Dagens gästskribent är Åke Sundström
I dag mottar William D Nordhaus riksbankens ekonomipris, som inte är ett Nobelpris men delas ut samtidigt. Han är välkänd för sina klimatmodeller och framför allt för sin kritik mot IPCC:s larmrapporter. Han har också publicerat sig på svenska, en bok med titeln ”Kärnkraft och miljö – ett svenskt dilemma”, SNS 1995.
I förordet skriver dåvarande SNS-chefen Hans T:son Söderström att man velat anlita en ”första klassens forskare” för att på ett objektivt sätt ”klargöra valmöjligheterna i svensk energipolitik” – ett sällan skådat (men välmotiverat) underbetyg åt den svenska kunskapseliten. Vi får där också veta att studien ”genomförs under full akademisk frihet”, d v s utan påtryckningar från förlaget eller projektets finansiärer: Vattenfall, Sydkraft, Svenska Kraftnät, ABB, AP-fonden 1-3 m fl. Det påståendet var osant, som vi snart skall finna.
Det dilemma titeln talar om avser frågan om hur en avveckling av våra kärnreaktorer ”förhåller sig till” åtagandet att bekämpa den globala uppvärmningen. SNS närde en förhoppning, att den väl ansedde amerikanen skulle bekräfta att dessa två mål är extremt svåra att förena och att beslutet 1980 att avveckla kärnkraften därför borde omprövas. Den konfekten blev man lurad på.
För Nordhaus text är en av de allra bästa analyserna i ämnet (tillsammans med mina egna, givetvis. Författarna till det oändliga antalet tidigare statliga miljö-och energiutredningar borde rodna av skam, men saknar förstås sådana moraliska instinkter eller hämningar. Nordhaus vägrade att bejaka de slutsatser som beställaren hade väntat sig få bekräftade.
Han strödde salt i såren genom ett antal giftiga påpekanden. T ex om att elpriserna på en frimarknad är ”oberoende av beslut om kärnkraften” – där fick sig Palmes backstugor och Svenskt Näringsliv en rejäl känga. En annan inopportun slutsats var att ”ingen betydande konflikt råder mellan kärnkraftsavvecklingen och målsättningen att skydda de fyra Norrlandsälvarna”. Även det en kalldusch för kärnkraftspartierna. Han har förstås också helt rätt när han nu, liksom 1995, förordar en global koldioxidskatt i stället för den gängse symbolpolitiken med feltänkta avtal av Kyoto- och Pariskaraktär, som inte påverkar utsläppen eller klimatet ett enda dugg.
MEN – Nordhaus gjorde den gången ett par anmärkningsvärda eftergifter. Den värsta var att, mot bättre vetande, gå med på att bokens HUVUDALTERNATIV, det som kom att dominera debatten, skulle bygga på en kalkylmetod som han själv tidigare underkänt.
Den korrekta metoden, som han kallar ”offset policy” och innebär kostnadsminimering med hjälp av en internationell samordning av klimatinsatserna, gick han med på att gömma undan som ett av åtta ”känslighetsanalyser”. Detta trixande innebär att läsarna trots allt blir grundlurade och beställarna rimligt nöjda. Och att författaren, allt det positiva till trots, sålde ut sin yrkesheder (troligen med hygglig kompensation via ett väl tilltaget arvode).
Med hjälp av det riggade metodikvalet påstår Nordhaus att en begränsning av de inhemska CO2-utsläppen får kostnaderna för en kärnkraftsavveckling att fördubblas, från 62 miljarder till 124 miljarder (sid 115) . För att sen redan på följande sida visar något helt annat: att klimatkostnaden ingalunda är ”kraftig” utan tvärtom förvånansvärt blygsam – givet att man använder den korrekta offsetmetoden. Då stannar ökningen vid felräkningspengar, cirka 16 miljarder, en fjärdedel av beloppet i huvudalternativet. Så dras lögnens slipstenar.
