Postmodernismen

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

Som framgår av dess namn markerar denna teori ett avstånd till modernismen och därmed till dennas tro på människans förmåga till rationellt tänkande, vetenskapens stora möjligheter och fortlöpande utveckling av samhället. Vetenskapliga resultat, metoder och experiment leder enligt modernisterna bl a till en ständigt förbättrad kunskap och så småningom teknologi, som omvandlar de flesta levnadsvillkor i samhället. Frihet och demokrati skapar samtidigt också allt flera möjligheter för människan att nå och dra nytta av alla framsteg. Synen på framtiden är inte länge cyklisk utan linjär dvs en ständig utveckling erbjuder allt fler och bättre alternativ i de flesta avseenden för människan.

KUNSKAPSTEORI
Vid sidan av t ex forskare i naturvetenskap hävdar främst borgerliga personer, att det otvetydigt finns en objektiv verklighet, som är oberoende av observatören och inte skapas av denne, när han observerar världen. Enligt postmodernismen (PMen) förnekas däremot möjligheten till ett objektivt synssätt gällande i stort sett allt. Grundläggande är då, att människans sinnen inte anses kunna skapa en tillfredsställande bild av verkligheten; denna kan inte uppfattas korrekt och definitivt. Ord och begrepp anknyter egentligen inte till verkligheten och kan därför inte användas för att sant beskriva denna, utan förvrider den istället. Människans sätt att beskriva och analysera världen kan därför inte fånga in några väsentliga aspekter av den reella verkligheten, utan medför bara att människan tittar runt i ett egenskapat subjektivt rum utan förmåga att titta utanför detta. Hennes kunskap är därför helt otillförlitlig, och hon kan inte fastställa sanningar med någon säkerhet (kunskapsrelativism). PMen kan därför sägas vara antirealistisk.  Individens förnuft dvs rationella förmåga förnekas på liknande sätt. Att rationellt tänkande kan påverka oss på ett objektivt – och tvingande – sätt förnekas. Resultatet av rationellt tänkande sägs istället vara de slutsatser vi drar, och vi drar de slutsatser som vi väljer och av olika skäl vill ha. I Rousseaus och Heideggers anda ser man dessutom lidelser och känslor som överlägsna förnuftet.

Eftersom språket påstås inte kunna säga något slutgiltigt, objektivt och sant om verkligheten, blir dess funktion i politiska sammanhang främst retorik. Ord kan också omdefinieras och betyda något annat än deras traditionella innebörd (förtryck blir frihet osv). Ord ses härvid främst som vapen, som kan användas för att vinna diskussioner. Eftersom motståndare representerar hinder för den korrekta politiken, blir tonen mot dem hård och hänsynslös, där personangrepp  är vanliga. Det verkar heller inte längre finnas gränser för beskyllningar. Ord bedöms inte efter, om de överensstämmer med verkligheten (vilken är den?) utan man använder de ord, som antas ge effekt. Därför tillgrips ofta epitet som ”fascist”, ”rasist” o dyl oberoende av om de är sanna eller ej. Om t ex moderatledaren inte benämns så idag, beror det bara på att väljarna vet, att han inte är sådan, vilket kan slå tillbaka mot dem, som uttalar omdömet. Men många väljare har inte samma kunskap om eller förtroende för Åkesson, så gällande honom kan falska omdömen med fördel användas liksom om vanliga okända medborgare, som protesterar t ex mot invandringspolitiken. Den politiska diskussionen har helt enkelt brutaliserats och ofta blivit primitiv.

Om motståndaren ska rensas bort eller i alla fall tystas, är det lätt att förstå vikten av Politisk Korrekthet för postmodernisterna. Man eliminerar ju till stor del motståndarna genom att helt enkelt beröva dem rätten att yttra sig utanför godkända gränser. Alternativt kan man i media helt eliminera dem genom att de inte får delta i det politiska samtalet.

