmån till det allmänna.
Privata vinstdrivande företag bedriver organiserad olaglig kommersiell verksamhet på andra företags fastigheter
Företagen som kommersiellt organiserar bärplockning med eget vinstintresse på andra företags fastigheter är olaglig verksamhet och inte allemansrättsligt.
Jordabalken fastställer(1970:994) Kap 2, 1 § Till en fastighet hör på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel. Jordabalken ger ett tydligt besked, som inte kan missförstås på något sätt av domstolar, att markägarna äger träd och växter. Det vill säga att markägarna äger de vilda blommorna, bären och svamparna.
Allemansrätten var aldrig avsedd för att hela jordklotets medborgare skulle gratis kunna använda den Svenska naturen kommersiellt. I dag har jord och skogsbruket stora problem med lönsamheten där det finns många företag som läggs ner varje månad. Det finns ytterligare risk att jord och skog slutar att brukas och övergår till en ogenomtränglig djungel som motsägelsefullt benämns höga naturvärden och förstatligas med hjälp av olika typer av naturskyddsområden eller beläggs med nyttjande och brukandeförbud för enskilda markägare då inga åtgärder får vidtas och allt kommer att växa igen. Därför har Jord och skogsbruket ett stort behov av att få behålla den egna årliga produktionen som ger ekonomisk avkastning, för företagens, befolkningens och landsbygdens överlevnad och att motverka arbetslöshet, ekonomiskt förfall mm. mm.
Bärföretagen som kommersiellt organiserar bärplockning och deras plockare drivs av eget vinstintresse och tjänar stora pengar med en ekonomisk omsättning på flera miljarder på bär som de inte äger och gratis tar ifrån markägaren. Bärföretagen betalar lön till de anställda för att dammsuga markägarnas marker på bär och svamp. Bärplockarna betalar inte skatt i Sverige, Bärplockarföretagen är ofta registrerade utomlands och betalar troligtvis inte heller skatt i Sverige. Vilket missgynnar allmänheten då pengar och skattemedel inte stannar i landet. Vinsterna på bären skall återinvesteras i Svenska skogsnäringen.
Bär företagen organiserar sina anställda och förser dem med bilar som i många fall är trafikfarliga och detaljerade kartor. Man fördelar därefter ut markerna på Svenska markägares fastigheter till och mellan de anställda plockarna samt informerar om enskilda och privata skogsbilvägar.
Men bärföretagen samråder eller informerar inte fastighetsägarna om deras nyttjande av andras fastigheter. De upplyser inte de anställda bärplockarna om vad som gäller vid nyttjande av dessa fastigheter eller vägar.
Situationen med organiserade bärplockare som enbart kommer till Sverige för att plocka bär på t.ex. privata marker till försäljning skapar stora problem, de kan inte svenska språket och förstår inte vad man säger, de känner inte till våra lagar & regler då de tror att allt är fritt i Sverige. Bärföretagen tillhandahåller inte heller bajamajor eller personalvagnar för att värma och inta mat. Ej heller möjlighet till fikaraster som alla andra företag är skyldiga enligt Svenska lag. Detta innebär också att avföring och toapapper lämnas helt öppet i marker, eldning förekommer på olämpliga platser med risk för skogsbrand.
Man kan ju också fundera om bärföretagen har personalliggare och koll på var personalen befinner sig och att de har larmtelefoner med sig så att de kan påkalla hjälp om man går vilse, bryter ben eller skadar sig? Enligt svensk lag skall riskanalyser göras av arbetsgivaren vid planeringen av arbetet. Troligtvis struntar bärföretagen i detta samt att informera om eventuella risker.
I dag missbrukas Sveriges allemansrätt till att bygga och förse utländska företag med gratis råvaror på skattebetalande svenska småföretags och jordägares bekostnad.
Jordabalken
Lagstiftning i Jordabalken (1970:994) Kap 2, 1 § säger att allt på rot stående växter tillhör ägaren till fastigheten. Detta kan inte misstolkas.
Bärplockning utförs allt som oftast på fröträdställda och nyplanterade hyggen där tillgång till bär är bra, men detta skapar skador på små plantor av tall, gran mm som just börjat spira och växa, men som nu trampas ner av horder med organiserade bärplockare som dammsuger hyggena på bär och lämnar söndertrampade planteringar efter sig med fördyrande kostnader och förlust i form av mer arbete för enskilda skogs- och jordföretagare. Inte genomtänkt av myndighetssidan. Det kränker synnerligen allvarligt de drabbade jord- och skogsföretagens äganderätt.
