Fram till Palmes dagar var många socialdemokrater i ledande ställning bildade och välutbildade, därefter har det kontinuerligt blivit sämre med såväl bildning som utbildning. De har gått från att de bästa ska leda omformningen av landet, till det kan vem som helst göra, för det säger deras värdegrund, den som även säger att alla ska med.
Är det avsiktligt? Är det 68-rörelsen som gjort det enkelt för sig? I tjugo år från krigsslutet 1945 gick svensk ekonomi och alla siffror för vårt välstånd bara uppåt. Men år 1965 blev det sista i den trenden, därefter vände det nedåt. Det märktes inte omgående, men man kan se det i efterhand när statistik granskas. Kanske hade ungdomarna som skulle ut på arbetsmarknaden märkt att det inte var lika enkelt och självklart att få jobb direkt efter skolan. De ockuperade sitt eget kårhus. Utbildningsminister Olof Palme lovade dem jobb i offentlig sektor.
Samma år fick socialdemokraterna egen majoritet i riksdagen, 50,1%. Det var sista gången. Året därpå blev Palme partiledare och statsminister. Redan i valet 1973 hade socialdemokraterna tappat så mycket förtroende hos väljarna att de endast tillsammans med vänsterpartiet kommunisterna fick lika många röster som de tre borgerliga partierna C, M och Fp. Det var så jämnt att vi fick det som kallades lotteririksdagen. I valet 1976 vann de borgerliga med centerpartiet i spetsen. Vad var det som hade hänt på mindre än tio år?
Jag kan räkna upp flera saker, troligen lämnar ingen ensam tillräcklig förklaring. Men de finns där. När Tage Erlander avgick som partiledare och statsminister 1969 lämnade han över till sina kronprinsar, Olof Palme och Ingvar Carlsson. De så kallade Tages pojkar. De var karriärister inom socialdemokratin, utan förankring i vare sig fackföreningsrörelsen eller partiets formativa år. Hade de bara oturen att få tyglarna vid sämsta tänkbara läge?
Under de formativa åren hade socialdemokratin som jag inledningsvis nämnde som princip att de bästa skulle leda partiet och landet. Partiet bejakade därför också på ett tydligt sätt eugeniken, enligt samtidens mode. Den mest kända förespråkaren för detta måste anses vara Alva Myrdal och hennes och maken Gunnars bok, Kris i befolkningsfrågan.
I princip alla länder som deltagit i andra världskriget vände de eugeniska tankegångarna ryggen direkt efter kriget. Det gjorde inte Sverige och socialdemokratin. Det dröjde ända in på 70-talet innan de sista resterna, med tvångsvård och tvångssteriliseringar avskaffades. Debatten runt dessa rester av eugeniken skadade socialdemokraterna mer än de andra partierna. Sossarna hade ju haft regeringsmakten och Alva Myrdal hade fortsatt sin argumentation åtminstone långt in på 60-talet.
Ungefär samtidigt med Palmes tillträde kom nya agiterande kvinnor in riksdagen för socialdemokraterna. Jag tänker inte minst på Birgitta Dahl och Inga Thorsson. Dessa kvinnor hade andra prioriteringar än det gamla gubbvälde som Erlander tillhört, vilket de också kritiserade hårt. Nu stärktes kvinnoperspektiv som viktigare för samhällsutvecklingen än bra lösningar på själva sakfrågorna. Värdegrunden, med feministisk udd tog plats. Till dessa hörde fred på jorden med avrustning av alla kärnvapen. För livets skull, samt fri abort för alla kvinnor.
Efter det har socialdemokratiska kvinnor, uppmuntrade av den makt och manöverutrymme de tagit, gått vidare med krav på total könslig rättvisa, det de kallar jämställdhet. Det innebär bland annat att alla arbetsplatser där män traditionellt varit enda eller dominerande könet måste omskapas så att de kvinnor som vill prova på kan jobba där. Typiska exempel är gruvarbetare under jord, brandman, militär, polis, sjöman. De lyckade exemplen är få. Det finns kvinnor som vill och har förutsättningar för dessa yrken, men de är få och de behöver ingen kvotering för att klara jobbet.
Samtidigt har samma socialdemokratiska kvinnor gått från att kräva jämställdhet för alla kvinnor till att hävda att kön bara är en social konstruktion och att kön egentligen inte finns alternativt att de kan vara hur många och olika som helst. Som grädde på det moset kräver de helt öppna gränser och fri invandring av folk som endast erkänner de två biologiska könen och kräver dödsstraff för dem som bryter mot den normen. Dissonansen kunde inte bli värre.
