Dagens rubrik kan tyckas vara dagsaktuell i politiken. Men den är från en artikel av Bo Rothstein från 1991 och den avser de borgerliga partiernas agerande 1932. Det var inte planerat att publicera detta i ett parlamentariskt läge där de borgerliga partierna har svårt att bestämma sig för om de vill regera tillsammans på de villkor kammaren i övrigt ställer, eller om de ska splittras och bondeförbundare och frisinnade ta skydd för sina ömmande samveten i det socialistiska hemmet. Historiens vingslag susar igen!
Jag har refererat till Rothsteins artikel tidigare och även till Bo von Stockenströms memoarer där mycket av detta är med stolthet beskrivet. Många har frågat efter Rothsteins text. Så jag frågade om lov att publicera den i sin helhet.
Här är hans svar:
Hej
Roligt att denna gamla artikel funnit intresse. Källan för den är min bok ”Den korporativa staten” som utkom 1992 på Norstedts förlag. Du är välkommen att sprida artikeln.
Vänliga hälsningar
Bo
De borgerliga får skylla sig själva
Att rättsstatsprinciperna har så lågt värde i svensk politik har sin grund i de borgerliga politikernas svek den 10 juni 1932 när staten tvångskollektiviserade jordbrukarna, skriver Bo Rothstein.
I SIN FÖR övrigt utmärkta recension av Svante Nycanders och Stig Strömholms brevväxling ”Makten över rätten” (Norstedts, DN 28/5) faller Sverker Sörlin in i en mytbildning som de båda brevskrivarna och många andra sökt driva om förhållanden mellan makt och rätt i svensk politik. I korthet går den ut på att underordningen av juridikens och rättsreglernas roll i svensk politik, som man menar att SAP byggt välfärdsstatsmaskineriet på, kan föras tillbaka till Uppsalaskolans rättspositivism.
Skulden för den pragmatiska synen på rättsregler som enbart politiska instrument, på den svaga ställningen för lagprövning och individuellt baserad rättvisa som kännetecknar den moderna socialdemokratins politik, förs tillbaka på Axel Hägerströms och Vilhelm Lundstedts filosofi i början av detta sekel.
Lösa spekulationer
I boken går visserligen Strömholm till försvar för vissa delar av Uppsalaskolans principer (det var ju trots allt professorer i Uppsala) och gör vissa förnuftiga reservationer om orsakssambandet, men hävdar likväl att problemet uppstod när ”de mindre rymliga skallarna, som dessutom inte alldeles sällan krönte livsdugliga opportunistkroppar, tenderade – – – att låta det faktiska, d v s på det område vi talar om, politiska maktförhållanden och maktyttringar, fylla den plats som tidigare intagits av rätten”.
Låt mig som ett komplement till dessa lösa spekulationer komma med lite fakta i målet. Det stora genombrottet i Sverige för en politiskt bestämd underordning av rätten sker nämligen då en frisinnad regering sitter vid makten. Det sker vidare med tungt understöd av högerpartiet och bondeförbundet. Det kan vidare dateras exakt, nämligen till den 10 juni 1932 då riksdagen beslutar om ett nytt jordbruksstöd.
Bakgrunden var i korthet följande: Den internationella lågkonjunkturen hade satt det svenska jordbruket i kris då botten gått ur exportmarknaden. Vidare hade produktivkraftsutvecklingen (läs lastbilar) gjort att bönder som tidigare av geografiska skäl varit uteslutna från att sälja sin mjölk till städer och samhällen nu kunde bryta de utbudskarteller som de mera näraliggande jordbrukarna sedan lång tid etablerat.
Ekonomiskt tvång
Den dittills mycket svagt organiserade jordbruksföreningsrörelsen försökte förbättra situationen genom att bilda andelsmejerier, monopolisera marknaden och hålla priserna uppe. Detta gick trögt då många bönder ville stå utanför och klara sig själva på marknaden. I början av 1932 gick Sveriges allmänna lantbrukssällskap (LRF:s föregångare) in med en skrivelse till regeringen och föreslog att man skulle söka lösa jordbrukskrisen genom att med statens tvångsmakt tvångskollektivisera jordbrukarna i dessa karteller. Detta skulle enligt förslaget ske genom att organisationen gavs rätt att ta ut en produktionsavgift även av de bönder som valt att inte bli medlemmar. Denna avgift skulle i varje enskilt fall sättas så att det ekonomiskt straffade sig att stå utanför organisationen/kartellen.
Den frisinnade jordbruksministern (som tillika var föreningsaktiv jordbrukare – Bo von Stockenström) accepterade helt SAL:s märkliga förslag och lade snabbt en proposition i riksdagen. I sina inlägg försvarade han att statens tvångsmakt användes för att tvångskollektivisera jordbrukarna och bryta principen om äganderätt med att man inte kunde acceptera ”illojal konkurrens” och ”oskäligt” låga priser på marknaden.