Bärplockningen som utövas i industriell skala medför att maten för djuren och inte minst skogsfågel skövlas inför den kommande vinter då de måste äta upp sig. Rör man sig i områden där dessa organiserade bärplockargäng gått fram finns det inte ett bär kvar på överskådliga områden. Detta är en avgörande faktor i födan och överlevnad för populationen skogsfåglar, man har mig veterligen alltid sagt att tjäder, orre med flera fåglar äter upp sig på bär för att klara vinterns brist på föda. Samma gäller björnar som i brist på bär istället söker sig in till tätorter där soptunnor finns.
Organiserade turistaktiviteter
Organiserade turistaktiviteter i naturen och organiserat friluftsliv är inte allemansrättsligt.
Det är inte rimligt i ett rättssamhälle att vem som helst kan utnyttja annans privata egendom för kommersiella syften utan någon kommunikation och avtal med ägaren. Den som vållar skada på egendom uppsåtligen eller av oaktsamhet är enligt allmänna regler skyldig att ersätta skadan. Här kan man kräva att ett kommersiellt företag visar särskilt omdöme och hänsyn till markägaren.
Fastighetsägare som äger jord/skog med enskilda-, privata- eller skogsbilvägar på den egna marken finner vägbommar sönderkörda eller att man åkt runt vägbommarna in på markerna med fordon, många är tvåhjulsdrivna och inte lämpliga på dessa vägar med fastkörningar och ibland sönderkörda vägar. Omfattande nedskräpning förekommer där vi småföretagare drabbas av både kostnader och arbetstid att städa upp efter dessa.
Allemansrättens innebörd
Allemansrätten fungerar inte, enligt en enkät av tidningen Skogen http://www.skogen.se/nyheter/nej-allema … gerar-inte
Allemansrätten finns inte som lag men tolkas att handlar om att envar enskild person har rätt att tillfälligt vistas i naturen på den tid när det knappt fanns vägar. Det står inte att företag eller hela grupper skall ha tillgång till vilda blommor, vilda bär, vild svamp och julgranar. Det står inte att man kan vistas i grupp eller nyttja den kommersiellt med vinstintresse som åsidosätter och skadar markägarens ekonomiska avkastning och möjlighet att bruka den egna fastigheten. Det står inte att man kan elda i naturen. Allemansrätten har bidragit till synen på skogen som allas egendom.
Vi kan alla konstatera att frågan om allmänhetens innebörd och rättigheter på annans mark, i motsats till det naturvårdsverket tvivelaktigt informerar om, inte regleras i särskild Svensk lag.
Allemansrätten påstås vara en sedvanerätt för allmänheten. Men hur kan det vara så?
Samer med rennäringen är väl de enda som har rätt att påkalla sedvanerätt juridiskt. Vad vi vet kan ingen sedvana hålla juridiskt annat än för ursprungsbefolkning som samer.
Markägarnas har inte getts möjlighet att framföra sina synpunkter eller erfarenheter på tolkningen. Markägarna skall ha avgörande inflytande på tolkningen av allemansrätten på grund av sin brukanderätt, förfoganderätt och äganderätt ekonomiskt och juridiskt.
Under senare år har på flera håll i landet märkts ett alltmer frekvent missbruk av allemansrätten. Det handlar främst om näringsverksamheter där basen är tillgången till någons annans mark, vatten eller råvaror, till exempel organiserade kommersiella vinstdrivande former av bär- och svampplockning samt natur- och vildmarksturism. Det kan dessutom inte vara acceptabelt att företag i vinst och förvärvssyfte skall kunna göra stora intrång och tvångsvis utnyttja mark mot markägarens eget näringsintresse och vilja.
