En god vän skickade till mig en kopia på nätupplagan av Mariestadstidningen den 9 oktober. Där fann jag en insändare skriven av en Sivert Aronsson i Göteborg. Nu kan man inte säkert veta att det verkligen är en insändare skriven av en sådan Sivert Aronsson. Ibland skriver tidningarna själva sådant de vill se debatterat. Man kan dock vara säker på att när en liten lokaltidning som Mariestadstidningen tar in en sådan insändare från en person långt från det egna täckningsområdet, det är cirka 25 mil till Göteborg, då är det för att de vill sälja in den åsikt som framförs. Om de inte gillade den skulle de tacka nej, med hänvisning till utrymmesbrist och lokal förankring, eller inte befatta sig alls.
Men jag reagerade på hur okunnig Sivert är och vilka missförstånd som präglar hans text. Han önskar säkert vara en god människa, men i sin iver har han hamnat på fel sida. Tyvärr är han inte ensam. Men jag ska förklara lite. När man klagar på godhetssignalerandet i vårt samhälle så använder man ordet ”godhet” ironiskt. För man anser inte att de som signalerar sin egen förträffliga godhet verkligen är goda. De är bara posörer i lånta fjädrar. Preciöser i PK-skrud.
Det första man känner igen dessa posörer på, är att de inte själva levererar den godhet de talar om, de kräver att vi andra ska leverera den. Inte minst kräver de att få bestämma hur våra skattepengar ska fördelas, så att det belyser deras godhet. De är alltså egentligen onda människor.
Sådan godhet där man tar från andra för att bättra på bilden av sin egen godhet är en gammal företeelse. Inom religionerna har det i alla tider funnits i överflöd, så det berör jag inte ens mer än så. En av de äldre svenska godhetssignalerna där de ”goda” tar från en grupp för att ge till andra är Allemansrätten. Staten tar ägande- och brukanderätt från de rättmätiga ägarna och ger till alla som vill ha, utan att ge någon ersättning till markägarna.
En annan relativt gammal godhetssignal är Majblomman. Här betalar var och en vanligen själv, men vad man betalar för är en affisch, en reklamplats, som säger att jag är minsann så god som har gett pengar till barn i utsatt läge. Den som verkligen vill vara god hade kunnat ge mycket mer och kanske själv överlämnat pengarna. Ibland är det inte heller pengar som behövs, det kan vara hjälp i annan form. Men det är väl för jobbigt.
Ett annat godhetssignalerande, som dessutom är mer eller mindre påbjudet bland människor i offentlighet är det Rosa Bandet. Har man inte det på sig när det är kampanj tillhör man förmodligen de ondaste av onda. Godhetssignalering så det skriker om det.
Annan godhetssignalering är när svenska myndigheter och förvaltningar använder skattepengar för att i feministisk anda menscertifiera sin verksamhet, eller genuscertifiera, eller något annat dumt och onödigt påfund.
Den som inte ställer upp på detta godhetssignalerande är ingalunda empatilös. Snarare är det en person med integritet och självaktning. En sådan som verkligen kan visa empati när det är påkallat. Sivert har också fallit i fällan att egoism är något negativt. Vi behöver vara egoistiska för att kunna skapa något att dela med oss av. Charity begins at home, som det mycket träffande heter.
Sivert anklagar dem som kritiserar godhetssignalerandet för att främja kleptokrati. Då har han inte alls förstått vad de sysslar med som med andras pengar signalerar sin godhet. Han erkänner att han inte förstår vad som är poängen med alt-right, men det enkla svaret är att det är det bättre alternativet till alt-wrong, det vill säga vänsterposerande av alla slag.
Han tar Donald Trump som exempel på något dåligt och buntar ihop det med den växande kritiken mot den ”expanderande rättighetsrörelsen” och ”generös flyktingmottagning”. Den vettlösa rättighetsrörelsen vill ge allehanda positiva rättigheter till alla och envar på ett ansiktslöst skattebetalarkollektivs bekostnad. Men också som en konfiskation av all slags äganderätt. Vari ligger det goda i sådan politik?
Om Sivert av generositet med egna medel vill välkomna och betala för ett antal flyktingar må han få göra det. Men varför ska hans önskan om godhetssignalering tillåta honom att tvinga oss andra att betala kalaset? Jag vill bli behandlad som en myndig person med rätt att bestämma över mig själv, mitt liv, min egendom och mina åsikter. Så behandlar jag också andra.
Här nedan följer hela Siverts insändare i faksimil. Eftersom han önskat sprida sitt ord tar jag för givet att han inget har att invända mot att jag hjälper honom sprida det.
GODHET.
Bland det dummaste jag hört är det om godhetsknarkande. Ur antietablissemangsrörelsen har en subgrupp vuxit fram som menar att godhet och empati är något klandervärt. Godhetsknarkare kallas de som talar om välgörenhet och mellanmänsklig välvilja. Exempelvis en sådan som bidrar till Rädda Barnens verksamhet eller skänker en slant till tiggaren. Godhetsknarkarna betraktas i dessa kretsar som apostlar för vänsteretablissemanget, vars strävan efter jämlikhet och solidaritet förtrycker deras rätt att vara elaka och uttrycka sig nedrigt om andra.
Empati, förmågan att sätta sig in även i okända människors situation, är något unikt för människan och som skiljer oss från djuren. Det är till stor del empatin som gör ett vettigt samhällsbygge möjligt, i vilket man litar även på andra än sina allra närmsta. Avsaknad av empati däremot leder till klientelism, egoism och kleptokrati.
I ett sådant samhälle ser man främst till sitt och sina närmstas bästa. Allianser och grupperingar skapas, främst för att säkra sitt eget hägn, medan andra pekas ut som fiender och allmänt oönskade. Det är ett sådant samhälle Donald Trump nu arbetar för, understödd av sina aggressiva alt-right-kompisar. Rörelsen är på frammarsch även i Europa och i Sverige. Dess långsiktiga syfte är oklart, men i vilket fall fördärvligt. Om nu syftet är att kritisera den expanderande rättighetsrörelsen eller ett generöst flyktingmottagande så finns dock tvivelsutan bättre metoder än att förkasta godhet och empati.
I sin iver att kritisera det godhetssuktande så kallade vänsteretablissemanget har antigodhetspopulisterna vuxit fram. Populister som i blint raseri glömt bort så enkla trossatser som att behandla sin näste som man själv vill bli behandlad.
Sivert Aronsson
Göteborg
Den svenska formen på den nuvarande så kallade demokratin i Sverige går ut på att politikerna ger min GRANNE fullständiga rättigheter att plundra mig på mitt liv och min egendom.
Det gör man med hjälp av något som kallas ”röstsedel”. Men min granne tänker sig icke riktigt för för, han säljer faktiskt samtidigt sin själ till tjuvar och bedragare.
Ett sätt att komma tillrätta med avarterna är att vi inför ”personval” till platserna i riksdagen med möjligheten att i allmänna val sparka de politiker som missbrukar sina väljares mandat.
Jag grubblar ofta över SR/SvT´s intervjuobjekt, hur dom utbildas och vad de får betalt och framförallt ansvaret och sanningshalter i olika yttranden/påståenden.
Det nuvarande apspelet som plågar en hel nation med ”personutnämnelser” till en statsministerpost
är ju helt klart ett bevis på hur politiker sviker sina mandat från väljarna och väljaren som aldrig fick chansen att förhindra det!
Det är i denna jordmån (träsket) som socialisterna trivs och manipulerar en hel befolkning allra bäst.