Det intressanta är emellertid att en av dåtidens främsta experter på statsrätt också fanns i riksdagen vid denna tid, nämligen C-A Reuterskiöld, professor i Uppsala. Denne, som för övrigt också var ordförande i konstitutionsutskottet och representerade bondeförbundet(!), opponerade sig våldsamt mot att man inte bara övergav den urgamla rättsprincipen att bara riksdagen hade rätt att svenska folket beskatta, utan att man i realiteten med statens tvångsmakt tvingade fria producenter att bli medlemmar i och underordna sig organiserade särintressen. Detta stred enligt Reuterskiöld både mot grundlagens anda såväl som mot dess bokstav och – genom det godtycke under vilken avgifterna/ skatterna skulle tas upp – mot alla krav på individuell rättssäkerhet.
Rådande krisläge
De borgerliga partiernas reaktion på Reuterskiölds kritik var förbluffande. Den frisinnade justitieministern yttrade till exempel att krisens ”realitet kan icke undgå att utöva sin verkan när det gäller att bedöma själva lagligheten av åtgärden”. Att man bröt mot grundlagen och mot alla principer om skydd för individuell äganderätt kunde enligt denne frisinnade jurist motiveras med att åtgärderna syftade till att verka ”i det helas intresse och till allmänt gagn”. Båda högerledarna (Arvid Lindman och Ernst Trygger) hänvisade också de till det rådande krisläget. Särskilt Ernst Tryggers ställningstagande är märkligt då han inte bara var partiledare utan också en mycket framstående jurist, under viss tid dessutom professor i Uppsala. Tillsammans med Lindman avfärdade han de rättssynpunkter som Reuterskiöld framförde enbart med hänvisning till det rådande krisläget och förbigick helt en diskussion om de konstitutionella spörsmålen.
En mera instrumentell syn på lagar än den Trygger och Lindman anförde är förmodligen omöjlig att finna.
Statens skydd
Socialdemokraterna var närmast förstummade över de borgerligas förslag. Gustav Möller påpekade att detta var första gången ett ”förslag om en tvångsorganisering av svenska medborgare” förelagts riksdagen. Skälet till socialdemokraternas förvåning var att särskilt högern och bondeförbundet under drygt ett decennium drivit frågan att staten skulle träda till skydd för de arbetare som önskade stå utanför fackföreningarna. Staten borde skydda den enskilde individens rätt att själv förfoga över sitt arbete/egendom. Med förslaget om att tvångskollektivisera de svenska bönderna trampade den svenska borgerligheten formligen sönder de rättsprinciper som de byggt sin tidigare politik på. Även Reuterskiöld såg klart denna koppling och varnade de borgerliga för att de genom förslaget öppnade dammluckorna för en instrumentell rättsordning där till exempel regeringen gav rätt för fackliga organisationer att ”ålägga de oorganiserade arbetarna fackförbundsavgift. Situationen är fullständigt analog. Jag kan inte finna att om man säger nej i det ena fallet, man kan säga ja i det andra.”
Utvecklingen skulle också visa att Reuterskiöld fick rätt –ledande socialdemokrater såg möjligheten till en koppling och kunde nästa år erbjuda bönderna inte som tidigare sagts en kohandel utan en bestående allians på temat att om vi fortsätter att stödja era strävanden att med statens tvångsmakt bygga en stark bondekooperation, så får vi ert stöd att montera ner AK-politikens hot mot fackföreningsrörelsens organisationssträvanden. Med en mängd lagar har man efter hand lyckats göra det fackliga medlemskapet i det närmaste obligatoriskt. De borgerliga politikernas svek mot rättsstatens principer 1932 fick således mycket långtgående konsekvenser för svensk politik (av vilka vi lever med de flesta än i dag). Den svenska borgerligheten har sig själv att skylla för att rättsstatsprinciperna har så lågt värde i svensk politik. När det verkligen gällde var man inte beredd att betala ett politiskt pris för dessa principer, utan öppnade för en rent instrumentell syn på rättens roll i politiken.
BO ROTHSTEIN
Forskare vid statsvetenskapliga
institutionen i Uppsala
Artikeln är hämtad ur Dagens Nyheter från den 10 Juni 1991.
RSS – inlägg
Mycket intressant artikel. Så är det; öppnar man dammluckorna. När borgerligheten viker ned sig mot ett vänsterkrav, då ska man veta att det aldrig går att få tillbaka det man förlorade. Jämkar man på friheten, sitter man till slut i en cell.
Tänk att vi en gång i tiden hade politiker som tog hänsyn till lag och principer. Vad har vi idag? Politiker som lyssnar till sitt hjärta och stänger in sig i skyddade rum.