Fastighetsägare fråntas rätten att få ekonomi i verksamheten enligt vissa tolkare av myten ”allemansrätt” då råvarorna från växter enligt jordabalken tillhör fastighetsägaren. Det är ekonomisk intrång och skada som klart överstigit vad fastighetsägaren måste tåla på grund av att man inte tar hänsyn till äganderätten i jordabalken och grundlagen eller skyddet mot rådighetsinskränkningar i grundlagen. En orsak är att allemansrätten begränsar markägarens rätt över bären och då blir det för många mer ett problem än en möjlighet. Observera att omsättningen för bärplockningen handlar om miljardbelopp. Markägarens ansvar för det egna företagets ekonomi, tillgångar och överlevnad måste ha starkt företräde före företag som gör anspråk och intrång i markägarens verksamhet av ekonomiskt intresse. Skyddet i grundlagen mot rådighetsinskränkningar är övergripande alla lagar.
Den som utnyttjar annans mark och tar betalt från kunder eller betalar anställda för utnyttjande av andra företags fastigheter ska alltså alltid vara tvungen att få samtycke av markägaren, som därigenom kan uppställa ett rättmätigt krav på ersättning. Syftet är att markägaren dels har rätt till kompensation för slitage, dels hyra för själva utnyttjandet och värdet av råvarorna. Vinsterna på bären skall återinvesteras i Svenska skogsnäringen.
Gunnar Wiktorsson som troligtvis har störst kunskap om allemansrätten, har i en grundläggande utredning utgiven av City University Press 1996 i Stockholm till och med i rubriken kallat lanseringen av allemansrätten för den grundlagsskyddade myten. Den rekommenderas och är mycket läsvärd.
Odlingar och skogsföryngringar är inte allemansrättsligt tillgängliga
En skogsföryngring är inte allemansrättslig eftersom det är en odling så länge plantorna är så små att de löper risk att trampas ned. Dagens skogsodling kräver att efter avverkning skall marken först genomgå en kostsam markberedning och därefter skall den planteras med förädlade plantor eller att man i god tid före slutavverkning huggit och lämnat fröträd som inte riskerar att blåsa ned och med rikliga fröträdsställningar, alternativt frösådd. All föryngring är skogsodling som inte skall beträdas av allmänheten och bärplockare med eller utan motorfordon. När plantorna är i sin linda finns det en stor risk att en planta trampas/trycks ned. I dag sker den allra mesta skogsföryngringen med förädlade plantor. Markberedning och kostnader för förädlade plantor samt allt arbete runt och med detta är stora investeringar för skogsägaren som inte till något pris vill ha plantorna nedtrampade. Försäkringar lär knappast gälla mot allmänhetens eller bärplockarnas intrång. Det moderna skogsbrukets föryngringsytor bygger på generationers kunskaper och generationsöverföring. Man bearbetar jorden för att ge plantan den bästa möjliga förutsättningen precis som i dagens jordbruk. Först när plantorna vuxit så att man inte kan trampa eller köra över plantan och man gjort första röjningen ska planteringen bli allemansrättslig tillgänglig.
Den produktiva skogsmarkens ägare är ansvarig för anläggning och vård av ny skog så att den uthålligt ger god avkastning. Det skall inte vara tillåtet att allmänheten i till exempel stora bärplockarlag trampa runt i skogsodlingar. I skogsodling, liksom i spannmålsodling, är allemansrätten släckt, och friluftslivet saknar tillträde. Det skall heller inte föreligga något hinder att med skyltar eller stängsel försvara sin skogsodling/ egendom.
Brottsbalken har föreskrifter som handlar om tagande av olovlig väg (12 kap. 4 § ). Tar man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas, döms för tagande av olovlig väg till böter. Bestämmelsen ska läsas som att man aldrig får ”ta väg” över tomt eller plantering utan lov. Tillåtelse krävs av markägaren, inte av vem som helst. Vidare får man inte utan tillåtelse ta väg över ”annan äga”, som kan skadas, det vill säga andra markområden än tomter och planteringar, som kan skadas vid passage. Av detta följer att allemansrätten inte gäller på tomter eller i skogsplanteringar. Det är hög tid att regeringen förtydligar skogsbrukets betydelse och allemansrättens gränser.