Nordhaus andra, och troligen mer ”genuina” misstag, var att strunta i att göra en nödvändig ”kalibrering” av sifferunderlaget, att korrigera för obalanser i utgångsläget. T ex att eliminera effekten av att elmarknaden i utgångsläget var i djupast tänkbara obalans. Med ett gigantiskt överskott av elkapacitet och en elrea som blåst upp elförbrukningen till nivåer som var mycket högre än ”normalt” (ett tänkt läge med fri konkurrens, frånvaro av statliga interventioner).
Det klarspråk som Nordhaus använde om Palmes backstugehot och om vattenkraften kvarstår som starkt positiva inslag, men kan inte uppväga följderna av dessa flagranta metodfel.
Till bilden hör att dessa felaktigheter i decennier förtigits, inte bara av SNS utan också av bokens två svenska ”fackgranskare”, Karl Axel Edin och Marian Radetzki samt naturligtvis också av branschen själv och av de politiska partier som, med Lenin som inspiratör (för SAP) och med ASEA som gynnad part (för högern), godkände den fatala felinvesteringen i 12 kärnreaktorer. Där HELA det satsade kapitalet (över 350 miljarder) gått förlorat, och mer därtill, enligt mina (aldrig ifrågasatta) beräkningar i skriften ”Kärnkraften har gjort Sverige fattigare” (2002).
Inför dagens Nobelfestligheter är tystnaden om skandalen 1995 fortfarande kompakt. I Ekonomisk Debatts hyllning saknas Nordhaus enda bok på svenska bland referenserna. Inte en stavelse om de (i fackkretsar) välkända och mycket elementära metodfelen. Kanhända med den korrekta motiveringen att det sannerligen inte är boken Kärnkraft och Miljö som gjort honom värdig en belöning. För ovanlighetens skull har TV-inslagen varit mer informativa, fylligare och bättre.
Förhoppningsvis kan Nordhaus framträdanden i media få svenska väljare att inse den enkla och väl dokumenterade sanningen, att en global klimatskatt är den enda fungerande lösningen på det eventuella klimathotet. Att allt annat bara är symbolhandlingar utan betydelse. Det vore en ren revolution på svenska!
Till sist ett personligt minne. Efter bokens publicering kontaktade jag författaren, som först svarade artigt och tillmötesgående, som amerikaner oftast gör, men med svävande besked i sak. Men när jag insisterade på ett besked om motivet för det konstiga metodvalet, avbröt han kontakten. Sedermera har jag kommit till insikt om att så gott som alla svenska ekonomiprofessorer i än högre grad skulle ha sålt ut sin yrkesheder och hjälpt partsintressen att grundlura medborgarna. I denna relativa mening kan Nordhaus kanske betraktas som en något mer oförarglig skojare än de svenska kollegorna och SNS. Men hans brott mot forskaretiken 1995 förmörkar hans eftermäle.
Jag har inte läst Nordhaus, men förundras över att han blivit så hyllad. Kan det bero på att så få verkligen läst honom? Därmed kommer beställarna undan med att hänvisa till honom, utan att argumenten blir granskade.
Fast notera, Mats, att det finns två versioner av Mr Nordhaus. En seriös analytiker, i böckerna på engelska och en korrupt spökskrivare som 1995 raderade i metodprogrammet för att behag sina svenska uppdragsgivare. Hos oss är det tvärtom: en majoritet av professorerna i politiskt ”känsliga” ämnen ljuger regelmässig på svenska, men är ibland är mer uppriktiga och sakliga inför en internationell publik. Och förklaringen ligger i att USA generellt är ett mer pluratistiskt än Sverige, medan vi numera är motsatsen, en vänsterristisk enpartistat, där även en förment borgerlig press snällt underordnar sig Storebrors alla föreskrifter. Vad kan man då begära av forskare, som för sin försörjning är beroende av denna stats välvilja? Ergo: det är uppifrån trappan måste sopas.
Det är väl bra att han gör modeller som kopplar miljö med ekonomi.
Det är bara synd att man tror på dem!
Att bygga modeller med klimatkänslighet kopplad till CO2 utsläpp ger enorma felmarginaler redan när dagens förhållande skall räknas fram. Dessa fel ökar sen enormt ju längre modellen räknar fram förhållanden.
