På vilket sätt är vår tid annorlunda än för drygt hundra år sedan? Sociala problem, utsatta områden, skitstövlar och medlöpare fanns det då. De så kallade proletära eller socialrealistiska författarna som Charles Dickens och August Strindberg fick och får fortfarande uppmärksamhet för sina skildringar. På nittonhundratalet fick exempelvis Nils Ferlin stor uppmärksamhet för vad man ibland kallar arbetardiktning, elände skildrat i poetisk form. Ofta använt som alibi för socialdemokratisk interventionspolitik i privatlivet.
Men jag läser Gustaf Fröding igen, det är säkert 20 år sedan jag läste allt, rakt igenom, och jag kan inte annat än imponeras än mer av hans insikter och förmåga att uttrycka sig. Till viss del beror min beundran på att jag blivit äldre och förstår mer. Fröding är allt från romantiker till hyperrealist, allt mellan formalist och experimentell. En fantastisk observatör som förmår ge sina observationer både form och innehåll med närvarokänsla.
Fastnade idag för texten om Patron. Den svenska feministrörelsen har ju dömt ut Fröding för dikten en kärleksvisa.
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.
För den enda dikten och möjligen för en del andra där han romantiskt uttrycker sin uppskattning för kvinnan. Typiskt för upprörda och agiterande rörelser är oförmågan att se en helhet. ”Män är djur” och ”mäns våld mot kvinor” är ställningstaganden så ensidiga att de i en förnuftig kontext mister all relevans.
I texten Patron tar Fröding ställning mot allt det som upprör både dåtida och nutida kvinnor (och män). Han gör det genom att peka ut medlöparen som villigt låter sig köpas för ett av de mindre klandervärda begären, men därvid gör sig till apologet för de mest avskyvärda. I vår tid ser jag ingen som kan föra pennan och ordet som exempelvis Fröding, så jag rekommenderar förnyad läsning av den västliga världens klassiker för den som vill läsa för att förstå och inte bara bli affekterad av hat.
Patron
Fäll taler di ille ôm patron, men d’ä itnô te rätt sä ätter.
Nock ä de fäll sannt, att han va ett rennt rykränn ätter kvennfôlk, satt dä va falitt för jäntan te gå på vägen, når patron va i sockna. D’ä nock sannt.
Söp gjord’en, d’ä åg sannt.
Å int va’n just så gömmenheli i affärder nô. En vet’el hvalls han va immot handelsharrkäran i Götebôrg, når di feck allt dä rôtne byggnationsverke tå’n. Å att’en klådd bönnra å sög ut stattôrpan, d’ä neker’a int häller för. Ett hällvätt va dä ve bruke, d’ä fäll sannt mä.
Å fäll kan dä var nôa sanning i att han plåg ihjäl frua si, för ja såg sjôl, når’n ga’a en sinkadus, å att dotra ble veli tå hanses årninger mä’a, d’ä fäll mä sannt.
Men på dä hel tage va patron en go å rejäll kär. En kunn int kom te’n på kantore, utta att en feck en sup äller två tå’n, å allti hadd’en nô rolitt te säj ôm jänter å friing. Nä, kunjak dä spard’en allri på, å lessen dä va’n allri. Nä’, satt patron va ingen dåli kär, d’ä sönn te säj.
RSS – inlägg
När feministkåren fäller uttryck som ”män är djur” finns det ingen som helst anledning att ens reagera på det. Det hela är mycket enkelt. Begreppet man är två saker: dels ett kön, dels att respektera kvinnor, att inte begå några övergrepp mot kvinnor och att skydda kvinnor. De som begår övergrepp mot kvinnor, inte respekterar kvinnor eller inte kan skydda kvinnor är inga män utan bara ett kön.
Några saker om August Strindberg. Hans pjäs ”Fröken Julie” är världens mest spelade pjäs. Antal olika ord i August Strindbergs verk är runt 120.000 vilket kan jämföras med William Shakespeare som använde sig av ungefär 35.000 olika ord.
Det är svårt att förstå idag hur mycket våra mest kända kulturpersonligheter betydde förr i tiden. När Gustav Fröding begravdes 1911 kantade tvåhundratusen stockholmare kistans väg från Djurgården. Albert Engström var också en legend under sin livstid, mycket underhållande beskrivet av Einar Malm i ”Albert Engström hos Calle Scheven”, intressant även för beundrare av Evert Taube när föremålet för ”Calle Schevens vals” porträtteras.
https://aarsbokenuppland.se/arsbocker/1940-tal/1942
Min favorit av Gustav Fröding är den dubbelbottnade dikten ”Ett liv efter detta” tillägnad hans chef vid Karlstadstidningen, chefredaktören och riksdagsmannen Mauritz Hellberg. Tonsatt och inspelad av Torgny Björk och hans spelmän:
https://youtu.be/Et7EAUqrung
Ingmar Bergman, som också var verksam inom teatern, skulle sätta upp ”Fröken Julie” på en svensk scen och fick den obligatoriska frågan av en ung kvinnlig radioreporter: ”Varför just Fröken Julie?”. Svaret var magnifikt: ”Unga dam, det är ju fullständigt åt HELVETE att Fröken Julie inte ständigt spelas på svenska scener”.
Också en bra dikt, fin tonsättning.
Varje vår får man En liten låt ôm vårn i skallen.
Min favorit är nog Stôlliheta i vala. Den skulle kunna vara en progamförklaring för varför jag hålls med Frihetsportalen.
I ska vänje er å mä te skratt,
för en lever bar för te dö,
ôm dan ska en tänke på natt,
i sol ska en tänke på snö,
du ska gråte, när live ä glatt,
å int ska du vell dä du vell,
dä ä allt så stôllit, satt
en allt vell skratte lell.
Kan det vara så enkelt, att profeten muhammed i koranen uppmanar invaderande muslimer i Sverige att våldta våra svenska kvinnor i förvissningen om att svenska män har med socialisternas hjälp degenererats så katastrofalt att de är oförmögnas att försvara sina kvinnor?
Försökte få Katerina Janouch att ge mig ett svar, blev inte riktigt övertygad.
För mig är det glasklart att ”socialisten” Reinfeldt bidragit till allt detta och den ”gode” Löfven stack av med svansen mellan benen och 14 miljoner i ”utflyttningsbonus” från Rosenbad.
Snacka om mutor och korruption.
Bondediktare som Carl Larsson i By och Anders Kilian drev en mer folklig diktartradition (som förövrigt levt kvar fram till i vår tid med förra ordförande i bondeorganisationen Familjejordbrukarna Guy Allan Svensson som skrev dikter i organisationens tidning ända fram till sin bortgång förra året.)
Men både Carl Larsson i By och Anders Kilian var medvetna om att tillvaron för allmogen inte var någon romantisk dikt. Så diktandet blev bara en verklighetsflykt, ett sätt att göra tillvaron litet trevligare…
För Guy Allan Svensson var det nog ett sätt att försöka hålla liv i en värld som försvunnit.
Idag är diktandet bara en statssubventionerad Kultursväng där gangsterrappare har fördel…
Allmogen står utan kommunikationsverktyg. Fascismen gjorde människan till en Produktionsfaktor utan socialt sammanhang. Väldigt tydligt i dessa yttersta tider…