Förslag till riksdagsbeslut
Större grupper av människor som i kommersiellt syfte plockar bär ökar risken för att stora avtryck lämnas i skog och mark i form av efterlämnat skräp och söndertrampade plantor. Enskilda vägar riskerar också att utnyttjas på ett sätt som överbelastar. Det finns därför skäl att uppmana till översyn av nuvarande regler utifrån dessa anledningar. En utredning om allemansrätten bör föreslå en anmälningsplikt till länsstyrelserna för kommersiella aktiviteter samt att länsstyrelsen bör diarieföra klagomål som rör allemansrätten. Berörda markägaren skall också kunna få rätt till kompensation för slitage, dels hyra för själva utnyttjandet och värdet av råvarorna
Det finns anledning att skärpa lagstiftningen i syfte att stärka äganderätten. Svensk lagstiftning definierar när näringsverksamhet förekommer i samband med organiserade verksamheter. När en näringsverksamhet förekommer ska därför ett avtal tecknas mellan den som betecknas som arbetsgivare/uppdragsgivare och markägaren enligt avtalslagen innan intrång kan ske.
Friluftslivets intressen finns inte stöd för i någon lag
Friluftslivets intressen finns det inte stöd för i någon lag. Inte heller andra regler eller påbud som ger klart besked om att friluftslivets intressen får fri rätt till annans mark eller egendom. Friluftslivets intressen får inte och kan inte ta över markägarens suveränitet att bruka eller nyttja sin egen fastighet eller näring efter eget behov och intresse.
En explosion vid kuster och sjöar är det intrång och skador som friluftslivet lämnar efter sig med nedskräpning, terrängkörning med bil, husbilar, husvagnsuppställning i bland flera veckor.
Terrängkörning
Ett annat problem inom allemansrätten är explosionen av terrängkörning med fyrhjulingar och terrängmotorcyklar, ibland i större grupper som i tävlingsliknande körning våldför sig på känsliga marker. Samma sak sker med dagens hästkrafts stinna snöskotrar med högkamms mattor som gräver sig ner och skadar våra plantor. Skoterkörningens spår på mark medför tjälskador och i många fall att dräneringsrör fryser igen och senarelägger vattendräneringen på våren.
Skoterkörningen innebär också att marken tinar senare och att plantor kommer igång mycket senare med kortare växtperiod.
Körning på vatten
Även vattenskotrar plågar sjöar, skärgården, älvarna, vatten, stränder och landet. Dessa fordon orsakar och kommer i framtiden att orsaka störningar i häckningstider, körskador miljöskador och störande oljud i de känsliga strandzonerna m.m. Att hindra denna utveckling borde vara en högprioriterad uppgift för samhället. Här bör lagfästas att 100 m ut från stranden gäller förbud med körning med vattenskotrar.
Strandskydd
Strandskyddet begränsar företagens verksamhet, avfolkar landsortens kommuner, medför höga affärsrisker, inskränker individers frihet, skiljer på ägande och förfoganderätt i strid med europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Det pågår i dag en debatt över stora delar av landet om att strandskyddslagen tolkas för hårt. Flera kommuner menar att det hindrar och stoppar utvecklingen främst på landsbygden. Strandskyddet gör mer skada än nytta speciellt i Norrland och inlandet där strandskyddet lägger sig som en död mans hand över landsbygden. Landsbygden behöver nyttja sina fördelar för att överleva och kunna behålla sin attraktionskraft, det är i dag en viktig överlevnadsfråga för landsbygden.
Våra invändningar gäller formerna för tillgängligheten och hur balansen mellan markägaren och dessa motstående intressen skall definieras och hanteras. Strandskyddet skall vara till för att skydda mark och jordägare mot olovliga intrång, brukande och störande av natur. Tjänstemän inom länsstyrelsen, statliga förvaltningar kommuner, turistföreningar, m fl särintressen vantolkar strandskyddet. Sveriges befolkning är generellt förbjuden att bosätta sig längs sjöar, diken och vatten. Sverige har mer än 420 000 kilometer stränder, lika långt som avståndet mellan jorden och månen gånger två. Stränderna är skyddade mellan 100 upp till 300 meter, vilket motsvarar 10-30% av hela landytan och en areal lika stor som hela Danmark. Då är inte små vattendrag medräknade. Det har aldrig presenterats någon förklaring till nödvändigheten i att ett av världens mest vattenrika land har ett omfattande strandskydd. Sverige har en lång kust och många sjöar – räknar man ihop den sammanlagda strandlinjen motsvarar den drygt tio varv runt jordklotet. Det är därför allt för många fastighetsägare som berörs av de svenska strandskyddsreglerna.