FORSKNING OCH VETENSKAP
Att historiska och sociala krafter på visst sätt påverkar många typer av forskning är uppenbart. Vad PM dock hävdar är, att forskningens struktur och innehåll dvs dess resultat helt skapas av dessa krafter. Det stärker då ytterligare tesen, att man inte kan hävda, att något är sant eller definitivt. Kunskap är tillfällig och  otillförlitlig, och erfarenheter har heller inte något värde. En effekt av det är, att ingen åsikt kan tveklöst betecknas som felaktig – kunskapen är ju relativ – vilket tyvärr också medför, att diskussioner mellan människor med olika åsikter blir rätt meningslösa. Och socialismen som ideologi kan därför heller inte förkastas.

Medan PMen avsevärt påverkar de humanistiska vetenskaperna och delvis vissa samhällsvetenskaper, spelar teorin föga roll inom naturvetenskaperna. Där härskar i mycket den traditionella vetenskapssynen oinskränkt, och nya framsteg görs också oavbrutet inom dessa vetenskaper. På punkt efter punkt visas då, att PMens själva kunskapsteori och uppfattning om människors (o)förmåga att uppfatta verkligheten är nonsens. Människan räknar fram banor i rymden, som efter långa färder många miljoner kilometer bort tillåter välkonstruerade sonder att landsättas på små asteroider, som färdas med oerhörd snabbhet. Och därefter rapporteras resultatet hem. Kräver inte det mesta i sådana projekt precis kunskap just om verkligheten? Men hur kan då PMens felaktiga kunskapsteori vara korrekt, när den tillämpas gällande icke-naturvetenskaper ? Samma mänskliga förmåga till korrekt slutledning bör ju gälla i alla fall väsentliga delar av de humanistiska ämnena. Att dessa delvis handlar om värden innebär inte, att PMens syn allmänt bör råda där, och vissa objektiva vetenskapliga kriterier är ändå tillämpbara på området. Inledningsvis kan man t ex skilja mellan sak- och smakfrågor.

Ett skäl att motståndet mot PMen inte varit större på dessa områden sammanhänger nog med, att publicerat akademiskt nonsens inom t ex humaniora inte har några konsekvenser, som på kort sikt berör något väsentligt i samhället. Politiker och andra kan tillåta sig lyxen att tänka: ”Om nu professorerna spårat ur så, låt dem hållas! Det spelar ju egentligen ingen roll annat än för de stackars studenterna och doktoranderna. Och de har väl tillräckligt med sunt förnuft för att hantera dumheterna, och inga i övrigt berörs ju av detta”. Men en sådan föraktfull syn på humanistiska ämnenas betydelse är djupt olycklig och undervärderar dessutom helt humanioras långsiktiga betydelse.

SAMHÄLLSUTVECKLING OCH VÄRDERINGAR
Möjligheterna att förutsäga framtiden är enligt PMen obetydliga eller obefintliga, eftersom denna påverkas av oförklarade krafter. Själva samhället ses främst som en strid mellan motsatta intressen, och där s k rättvisa nu bara står för den starkares intresse. Att samhällsutvecklingen präglas av framsteg betvivlas. Några skäl att tro på forskningens positiva inverkan finns inte. Det finns heller inte någon grund att tro på tankesystem som religioner eller ideologier, och dessa accepteras inte av PMen såsom sanna eller värdefulla. Gällande jämförelser mellan olika kulturer förespråkas kulturrelativism. Det finns ingen objektiv universell jämförelsestandard, så varje kultur ska bedömas utifrån sina egna standards och värden. Hur rimligt är det? Kulturrelativism betyder, att man ”utgår ifrån uppfattningen att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan”. Hur befogad är en utgångspunkt, där kulturen i något afrikanskt eller arabiskt land inte ses som mindre viktig eller mindre utvecklad än t ex Frankrikes eller Storbrittaniens ?  Jag skrev tidigare i år en artikel i Frihetsportalen, i vilken jag på basis av en rad objektiva kriterier kunde fastställa ”att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform jämfört med vad man finner i t ex Mellanöstern”. Att omdömet inte nödvändigtvis gäller utanför kriterierna, minskar inte den fundamentala betydelsen och slagkraften i breda, rationella och klart objektiva jämförelser mellan civilisationer.