Ska jag även tolka en del av artikeln, så har vi tidigare haft ett jordbruk där bönder har konkurrerat mot varandra. Vad har vi i dag? Ett jordbruk där ingen konkurrens mellan bönderna i Sverige finns utan det ska ske mot bönder i andra länder. Ja, det funkar verkligen bra. Kan jag vara elak och påstå att avsaknaden av konkurrens mellan svenska bönder är en bidragande orsak till jordbrukets ”kris” i Sverige? Det blir inte så bra att driva en verksamhet i en skyddad verkstad i längden. Inget elakt mot bönderna utan mot systemet som de tvingas att verka under.
Ja, att släppa fram vänsterpolitik och tro att man kan återställa allt är naivt. Det är svårare än att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben.
Johan Westerholm skyller det förbud att kollektivansluta LO-medlemmar till SAP, som gäller från 1987, som orsaken till socialdemokraternas omfattande rekrytering av muslimer. I princip kompensation för bortfallet av rekryteringsunderlag. Men socialdemokraten Westerholm verkar se det som ett svek av borgerligheten att man lyckades få bort kollektivanslutningen, inte ett svek att den någonsin infördes.
https://ledarsidorna.se/2018/11/socialdemokraterna-ar-pa-vag-att-gora-en-corbyn-genom-konflikterna-i-ssu/
Det mest intressanta med Bo Rothsteins konstaterande är att det blev inkörsporten till varför socialisterna kunde köpa alla bidragstagande svenskar och att garantera dem livsmedel för all framtid som kan levereras till konsument ”näst intill gratis”. Kanske hinner verkligheten även ikapp socialister? Idag 64 dagar utan socialistisk kriminalisering.
Jag vill gärna träffa den politiker som kan redogöra för hur man fastställer priset på livsmedel i ”producentledet” dvs. bondens pris, ett pris som politiker omedvetet bidragit till att fastställa utan att redogöra för konsekvenserna annat än möjligtvis de bistra fakta, att man föst landsbygdsbefolkningen in i betongghetton och ödelagt landsbygden.
Man plundrade landsbygdsbefolkningen på LIV och EGENDOM!!!
Det är inte många med prof. Rothsteins mod som skulle våga skriva en sådan artikel i dag utan att bli anklagad för något antisocialistiskt, möjligtvis Mats Jangdal. Tack Mats.
Intressant historisk tillbakablick, tack för den.
Men varför färdas hela vägen tillbaka till 1932, när det allra värsta borgerliga sveket begåtts helt nyligen, av regeringen Reinfeldt (2006-2014)? Dagens parlamentala kaos illustrerar utmärkt väl hur plågsamt det tycks vara för Alliansen att – som Mats så träffande skriver – ”stoppa tillbaka tandkrämen i tuben”. Vi lever med följderna av det S-märkta vägval som tog M till makten 2006 och som följdes upp av den skamliga Decemberöverenskommelsen 2010, den som fortfarande är rättesnöret för i varje fall C och L och som inte heller Kristersson orkar ta tydligt avstånd från.
Det var vid dessa tillfällen man krängde sig ner i tuben och till dags dato misslyckats med att spränga sitt självkonstruerade mentala fängelse. Grundfrågan förblir med vilket moralisk rätt Alliansen söker regeringsmakten i fortsatt syfte att bedriva vänsterpolitik, på tvärt mot de konservativa signaler som väljarna så tydligt levererade sistlidna September? Det är demokratin som dödas, inte SD, när 17 procent av befolkningen berövas de rättigheter som finns angivna i våra grundlagar.
Det är precis rätt Åke,” grundfrågan förblir med vilket moralisk rätt Alliansen söker regeringsmakten i fortsatt syfte att bedriva vänsterpolitik”? Moral var ordet, vad ”fan” vet en politiker om moral? En politiker tänker som Leif Östling, hur många röster får jag för pengarna.
Undrar bara hur länge det dröjer innan ”alliansen” drar ner SD i det socialistiska träsket.
Här i länken nedan kan man få en bild av hur svenskarna blir plundrade på pengar och de så kallade ”folkvalda” missbrukar dem: https://e-tidning.hd.se/#reader/212303/1/2318591324 Man kan bli bestört för mindre, nästan äcklad. ”Ett spel om en väg som till avgrunden bär”. Förväntningar och förtroende, är redan totalt förbrukat, nu är det s.k. socialistiskt ”powerplay” som gäller, där har ”alliansen” inte en chans.
”Varför färdas hela vägen tillbaka till 1932”? Jag har varit aktiv inom lantbruket i över trettio år men våra lärare under skoltiden med en hr. Lennart Hjelm och hr. Mårten Carlsson, bägge professorer på Ultuna indikerade inte med en min eller ord att orsakerna (förslavningen) kunde bli förödande för framtidens livsmedelsförsörjning. Glöm inte Åke att på 50 & 60 talet blev det allmänt dillat och gnällt över överskottet som socialisterna gjorde till ett stort problem för Sverige som nation. Det är lättare för socialisterna att ransonera livsmedlen från svenska bönder så länge importen är fri. Fråga en svensk politiker vad de vet om hur politikerna sätter priser på lantbrukets produkter i producentledet.