Minskat strandskydd är bra för en levande landsbygd. Landsbygdsutvecklingen skall stödja och komplettera marknads- och inkomstmöjligheten för landsbygdens jord- och skogsägare och därigenom bidra till att en ekonomisk och social sammanhållning behålls och stärks. Råstasjön i Solna är ett exempel på minskat strandskydd. Ett exempel på rättsliga olikheter i Sverige.
Landsbygdsutvecklingspolitiken måste bidra till att detta uppnås, samtidigt som man beaktar andra prioriteringar i fråga om konkurrenskraft och hållbar utveckling.
Intrång och olovligt ianspråktagande av annans mark
Fritidshusägare med flera som olovligt försöker att utöka sin egen tomt över andras mark eller ge intryck av större tomt för att påvisa hävd t ex: anlägga gräsmatta utanför tomten för att ge intryck av större egendom, eller anlägga sandstrand, trädäck, badtunnor, bryggor, flaggstänger, kojor, förråd, bastubyggnader, grillplatser mm, siktröjningar med avverkade träd, buskar, sly mm. utanför tomten etc. Allt för att höja marknadsvärdet med bättre utsikt. Parkeringar för bil, snöskoter, båtvagnar, husbilar, husvagnar, båtplatser, byggmateriel, vedupplag och allt möjligt bråte mm. är också åtgärder som är till förfång för både markägare och naturvänner
Det finns fall där det rotrycks 85 st. tallplantor och ett annat fall där det gjorts en siktröjning av 100 st. stammar i storleken 2 m mellan fritidstomten och strandlinjen utan att fråga markägaren. Båda fallen polisanmäldes och utreddes av polisen. I röjningsfallen erkände ägaren till fritidshuset gärningen men polis och åklagaren lade ned fallet. Alltså ingen rättssäkerhet för markägaren. Fullständigt oacceptabelt. Det finns rättsligt mycket att förbättra för markägaren.
Rättsväsendets ansvar att utreda och beivra brott
Intrången som görs utan kommunicering, utan tillstånd av jord eller markägaren eller nyttjanderätt i botten är åtgärder som genomförts av utomstående personer som t.ex. utan tillstånd genomför grävningar, muddringar, schaktningar, byggnationer mm, som kojor i träd av alla slag, olovlig avverkning med motorsåg eller röjsåg utan körkort för dessa. Gräver och anlägger avloppsbrunnar, dumpar oljefat eller oljedunkar som olagligt hamnar på markägarens mark som medför en säkerhetsrisk eller miljörisk för allmänheten. Fastighetsägaren ställs ansvariga för avloppsanlägg-ning mm. om den ligger på vår mark och marken förorenas. Fastighetsägaren riskerar också få böter om en fritidshus ägare med motorsåg går loss på våra träd och skadar sig och det vid en utredning visar sig att vederbörande saknar utbildning eller körkort för t ex motorsåg. Fastighetsägaren är arbetsgivare och skyldig att följa arbetsmiljöverkets regler och kan då böta ca 10 000:- för att någon skadat sig på fastigheten. Fritidshusägarens ansvar är sekundärt och det betyder att ansvaret träder i kraft om det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare för myndigheten att vända sig till. Det betyder att ansvariga markägare skall stå för kostnader om den personen vägrar eller inte har tillräckligt med pengar för att sanera marken vid eventuellt miljöbrott eller eventuellt att riva olagliga svartbyggen eller strandskyddsbrott på vår mark. Det är också svårt och förenat med massor av besvär för markägaren att få rättelser i dessa intrång och utkräva ansvar. Därför måste fastighetsägaren få ett starkare rättsskydd vid olagliga och medvetna intrång.
Olagliga bosättningar
Vi vill vi också peka på att det under en längre tid finns ett problem kopplat till att framför allt turister olovligen skapar olagliga bosättningsläger på andras fastigheter i skog och mark, så kallade bärplockarläger eller migrantläger. Det är synnerligen allvarligt att ett moment 22 råder där rättsväsendet skyller på varandra eller mellan olika myndigheter och oskyldiga privata skattebetalande markägare står hjälplösa då vi söker och behöver rättsväsendets hjälp. Se Uppdrag granskning 2015-09-24. Skrämmande. Den som äger och ansvarar för marken där läger etableras får stora problem med nedskräpning, sanitära olägenheter, skadade träd samt ockuperad och nedsliten mark. Det olovliga boendet strider mot allemansrätten, som inte tillåter månadslånga vistelser och grovt slitage på miljö och mark för att inte tala om risken för spridning av smitta.