PMen ser mediavärlden som en särskilt viktig dimension i tillvaron. I den kan ord och symboler bli verkligare för människan än verkligheten i sig. Massmedia och cybervärlden anses komma att skapa en verklighet mera realistisk än verkligheten. För vissa – t ex unga –  människor kan det redan idag säkert gälla under en fas av livet. Men individer och befolkningar lär sig troligen så småningom att hantera de nya teknologierna för information, underhållning etc på ett bättre sätt.

Individens värderingar ses också som relativa och subjektiva (värderelativism). Moraliska utsagor är därför särskilt utsatta för att ifrågasättas och bedömas vara godtyckliga. Åsikter om rätt eller fel anses vara helt subjektiva. En fråga är då naturligtvis, vad som är grunden för att saklöst kunna kritisera t ex politiska rörelser, som hävdar att våld är acceptabelt i det politiska livet (eller liknande primitiva föreställningar). Finns en sådan grund idag? Det allvarligaste fallet är självfallet, om man samtidigt som man inte godkänner några objektiva värden, hävdar, att ingen objektiv kunskap heller finns.

Kritiker har observerat, att postmodernister egentligen inte alls ser allt relativt. Man tillämpar helt tydligt absoluta värderingar, när det gäller att bedöma motståndare och fördöma dem. Samhällena i väst fördöms t ex ofta för sexism, rasism osv, medan postmodernisterna håller tyst om andra samhällen, mycket mera värda att kritisera. Den uppenbara partiskheten är just ett utslag av postmodernisternas i grunden socialistiska värderingar. Därför har det varit lätt för FI, V och delvis S att ta till sig den postmodernistiska synen på kunskap, samhälle osv.

Gränsöverskridanden av alla slag syns ha ett värde i sig för PMen. Att bryta tabun och gå över accepterade gränser kan avse allt och inte bara etiska beteenden och moraliska regler i samhället. Man har i konsten en förkärlek för det avsiktligt fula, det oattraktiva, smaklösa, kanske motbjudande.  Om ingenting är rätt, är ingenting fel. Vilka de nu är och vad de accepterade sanningarna än gäller, kan dessa utmanas, och genom olika postmodernistiska metoder kan man skapa intrycket, att de lätt välts över ända.

Beträffande människan ses hon som en mycket föränderlig varelse, som ändrar åsikter efter situationen och opportunt anpassar sig till det mesta eller allt. Hon saknar långsiktighet, är ett offer för sina känslor och är ofta lätt att påverka genom samhällets åtgärder dvs med social ingenjörskonst. Och har individen ens ett jag? Det är inte att undra på att det mesta hävdas vara socialt konstruerat, och att kollektivismen härskar oinskränkt. PMens samhällssyn är djupt socialistisk, och många anhängare kan troligen klassificeras som kommunister. Gällande värderingar anses sympatier för grupper, som påstås vara ”svagare”, vara naturliga.

VAD ÄR DÅ SKÄLET TILL PMens FRAMVÄXT OCH ACCEPTANS ?
Eftersom postmodernistens samhällsprogram – socialismen – pga erfarenheterna från 1900-talet inte längre kan motiveras förnuftsmässigt eller empiriskt, blir det nödvändigt för denne att eliminera det vanliga förnuftet, den vetenskapliga metoden, logik och empiriska bevis som argument. Filosofen Stephen Hicks har just klarlagt syftet och metoden att göra detta (1). Hans säger, att vad postmodernismen gör för sina anhängare är följande: synsättet ger dem en teori, som genom avvisande av förnuft, logik och empiri virar in deras åsikter i en mantel av respektabilitet och tillåter dem att fortsätta att arbeta för och tro på socialism och kollektivism utan att alltid behöva skämmas. Bevisföringen medför då, att det man av olika personliga skäl från början trott på (socialismen), kläs på en intellektuell dräkt, som inte omedelbart kan avslöjas som bluff utan genom sin förledande och skickligt upplagda falskhet t o m kan vinna anhängare. Beteendet fyller också kriterierna på intellektuellt taskspeleri.

