Demokrati kallas på engelska ibland för ”the popular vote”, ungefär folkets röst. För att vinna the popular vote måste man vara populär bland väljarna. Alla politiker som ställer upp i val kan därmed beskyllas för att vara populister.
Partierna anstränger sig för att sålla fram företrädare som är populära, för om det lyckas ger det försörjning till en massa människor som inte själva lyckas göra sig populära. Bland lyckade sådana exempel kan nämnas John F. Kennedy, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Barack Obama och kanske Olof Palme. Även de som lyckas blir de naturligtvis omstridda bland sina motståndare. Det finns också exempel på sådana som är populära i sina partier, men misslyckas med att bli valda. Som Yngve Holmberg, John McCain och Mona Sahlin.
Ibland dyker det upp personer som inte sållats fram inom partierna. De kommer så att säga in från sidan. Donald Trump är naturligtvis en sådan. Emmanuel Macron är en annan. Trump tog sig in i ett parti som motvilligt accepterade honom. Motvilligt för att han inte är deras produkt, men ändå villigt för att hans framgång ger försörjning och viss makt till partiet.
I Macrons fall hade han inget parti, det skapades runt honom av bankirer och andra som ville se honom vald som deras företrädare. De hade pengar och kunskap att köpa en framgångsrik marknadsföring av sin kandidat, en lyckad valkampanj. Så han blev vald med ovanligt tydliga siffror. Men utan egentlig förankring i det politiska systemet har hans popularitet nu sjunkit till rekordlåga siffror.
För populister är det stor skillnad på valrörelse och maktutövning. Den verklighet som granskar maktutövningen är betydligt strängare än de preciöser som gärna solar sig i glansen från en populär person i valrörelsen.
För att balansera sin vikande popularitet kastar sig nu Macron, likt precis alla gammelpartiernas företrädare, över sådana rättänkande som Viktor Orban och Matteo Salvini, med tillmälen som populister och mörkerkrafter. När det egentligen är dessa som vågar utmana rådande vänsterhegemoni som är ljuset i europeisk politik.
När 55% av infödda tyskar vill emigrera för gott, då är det något som är fundamentalt fel i den av gammelpartierna förda (invandrings)-politiken. Jag vet att den åsikten finns och är sann, för jag har nyligen sålt en fastighet på svenska landsbygden till en tysk köpare. Jag frågade köparen vad som var avgörande för affären. Svaret var lugnet och frånvaron av de med statliga subventioner nyinflyttade människor som inte respekterade tysk vardag.
RSS – inlägg
Bara 47-48 % av fransmännen gick och röstade, 66 % av dem röstade på Macron. Men vad tyckte de som låg kvar hemma på kanapén?
Tack Mats för att Du avslöjar de faktiska förhållandena den franske presidenten.
Sådant som förvägras läsare av svenska rikstidningar.
Macron är nog en teknokrat helt enligt Agenda 21, att ersätta folkvalda med teknokrater.
Mats! Berättade du sanningen för tysken som köpte din fastighet, att det han flydde ifrån är i lika grad levande i Sverige?
Nej, jag vet ju inte om det är det. Hon avslöjade inte om det är invandrare som placeras ut eller tyskar olämpliga att vara fastighetsägare som får lån på liknande villkor som Fanny May i USA. Jag frågade inte heller.