Markägaren måste ansöka hos kronofogden att flytta på lägret – mot betalning. För varje person som ska avhysas måste markägaren då betala 600 kronor och dessutom samla in personuppgifter som personnummer, vilka alla förstår är en omöjlig uppgift då inga id-handlingar vill uppvisas för markägaren eller finns. Polisen står också handlingsförlamade då de inte heller vill, får eller kan få fram personuppgifter för att kunna ingripa. Upp till ett par hundra personer kan bo i dessa läger. Det är då helt orimligt att markägaren berövas rätten att nyttja och bruka sin fastighet och ska behöva betala upp emot 120 000 om hann ens får någon hjälp att flytta på dem som olovligen bosatt sig på hans eller hennes mark. Om lägret dessutom flyttas ett hundratal meter eller om nya plockare ansluter måste hela processen, inklusive betalning, göras om. Detta är ett allvarligt växande problem.
Markägaren som företagare måste ha rätt att styra över sin fastighet.
Skogen ägs och brukas av skogsägaren och inte av någon allmänhet eller miljörörelse. Sköter man sin skog bestraffas man genom att marken beslagtas. Produktiv skog är både natur och kultur. De flesta skogar sköts med målet att slut avverka (skördas). Därför är det inte rätt att konfiskera avverkningsmogen skog mot markägarens vilja av påstådda naturvårdsskäl. Med nuvarande lagstiftning och praxis kan myndigheter idag förbjuda markägaren att slutavverka sin produktions skog med stöd av miljöorganisationers särintresse. Det är helt fel att vissa miljöorganisationer får statliga bidrag för att aktivt arbeta för att med hjälp av våra skattefinansierade myndigheter konfiskera äganderätten, att bruka vår skog. Dessutom leder ofta en sådan konfiskation av äganderätten till en ekonomisk katastrof för den drabbade markägaren som i många fall är belånad på fastigheten. När skogsägaren går miste om betydande belopp från många års nedlagda kostnader i plantering, röjningar, skogsvårds arbete mm, ofta motsvarande några årslöner. Hur skulle myndigheterna och deras anställda plötsligt blev utan lön i flera år, men ändå skulle tvingas jobba under tiden? Skulle nog bli ett ramaskri. Men sådant är dessvärre verkligheten hos många drabbade skogsägarna. Miljörörelsen, myndigheter och domstolar respekterar inte äganderätten. De måste inse konsekvensen av sitt agerande. Vi kan inte längre stillatigande se på hur äganderätten ständigt beskärs och ekonomiskt urholkas. Konfiskering av mark bidrar till avfolkning.
Skogsbruk ska byggas på skogsägarnas intresse och kompetens
I modern tid har vi i Sverige aldrig haft så mycket skog som nu och mängden skog fortsätter att öka. I väsentliga avseenden är tillståndet för Sveriges skogar bättre i dag än när Nils Holgersson företog sin resa över Sverige för mer än hundra år sedan. Bäst skötta är de ärligt ÄGDA privata skogarna, den som levt och verkat i skogen vet detta.
I Sverige har vi ett mycket väl fungerande system, där de privata skogsägarna efter eget förstånd redan avsatt stora arealer i skyddsliknande form på frivillig väg. Detta frivilliga system under ansvar vill vi värna och utveckla i harmoni med våra olika skogsägares intressen. Sammanlagt kan 31 procent av skogen klassas som skyddad, vilket är en mycket hög siffra i ett internationellt perspektiv.
Ägandet är en skötsel av skog som dels ger avkastning(inkomst) och även ger en tillfredsställelse när det röjts, gallrats igenom ett bestånd och ser hur fint det blir. Att se hur naturvårdsavsättningar utvecklas ger också fina upplevelser liksom känslan att kunna lämna över en fullt fungerande ekologisk fabrik till efterlevande. Allmänheten värdesätter också de välskötta skogar som brukas till i många fall pelarliknande salar som är lätt och trivsamt att vandra omkring i.