Postmodernister saluför alltså samtidigt med sin politik en kunskapsteori, där den senare är förutsättningen för att överhuvudtaget tro på politiken. Tillvägagångssättet illustrerar dessutom utmärkt tesen: ”You cannot reason a person out of something he didn´t reason himself into”. Den historiskt och filosofiskt intresserade finner därutöver i Hicks beskrivningar av Kant och Rousseau, vars tankar mycket influerat postmodernisterna, sådana motståndare till det mänskliga förnuftet, att de därigenom tillhör den ledande gruppen av intellektuella fiender till individuell frihet.

Den postmodernistiska filosofin ger samtidigt grunden för synsättet, att debatt, argument och ord inte är till för att söka eller visa en sanning – sanningen kan ju inte fastställas av människor – utan istället är ett vapen, som skickligt utnyttjat kan ge seger. PMens samhälleliga konsekvens – kulturmarxismen – innebär också pga detta en oförsonlig polarisering och brutalisering av inrikespolitiken i många länder i Väst. En utveckling mot fysiskt våld i politiken är i förlängningen helt möjlig i vissa länder, ifall kulturmarxismen inte allmänt kan neutraliseras där. Dess fanatiska anhängare måste därför hjälpas att frigöra sig från den infantila värld, som de valt att existera i. De tongivande postmodernistiska filosoferna ger också uttryck för det, som logiskt tänkande anger vara det troliga slutresultatet på olika områden av den filosofin – nämligen nihilism.

Därför är det inte underligt att postmodernismen genomgående kränker förnuftet, logik, vetenskap och individuella rättigheter, och att dess politiska konsekvenser står i motsatsställning till sådant vi vet skapar ett fredligt, harmoniskt och livskraftigt samhälle. Filosofin är troligen minst lika skadlig för samhällen som ren marxism med dess betoning av ekonomiska sammanhang är. Postmodernistiska länder blir inte bättre än Venezuela. Eftersom postmodernismen ger den teoretiska, ideologiska och intellektuella grunden för den rad av synsätt och principer, som bildar kulturmarxismen med dess uttryck bl a i form av identitetspolitik och politisk korrekthet, är det speciellt viktigt att man på alla relevanta områden systematiskt omintetgör denna bas (PM). Den ekonomiska marxismen avslöjades som nonsens – slutligen och definitivt – under 80-och 90-talen. Nu är det den icke-ekonomiska marxismen, som står på tur, och då är särskilt dess grund – PM – viktig att eliminera.

  1. Hicks, Stephen (2014), ”Postmodernismens förklaring”, ss.103ff, 193f . Timbro, Stockholm.
    ____________________

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. 

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Postmodernismen

  1. Jan Andersson skriver:

    Postmodernismen är de funktionellt dummas bortförklaringar till varför de inte kan se och förstå verkligheten fast den finns runt omkring dem. I det gamla bondesamhället hade de inte överlevt, de som hade “studerat” för mycket ansågs odugliga till det mesta och kallades för “förlästa” och “akta dig för att bli sådan”.

    Dessa individer verkar gå omkring i ett moln av konflikter, olösta problem och missförstånd, och skapar sig själv alternativa förklaringar utan markkontakt, för att inte framstå så mentalt nakna som de i själva verket är. Sitter det i generna, eller är det ett resultat av obefintlig uppfostran och usel undervisning?

    När våra högsta ledare säger att “vi lever i ett postmodernistiskt samhälle” och att Sverige inte skall satsa på industri utan på tjänsteutveckling så är det en makabert okunnigt inställning. Var skall i så fall denna tjänsteutveckling som skall säljas till andra industriländer ske? Vilka skall betala och köpa tjänsterna i Sverige, så att de kan utvecklas? Jo, direkt eller indirekt, alltid industrin.

