Här fortsätter jag betraktelsen om vad Richard Malkas bok, Rätten att jävlas med gud, har fått mig att tänka på. Filosofi, religioner och ideologier har alltid haft något slags bild av den Andre. Motståndaren, den som inte är som en själv, som jag, som vi. Såväl de i majoritet som de i minoritet har en bild av den Andre. Det är närmast ofrånkomligt att denna bild har fördomsfullhet inom sig. Det kan vara föreställningar om ondska, intellekt, kultur, ras, ja rent av om berättigande. Andra åter drabbas av skam över sitt eget välmåmende om de ser eller itutas att den Andre har det sämre, även om denne har sig själv att skylla.
Å andra sidan finns det folk som förespråkar tolerans av den Andre. Skillnaden, variationen på hur mycket som är lämpligt att tolerera varierar kraftigt. Som snävast går toleransen för dem som har samma genetiska arv (ras), kultur, värderingar, kommer från samma by, håller på samma idrottslag. Lite hårddraget eller tillspetsat.
Som vidast hävdas att vi alla måste tolerera allt andra gör och är, annars är vi själva den ondsinte Andre som världen inte vill veta av. Att det kan ligga mängder med fördomar, hat och rasism i båda dessa ytterligheter förstår nog alla.
Men om man ska vara noga, vilket jag tycker man ska vara, så kan man ha fördomar utan att vare sig hata eller vara rasist. Man kan också hata utan att det styrs av fördomar eller rasism. Liksom man kan vara rasist utan att det drivs av fördomar eller hat. Men så öppet och logiskt förhåller sig inte dagens diskurs av woke och identitetspolitik till ämnet. Där benämns allt för rasism.
Islam är en religion med få separatistiska riktningar. Kristendomen översvämmas av olika riktningar. Islam har endast två, sunni och sharia. Koranen anses vara Allahs ord utan mellanhänder av mänsklig art, fastän den sägs vara nedtecknad av profeten Muhammed. Eftersom den är Allahs ord direkt och oförfalskat får den inte tolkas, den ska förstås som den är skriven.
Detta är naturligtvis inte en sann beskrivning av hur islam fungerar. Prästerskapet, mullor och imamer får tolka Koranen, givetvis i hierarkisk ordning där de förnämsta har bäst tolkningsrätt. Vanligt folk har ingen rätt att tolka Koranen, eller ens försöka förstå. Vanligt folk ska bara lyda dess bud. Islam har ingen tryckfrihet, åtminstone inte när det gäller islam och Koranen. Tolkningar och en fri diskurs om Allahs budskap är egentligen hädelse rätt och slätt.
Därför passar inte islam in i det sekulära demokratiska Europa. De europeiska ledare som vill tillåta eftergifter till islam kommer att få sina halsar uppskurna av islamister som hatar den frihet även islamister åtnjuter. Dessa europeiska ledare kommer även ordna så att de europeiska folken får halsen avskuren av islamister, i islams namn. De har inte förstått att försvaret av rätten jävlas med gud är det absoluta krav vår frihet kräver att vi står fast vid!
Den borgerliga svenska regeringen avser nu göra prescis det Malka varnar för, falla till föga för islams krav på återinförande av blasfemilagar. Justiteminister Strömmer anser det nödvändigt för rikets säkerhet. De har inget förstått!
Här nedan följer en uppspaltning i listor av de personer Malka nämner i i löpande text i boken. Jag har delat upp det så för att det ska vara lättare att förstå hur djupt förräderiet mot Europas folk och sekulära demokratier går. För att förstå hur fria och rättfärdigade islamisterna anser sig vara, inte bara av Koranen, utan även av våra ledare och vårt system. Några namn med klar koppling till Sverige nämner inte Malka, de är tillagda av mig. Ni känner säkert igen dem och kan fylla på med egna.
Islamister och islams försvarare, apologeter.