Men utgångspunkten bör i princip vara att vi ska använda bruka och skogen. Det har inte minst en ekonomisk och rättslig dimension. Enligt SLU Sveriges lantbruksuniversitets forskare finns en ökad potential för utnyttjande av skogens möjligheter, vilket i framtiden skulle kunna generera tiotusentals nya jobb, exportintäkter och dessutom energi.
Biologisk mångfald upprätthålls inte genom att mark tas ur bruk. Många privata skogsägare med sina olika åsikter och metoder skapar även mångfalden i skogen. Privata ägandet av skog är knappast problemet, tvärtom, det är de statliga och ”kollektiva” allmänningarna som är missköta och skövlade. Mångfalden uppnås också tack vare alla privata skogsägare som brukar skogen efter olika förutsättningar, intressen eller målsättningar med sitt skogsbruk. Biologisk mångfald kan vi också finna i våra beståndsgränser, kantzoner, föryngringar och hyggen, alltså skogsmark som är produktionsskog och brukas.
Därför ser vi med oro på att regeringen med miljöaktivister vill undanta enorma arealer produktiv skogsmark utan att göra rätt för sig, upp till en och en halv miljon hektar. Den totala kostnaden är svår att beräkna eftersom markpriserna varierar, men det kan närma sig hundra miljarder kronor. Dessutom uppstår en indirekt kostnad när produktiv skogsmark tas ur bruk, vilket i slutändan blir en förlust för hela Svenska samhället och staten. Detta står helt i motsatts till ambitionerna att skapa arbetstillfällen och regeringens målsättningar om ekonomisk tillväxt. Skogen har länge varit och är fortfarande troligtvis den viktigaste motorn i svensk ekonomi.
Vad som är problemet med att skogsägarna får sköta sin skog själva är svårt att förstå, som bygger på skogsägarnas intresse och kompetens. Skogen behöver avverkas och förnyas. Sverige behöver exportinkomster. Det är vad vi kallar höga naturvärden.
Bristen på skötsel i de naturskyddade områdena eller de med skogar som med tvång tagits ur produktion, ger problem med skadegörande insekter och sjukdomar i angränsande skogar.
Alla privata skogsägare med sina olika marker, favoritträslag, funderingar, växter, och metoder skapar mångfalden i skogen. Betänk att många djur och växter finns bara och trivs i den brukade skogen. Arter som inte finns i den avsatta skogen typ natura 2000 eller liknande.
Då ytterligare jord och skog slutar att brukas och övergår till en ogenomtränglig djungel som motsägelsefullt benämns till höga naturvärden och förstatligas med hjälp av naturskyddsområden eller beläggs med nyttjande och brukandeförbud för enskilda markägare eftersom inga åtgärder får vidtas. Allt kommer då att växa igen. Därför har Jord och skogsbruket ett stort behov av att få behålla den egna årliga produktionen som ger ekonomisk avkastning.
Vi skogsägare är idag allvarligt rädda för oseriösa miljöintressen som vill öka tvång och beslagtagande eller brukandeförbud av den belånade skogen och den ekonomiska tragedi det skulle innebära för enskilda markägare.
Trakthyggesbruk anses av många balkongmiljöaktivister som något onaturligt men då får man inte glömma att förr när skogsbränder kunde härja fritt blev förutsättningarna för den nya skogen mycket lik den som blir på ett trakthygge och där frötallar står för sådden.
Klimatet är inget argument för att bevara naturskogar. Vill man värna klimatet är ett aktivt skogsbruk det bästa. Viktigt är hög tillväxt och en användning av råvaran så att substitutions-effekten – att fossila bränslen ersätts – blir så hög som möjligt.
Sveriges privata skogssägare har en framgångsrik tradition att bruka skogen på ett ansvarsfullt sätt, väl förankrat i lagstiftning, med skogsägarnas erfarenhet, kompetens och deras aktiva strävan att bevara skogsmarkens långsiktiga värden både ekonomiskt och kulturellt. Vi vill ta till vara skogsägarnas intressen så att skogsbruk ska kunna bedrivas över hela landet. Det handlar om sänkt skatt på drivmedel till jord- och skogsmaskiner, men även minskad byråkrati kring skötsel och avverkning av skog.
Landsbygden står inför stora utmaningar och jord- och skogsbruket behöver utveckla och förbättra sin konkurrenskraft och lönsamhet.