    Den offentliga sektorn skall inte lägga ett rött öre på sådan säljbar tjänsteutveckling eftersom det finns en stor risk för att man utvecklar saker som ingen frågar efter längre, eller att man än en gång försöker lösa problemet med cirkelns kvadratur.

    Endast genom att ha kvar och utveckla vår högklassiga industri i Sverige kan vi dessutom överleva som nation och betala uppehället för de som inte platsar att jobba där.

    Var skulle vi stå utan våra unika “gratis” råvaror som skogen och malmen som finns i oändligt överflöd och som vi måste sikta på att leva av i all framtid?

    För övrigt är råvaran till var 6:e dryckesförpackning som konsumeras någonstans i världen tillverkad i Skoghall. Med det nya bruket i Grums lär det bli ännu många fler. Hur förklarar postmodernisterna det? Inte för att jag bryr mig, men det är kul att veta var man har dessa fullständiga virrpannor.

    Fotnot:
    Varför tillverkar man inte råvaran till dryckesförpackningarna närmare de stora marknaderna? Jo, ingen vill dricka juice ur en förpackning som är gjord av begagnat dasspapper, eller som sätter dålig smak på innehållet.

  2. Rikard skriver:

    Hej.

    Postmodernism och narrativ diskursteori är utmärkta verktyg för att se hur man via språket (eller egentligen kommunikation av begrepp i ett återkopplande och självgenererande system) skapar verkligheten – med vilket menas vår enskilda och kollektiva tolkning av den materiella verkligheten.

    Som verktyg fungerar det. Vill jag göra en feministisk analys av “Heart of Darkness” börjar jag med att läsa på om författaren, tidsperioden, platsen, litteraturhistoria, och andra lämpliga ämnen. Därefter gör jag min feministiska analys, utan att för den skull nödvändigtvis behöva vara feminist. Vill jag göra min analys utifrån någon annan -ism eller begreppslig tankemodell är processen likartad. Vill jag använda metoden och verktyget på exempelvis dagens Sverige fungerar den fortfarande, även om den då blir mer krävande eftersom studier av verkligheten är mer komplexa och kräver mer förkunskaper och stringenta avgränsningar av vad som studeras, samt tydligt valda definition med motivation till varför den valda definitionen anses lämplig.

    Så långt allt väl, kan man säga.

    Det säger sig självt, att en metod som ställer så hårda krav på saklighet, opartiskhet och kallsinnig neutralitet är svår att bemästra. Det torde, av inledande stycke framgå hur lätt man förleds till en pueril nihilism – om allt värde är kategoriserande normer arbiträrt skapade av människor (den som fallit i denna fälla glömmer eller struntar alltid i att se detta över lämplig tidsperiod) och alla mänskliga tolkningar innehåller minst en gemensam nämnare (logiskt felslut) så är de desamma (se t ex på hur man resonerar om kristendomen respektive islam – de påstås vara likadana om man kan hitta en (1) gemensam nämnare; som att säga att äpplen är päron då bägge är frukt), så finns egentligen ingen verklighet – endast en tävlan och kamp om makt via tolkningsföreträde.

    Det är inte långsökt att hävda att den som faller i detta endast återuppfunnit urtida shamanism: shamanen (auktoriteten) besitter den hemliga kunskapen om hur man kommunicerar med den dolda världen och kan därmed utöva makt. Jämför med hur språket används av Derridas och Foucaults efterföljare: ständigt ny terminologi, ständigt ännu en hemlighet avslöjad om hur något egentligen är, och ständigt en avmätt överlägsenhet vilken blott är en fasad för att upprätthålla illusionen om hemlig kunskap.