Det har gått rejält utför med socialdemokratin, men även med Sverige, sedan socialdemokratin övergav tanken på att det ska vara landets bästa förmågor som styr. Den samlade ”borgerliga”oppositionen, numera i regeringsställning, har inte heller förmått attrahera och sålla fram kunniga personer med rikets bästa för ögonen. Där står vi nu, en självständig, fri nation utan vare sig självständighet eller frihet. Alla våra politiska beslut är beroende av vad som redan beslutats i EU, ECB, FN, IPCC, WHO, UNEP, Världsbanken, mm. Snart nog även i Nato. De politiker som tar sig fram är bara rövslickare och ja-sägare.
Denna avart till ledare har sedan länge även etablerats i hela tjänstemannakåren. Det som började som inkompetens inom det största och mäktigaste partiet har spritt sig och förgiftat hela samhällskroppen. Patienten är döende och konstgjord andning insatt. Ingen vet om upplivningsförsök är meningsfullt.
RSS – inlägg
Det största problemet är att inkompetensen spridit sig till myndigheterna. Partibok är viktigare än kunskaper.
Magdalena Andersson har suttit i regeringen i åtta år och under denna tid har fyra kärnkraftsreaktorer stängts och planeringen av två nya avbrutits. Men det vill hon inte ta ansvar för utan försöker smita undan. Regeringsmakten var viktigare än elförsörjningen.
När senast hade befolkning RÄTTEN att sparka, avpollettera korrupta politiker och tjänstemän?
Om nu hela det socialistiska bidrags maskineriet börjar fallera vad får vi uppleva då?
Kommer inte energifrågan bli avgörande då den är källan till en av de riktigt stora skatteutplundrings möjligheterna? Vi betalar för tillfället 52,7% i skatter och det finns fortfarande dolda sådana,
Fin sammanfattning Mats. Beundransvärt att Du kan plocka fram händelserna ur det förgångna, det är liksom ingen tvekan.
Pingback: Inkompetens inom socialismen | ulsansblogg
Briljant text av Mats . Det är ju så man som äldre har kunnat följa avvecklingen av partiet . Inte att förglömma övriga partier och dess Kakistokrater .
Mvh Sjöström
Ulf Nilsons bok SVERIGE: SLUTEN ANSTALT från slutet av nittiotalet finns att ladda ner på nätet någonstans. Den är inget hastverk, utan enligt författaren en noga faktakollad sammanställning av Sveriges politiska historia under socialdemokratisk tid. Och en rejäl ögonöppnare för alla som grubblar på varför det har blivit som det nu är. Rekommenderas!
Olof Palme utnyttjade babyboomen i Sverige efter andra världskriget genom att lova oss guld och gröna skogar om de röstade på honom första hälften av sjuttiotalet. Och det gjorde ungdomen; fick man en egen gräddfil in i vuxenlivet så svalde man allt han sa med krok och flöte. Ända tills även vi insåg att allt höll på att barka åt h-e och det behövdes en rad devalveringar av kronan för att behålla exporten. Då inleddes en unik bantning av exportföretagen för det var billigare att automatisera än att behålla en allt dyrare arbetarstam. Det som är kvar av exportindustrin idag är nog världens mest slimmade och har ofta sitt säte utomlands (vinsten hamnar alltså inte i svenska fickor).
De ”oförklarliga” misstag som nu gjort svenskarnas tillvaro högst osäker beror på att Sverige av avsagt sig nationellt ansvar för till exempel enerigiförsörjningen och lagt den i knät på vänstermaffian EU. Det är löjeväckande att lyssna på skitkastningen i partiledardebatterna när ingen där har kvar ansvaret för de frågor som man enligt oppositionen inte hanterat ”ansvarsfullt”.
Det brådskar att ta tillbaka initiativet från EU, NATO, WEF och FN, eftersom ingen i dessa organisationer verkar ta något ansvar överhuvudtaget. Svenska folket behöver inte skämmas för något, men våra makthavande politiker tillhör alla en grupp som hellre anklagar andra för sina totalfloppar än att ta ansvaret och avgå.
Jag kände direkt instinktiv motvilja mot Palme första gången jag såg honom på TV någon gång på 60-talet. Gillade inte Alva Myrdal heller. Det räddade mig från att någonsin rösta på S i något val.
Det gjorde inte särskilt stor nytta och jag tänkte fel ändå ibland, men man lär så länge man lever, vilket verkligen är sant.