Landsbygden har så mycket att erbjuda då vi får många viktiga råvaror och tjänster
därifrån, och därför är det av stor vikt att allmänheten i fortsättningen också får möjlighet
att kunna handla dessa närproducerade råvaror och tjänster, detta är väl en starkare form av allemansrätt att få handla närproducerat.
Genom att upprätthålla infrastruktur och fungerande samhällen på landsbygden ser vi till så att människor har möjlighet att arbeta och ha väl fungerande liv där och i framtid. Det är en grundbult i skogs- och landsbygdspolitiken.
Sammanfattning och yrkande.
Dagens rättssystem fungerar inte för olovliga intrång på företag med verksamhet inom jord- och skogsbruk eller olovligt nyttjande av annans fastighet. Olagliga bosättningar och alla övriga intrång skall vara rättsligt reglerade.
Vi menar att olovligt intrång och nyttjande är bl.a. organiserad verksamhet som genererar intäkter på markägarnas tillgångar. Även all annan organiserad verksamhet som inte genererar intäkter. T.ex. olagliga bosättningar, olagligt uppförda byggnader, olagligt etablerade parkeringar, olagligt uttag av skog, m.m.
Arbetet med förbättring av rättsäkerheten och stärkning av äganderätten behöver komma igång NU i höst så att vi snarast möjligt kan få till en acceptabel rättsäkerhet för markägandet och jord- och skogsbruket.
Det bör i första hand vara markägarna och sedan domstolar som har tolkningsföreträde till vad som gäller vid allemansrättens utövande. Naturvårdsverket har inte någon tolkningsrätt som är lagligt fastställd. Naturvårdsverkets egen tolkning är tvivelaktig och är inte samordnad eller förankrad med sakägare eller rättsväsendet.
Äganderätten är en av de starkaste grundlagarna som är viktig för samhället. Samtidigt har miljörörelsen, Naturskyddsföreningen och tjänstemän med särintressen hävdat att markägarna inte sköter skogen på bästa sätt och därmed skapat begränsningar i äganderätten.
Vi kräver att Närings-/Landsbygds-/Justitiedepartementet skall klargöra och precisera markägarens rådighet över sin ärligt ägda fastighet.
Regeringsformen 2:15 är alldeles för viktig och otydlig för att lämnas över och bedömas av tjänstemännens egna åsikter. Fastigheter är ett finansiellt instrument som kräver klara rättsregler, de sätter värdet på marken och landsbygden. Den nuvarande ordningen med avskaffat äganderättsskydd och en oklar ansvarsfördelning är enligt vår mening inte värdigt en rättssäker och liberal rättsstat.
Allemansrätten skall regleras genom en lag.
Allemansrätten skall inte vara en gummiparagraf som ständigt utvidgats på äganderättens bekostnad, som skett och nu sker.
Västerbottens Markägarförening, 2015-10-10
C-G Berglund, ordf.
Lennart Eriksson
Göran Bergström
Nils Gunnar Mattson
”Allemansrätten skall inte vara en gummiparagraf som ständigt utvidgats på äganderättens bekostnad”. (Det är väl det konstaterade missbruket man avser)
Det odefinierbara ordet allemansrätten är ju ett ypperligt bevis på vilken skada en ”gummiparagraf” kan åstadkomma.
Så länge den den står tryckt i den svenska regeringsformen kommer byråkraterna och politikerna att arkivera skrivelsen från ”Västerbotten” i papperskorgen. Garanterat!
Uppoffringen och den beundransvärda ansträngningen kommer förmodligen att bemötas med gäspning ty mark och fastighetsägare på landsbygden är redan marginaliserade politiskt, och framför allt röstmässigt!
Jo, det finnes skäl i att försöka komprimera budskapet till ministrarna, att på det sättet försöka få de ansvariga att besvara en demokratiskt underbyggd vädjan, om rättsäkra förhållanden för den enskilde markägaren.
Vi medborgare borde kunna ställa kravet på våra folkvalda att förmå att se olika sakfrågor i sitt sammanhang.
Låt vara att olika departement har olika ansvarsområden, men i de fall ingen konsekvensbeskrivning utförs skall dess förslag till beslut förpassas till det runda arkivet.
Rimligt vore också om vår lagstiftande församling ej överlåter tolkningsföreträde till särintressen.
Lagen skall vara till för att lösa meningsskiljaktigheter , INTE att skapa dem.