    Postmodernism som verktyg är en sak, men vad som skett sedan Foucaults och Adornos dagar är att den blivit till en ideologi i sig. Den rena råa hänsynslösa nihilistiska hedonismens ideologi: sanning, skönhet och verklighet är endast vad jag tolkar den till just nu, och endast just nu är vad som existerar. Beskrivningar av det förflutna är lika mycket tolkningar som allt annat och hopp om framtiden är endast försök att påtvinga andra ens vilja. Och så vidare.

    Det hela mynnar ut i en helt luststyrd varelse, utan empati, hänsyn eller impulskontroll, men med absolut auktoritetstro, grandios självbild och machivelliansk narcissism som grundläggande personlighetsdrag – detta ses som önskvärt av såväl socialister som liberaler. Denna varelse beskrivs nämligen som fri.

    Tack för inspirationen: det har retat mig i årtionden hur en analysmetod för kommunikativt innehåll – dessutom en svårbemästrad och vansklig sådan – upphöjts till ideologi. En parallell till hur religioner upphöjer liturgin till föremål för sakrosankt dyrkan och dogmatism, eller hur administrationer blir byråkratier där själva administrerandet av byråkratin blir huvuduppgiften (AF, F-kassan m fl) är inte för långsökt.

    Ser att du refererar till Hicks bok. Ifall andra som läser Mats blogg till äventyrs inte läst den boken så vill jag rekommendera den – jag hittar inga direkta felaktigheter i den och den gör att man kan förstå vad som menas med PM utan att behöva lära sig det via tillämpning och övning. Hicks bok erbjuder en spång över den nihilistiska ideologiska fallgropen, kan man säga.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  3. Åke Sundström skriver:

    Värdefull översikt, som belyser filosofers medverkan till att underlätta det politiska ljugandet. Vad jag saknar är en koppling till en annan viktig faktor: särintresset. Detta behöver inga teorier för att rättfärdiga sitt manipulerande. För mig är t ex den svenska klimatnojan så gott som helt knutet till två välkända och starka särintressen: det socialdemokratiska partiets och kärnkraftsproducenternas, med liknande förklaringar i många andra länder. Så man kan nog inte beskriva en helsnurrig postmodernism som den stora boven i det demokratiska sönderfallet. Det blir lite av teoretiserande som självändamål, utan större praktisk betydelse därför att andra faktorer är mer avgörande.

    • Dan Ahlmark skriver:

      Om man analyserar sättet att diskutera, analysera och presentera åsikter på ett antal områden av dagspolitiskt intresse, kan man inte kalla beskrivning av det bakomliggande synsättet eller filosofin, som delvis formar eller påverkar många åsikter där, för ett “självändamål”. Filosofin har klart en stor politisk och praktisk betydelse.
      Dan Ahlmark

      • Åke Sundström skriver:

        “Självändamål” var inte så väl valt, det är sant, men min poäng var att helt andra faktorer är betydligt viktigare. Hur stor del av väljarkåren vet vad termen postmodernism betyder? Och även om inlägget, som jag skrev, är lärorikt bör vi kanske fråga oss om det hjälper läsarna att genomskåda det allomfattande politiska ljugandet, som styrs av olika särintressens propaganda eller hjärntvätt i sakfrågor, snarare än av vilka terminologiska tricks skojarna använder sig av.

        • Rikard skriver:

          Hej.

          Lägger näsan i blöt:

          Värdet av insikt i postmodernismens ontologi, om man kan kalla det för det, är att veta hur meningsmotståndaren resonerar sig fram till sina slutsatser. Därmed kan man använda samma argumentationslogik och samma typ av resonemang mot motståndaren – att argumentera med någon där man inte delar gemensamma utgångspunkter är dödfött (annat än för att vinna eventuell publik).

          Jämför det med att debattera islam eller kristendom med en verkligt troende – utan argument hämtade från eller med hänsyn till den andres begreppsvärld förstår du inte hur den personen tänker.

          Väl man bemästrar detta kan man gång på gång tvinga fram kognitiv dissonans hos postmodernismen, när denne säger emot sig själv.