Det han tydliggör för alla är att det är en osäker värld vi lever i och vi kan inte tro att vi kan styra den med något , inte ens med CO2 utsläpp.
”Enorma felmarginaler”, just nu. Eller än värre, helt feltänkt, i politiska och manipulativa avsikter. Eller ren hybris, som Gösta Walin brukar säga.
Inget ont om ekonomiska modeller, rätt programmerade kan de vara till nytta. Den allvarliga nackdelen är att de inbjuder till ohederligt manipulerande, Ändra en decimal här och en annan där, spela ovetande om metodik och/eller definition, så kan svart enkelt förvandlas till vitt – och vice versa. Det var den utvägen som SNS uppmanade Nordhaus att välja, för att slutsatserna skulle bli lite smakligare för finansiärerna.
Modellmissbruket har spridet som en farsot. Och när SCB trixar med statistiken, om priser, tillväxt mm, är metoden än mer ”sofistikerad” och än svårare att upptäcka – så länge var lever med en korrupt intelligentia och maktlojala medier.
Det världsomspännande organet Helsingborgs Dagblad apropå Nordhaus: https://e-tidning.hd.se/#reader/215761/1/1991358997
Tyvärr Samuel, Vi ickeprenumeranter hålls utanför.
Ursäkta min fråga, men vad står (SNS) förkortningen för? Är det Svenskt NäringSliv?
SNF vet jag däremot vad det oftast står för. Inget bra alla fall!
I övrigt är resonemangen kring innehållet i boken svårt att följa utan att ha läst och (förstått) den själv.
Med vänlig hälsning
Stefan
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Det borde jag ha nämnt. Vill du ta del av Nordhaus´egen version hans kan du och andra gå in på SNS´ hemsida och där lyssna på honom ”live”, när han håller ett anförande i anledning av ekonomipriset och den bok han 1995 skrev på uppdrag av SNS och ett antal företag i elbranschen. Har inte själv hunnit ta del av hela inslaget, men skulle bli förvånad om att han har kurage att beröra sitt metodtrixande den gången. Trots att man ”mellan raderna” förstår att detta inte var hans stoltaste stund, tvärt om en solkig historia som han helst vill glömma, fast nu måste hålla god min i elakt spel.
Och jag är ganska säker på att inte bli åtalad för förtal. Att tala sanning är faktiskt inte en brottslig handling, även om Sverige i rask takt närmat sig ett rättsligt sammanbrott. .
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. http://www.sns.se
Ah, Åke hann före. Men eftersom han inte gav en länk så får detta stå kvar.
Tackar för hjälpen med ”förkortningsförståelse”. Enklare att bilda sig en uppfattning (om än vag) då.
Stefan.
Om du tittade på YouTube-klippet, så märkte du att gör Nordhaus ett gott och seriöst intryck. Och som jag nämnt: det finns två varianter av honom. Den kompetente ekonomiprofessorn och den konsult som extraknäckte för SNS och då fifflade med metodiken. Fusket är uppenbart, men N kan ha ställts inför ett svårt avgörande, när uppdragsgivarna i ett sent skede kom underfund med att hans slutsatser inte skulle bli så smakliga som de förväntade sig: Att böja sig för beställarnas krav att göra den felaktiga metoden till huvudalternativ och beskriva den korrekta metoden som en av flera ”känslighetsanalyser”. Eller att insistera på den utlovade självständigheten och se risken framför sig att eventuellt hamna i domstol för att få ut arvodet.
I mina ögon håller inte den ursäkten, men jag har både sett och här beskrivit liknande (t o m värre) exempel på ”beställningsforskning”. Bevisningen om en korrupt kunskapselit, inte bara om klimat och energi, är dessvärre överväldigande.
Ett litet PS. Det finns ett annat fundamentalt metodfel i Nordhaus skrift, nämligen att förtiga premissen att IPCC:s hotbild är sann. Han borde tydligt ha understrukit att slutsatserna blir felaktiga om denna utgångspunkt är felaktig. En sådan reservation är absolut nödvändig för att uppfylla forskaretikens krav.
Så visst var boken en partsinlaga, även om där också fanns flera sanningar som finansiärerna och våra partiapparater ogillade.