          Kamratliga hälsningar,
          Rikard, fd lärare

  4. Mats Jangdal skriver:

    Det mest slående i din framställning är redovisningen av värderelativism som en central del i postmodernism. Jag uppfattar det bland annat som att för PM så har det betydelse vem som säger något. Detta trots att de ofta beskyller borgerliga debattörer för att vara auktoritära, så visar de sig själva vara starkt auktoritetstroende.
    En annan detalj är att värderelativismen, som du påpekar blir en kunskapsrelativism, som till slut landar i en ontologisk nihilism av rang. Det vill säga allt för ofta ett kunskapsförakt och den förkättrade faktaresistensen.

    • Rikard skriver:

      Hej.

      Fullt korrekt, Mats. Vem som säger något avgör om det sagda är sant och gott, eller ont och falskt.

      Med det avsågs inte att det sagda för den skull faktiskt – materiellt, empiriskt eller objektivt sett – är sant, bara att vi uppfattar det som sant om det sägs av rätt auktoritet.

      Dagens PM (med dagens kan vi inkludera samtliga från ca 1980 och framåt) använder istället denna princip (sanningen avgörs av berättaren) för att avgöra om något är sant eller ej – utan att sedan kontrollera det av auktoriteten framsagda med observerbar och mätbar verklighet.

      Därav det oerhört starka motståndet mot att skapa data (en PM-term i sig; valet av ordet ‘skapa’ öppnar för en undermedveten association i riktning att dessa data är godtyckliga – alltså möjliga att förkasta utan motbevis eller egna data) i alla möjliga frågor. Auktoriteten i frågan [löneskillnader mellan könen] säger att det är på ett visst sätt. Auktoriteten är god, och känner den hemliga sanna sanningen. Att ifrågasätta auktoriteten gör endast den onde.

      Om ledaren, shamanen, eller prästen säger att “Arbetsförmedlingen erbjuder flera olika vägar in på arbetsmarknaden för den som idag står långt ifrån anställning, och tack vare de olika stödformerna kan fler än någonsin komma ut i arbetslivet” så är det sant. Att undersöka hur många procent som går från (t ex) lönebidragsanställning till vanlig tillsvidareanställning är ett förräderi mot ledaren, och dennes auktoritet – tror du att du vet bättre än ledaren? Vem tror du att du är? Varför vill du sabotera ledarens arbete med dina negativa invändningar? Och så vidare.

      Jag tror svenskar, tack vare socialismens generationslånga envälde, och tack vare att demokratin i Sverige beslutades av dåtidens makthavare istället för att erövras och framtvingas av folket, är särskilt sårbara för PM.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare
      PS Sist jag hörde något om procenten som går från subventionerad anställning till vanlig, var siffran ca 3% till 5% beroende på bransch. Föga förvånande: de jobben är strikt manuella och kräver inga förkunskaper eller certifieringar – varför skulle en arbetsgivare byta från ingen arbetsgivaravgift och 75%-ig lönesubvention mot att betala fullt själv? DS

      • Mats Jangdal skriver:

        Din beskrivning av förbudet att ifrågasätta ledaren liknar till stora delar jantelagen.

        • Rikard skriver:

          Hej.

          Förvisso, men betänk att den formulerades som begrepp innan och före PM och PK slog igenom på bred front.

          Jantelagen – och nu kanske jag missminner mig – är väl mer av ‘du skall inte tro att du är något’ eller ‘du skall inte tro du är bättre än oss andra’?

          Själv har jag (kanske/troligen) missförstått den som en stoppkloss för skryt: tro inte att du är något särskilt förrän du bevisat det i dåd.

          Förbudet mot att ifrågasätta ledaren kan säkert spåras idéhistoriskt till gamla tiders val av krigshövding eller kapten för långskepp: väl vald måste ledaren ha möjlighet att bevisa sin (o)duglighet – om man då ifrågasätter vartenda ord ledaren säger och dessutom obstruerar och är efterklok så sår man split och tvedräkt.

          Vi kanske helt enkelt tappat bort formerna för sunt ledarskap och balansen mellan åtlydnad och utmanande av den folkvalda ledaren?

          Kamratliga hälsningar,
          Rikard, fd lärare

          • Mats Jangdal skriver:

            Jag har alltid uppfattat jantelagen som bruksmentalitetens ledstjärna. Hellre dra ner någon i skiten än att se någon lyckas med något som inte andra lyckas med. Dessutom då kravet på att avvakta order eller tillåtelse från brukspatron (pappa staten i socialismen) i allt.

            När det gäller sjöfart är en sjökapten än idag laglig envåldshärskare på sin båt. Men du har förmodligen en bra poäng i att vi tappat något i relationen mellan ledare och de som leds. Kan det vara närheten, direktkoppling?

            • Rikard skriver:

              Hej.

              Det är nog så att det är vardera eggen på samma klinga – den ena är som du säger, dra ner andra och hålla kvar dem på sin egen nivå istället för att sträva efter att excellera och inspireras av/inspirera andra (eller för all del sitta nöjd), och den andra som jag beskriver det: att hålla varandras skryt och åthävor stången tills dåd svarar mot ord.

              Vi har inte så mycket tappat något som vi aldrig haft det i modern tid. Vår demokrati uppkom inte genom en de jordägande och affärsidkande gruppernas uppror mot feodal-adel – den gavs folket uppifrån och varför formen för den från början varit anpassad för undersåte och härskare.

              Mycken kritik vänsterifrån gick fordom ut på att häckla socialdemokratin just för hur den under femtiotalet och framåt att mer centraliserad landet till en total korporativ stat, istället för solidarisk medborgardemokrati där varje beslut fattades på den direkta lokala nivån.

              Salig hr Tage Danielsson skrev ju som en av sina sista gärningar i jordelivet en varning och uppmaning i Expressen 1984, kallad “Mordet på solidariteten” – och hans tidigare alster om hur solidaritet, som alltid måste vara baserad på egoism och altruism balanserad på frivillighetens (och därmed frihetens) våg, alltid måste vara frivillig för att inte vara ett tvång är även det varningar om vad han med flera andra kunde skönja.

              Idag hade han, och Svenska Ord, kallts rasister, rysstroll, och jag vet inte vad – och är inte det en postmodern hambo som heter duga?

              Kamratliga hälsningar,
              Rikard, fd lärare

              • Mats Jangdal skriver:

                Tage var väl i grunden sosse, men såg systemfel som han vågade påtala. Än mer anmärkningsvärt är det kanske att sossarna ändå älskade honom, men de lärde inget av det han sa!

                • Rikard skriver:

                  Hej.

                  Det är möjligt att fotfolket älskade honom.

                  Partiledningen avskydde honom. Han berättar själv i en text om hur Palme både hånar och häcklar honom under kärnkraftsdebatten: “Du vet väl vad för folk du ger dig i lag med när du argumenterar mot kärnkraften? Det är en massa trotskister och sådana” (jag citerar ur minnet, så den exakta ordalydelsen kanske haltar men andemeningen är sådan).

                  Danielsson såg tydligt en stat, ett parti och en rörelse som inte var till för att ge folket frihet från skräcken för hemlöshet, svält och rövare – stora som så! utan som endast krävde blind lojalitet nedifrån.

                  Som han själv sade redan tidigt sjuttiotal: “Hädanefter kallar jag mig endast humanist och cyklist”.

                  Kamratliga hälsningar,
                  Rikard, fd lärare

                  • Åke Sundström skriver:

                    Sant, det var fotfolket som älskade Tage Danielson, inte partietablissemanget. Precis som en gång Gunnar Myrdal blev Tage klokare med åren och Palme upplevde honom som en av partiets allra farligaste fiender. Av de egna skall man höra sanningen!

Kommentarer inaktiverade.