Saïd Kouachi, mördare
Chérif Kouachi, mördare
Amedy Coulibaly
Al-Qaida
Boko Haram
Sonja Mejri, gift med IS-befäl i Syrien
Milas förföljare, dömd till tre års fängelse
Al-Fagr, egyptisk tidning
Muslimska Brödraskapet
Farid Benyettou, rekryterare för jihad
Kairodeklarationen, 1990, islam ska vara fredat
shejk al-Qaradawi, Qatar, MB
Jaques Chirac, fransk president
Bill Clinton, amerikansk president
Kofi Annan, generalsekreterare FN
shejk Mohammed Hassan Dadou, uppmanade till mord på CH
Justin Trudeau, kanadensisk premiärminister
Prins al-Thani, Qatar
Erdogan, turkisk president
Raymond Lakah, franskegyptisk ägare till France Soir
Parismoskén
UOIF, unga muslimers organisation i Frankrike
Emmanuel Todd
Imran Khan
Abu Bakr al-Baghdadi, IS-kalif
Dominique Villepin, fransk premiärminister
Pascal Clément, fransk justitieminiter
Philippe Douste-Blazy, fransk utrikesminister
Jean-Matie Le Pen, oppositionspolitiker
Renaud Donnedieu de Vabres, fransk kulturminister
Élisabeth Guigou, fd justitieminister
Marielle de Sarne
Robert Ménard, generalsekreterare reortrar utan gränser
Franco Frattini, EU-kommissionär med ansvar för rättsfrågor
Éric Raoult, vice talman i Nayionalförsamlingen föreslog återinnförande av blasfemilag
Mohammed Moussaoui, ordf muslimska rådet
Dalil Boubakeur, imam i Parismoskén
Christine Delphy
Rokhaya Diallo
Jean-Marc Ayrault, fransk premiäminiter
François Hollande, fransk president
Brice Hortefeux
Jean-François Copé
André Vingt-Trois, biskop
Daniel Cohn-Bendit
Pascal Boniface
Dounia Bouzar
Disiz la Peste
Mehdi Meklat
Danièle Obono
Virginie Despentes
Ségolène Royal, socialist fd miniter
Jean-Luc Mélenchon, politiker
Chems-Eddine Hafiz, imam i Parismoskén
Andra mördare av den Andre
Adolf Hitler
Josef Stalin
Pol Pot
Raymond Marcellin
Frihetens försvarare
Jean-Michel Hayat, domare i Appellationsdomstolen
Riss, ansvarig utgivare Charlie Hebdo
Winston Churchill
Muftin i Marseilles moské
Europadomstolen 1994 i avgörande i fallet Otto-Preminger-institutet
Georges Pichard
Gébé
Topor
Coluche, komiker
Cavanna
Renaud, sångare
Philippe Val, utgivare av CH
Siné
Joann
Sfar,
Jul,
Riad Sattouf
Catherine meurisse
Fourest
Courcuff
Polac
Umberto Ecco, författare
Claude Lévi-Strauss
Ferdinand Buisson, grundare av människorättsrörelsen La Ligue
Drabbade av islams våld och hot
Hyper Cacher, judisk butik
Attentat i Österrike, 2020
Moçambique, 2020, 50 halshuggna
Nigeria, 2020 över hundra muslimer mördade av Boko Haram
Mila, tonårsflicka i Vienne Isère, som kritiserat islam, hotad
Theo van Gogh, journalist, regissör, programledare, mördad
Ayaan Hirsi Ali, journalist, hotad
Kåre Bluitgen, dansk författare, frågade efter illustrationer till Koranen, hotad
Flemming Rose, cheredaktör Jyllandsposten, hotad
Jacques Hamel, präst, mördad
de knivhuggna på Rue Nicolas-Apert
Jacques Lefranc, ansvarig utgivare France Soir, avskedad, hotad
Salman Rushdie, författare, Satansverserna, hotad, fatwa, mordförsök
Asif Pervaiz, Pakistan, dödsdömd för blasfemi
Yahaya Sharif-Aminu, Bangladesh, hindu, dödsdömd
Rimsha Masih, 14 år kristen funktionsnedsatt, analfabet, dödsdömd för att ha rivit sönder en religös bok
Fatima Noor, egyptisk poet, 3 års fängelse för kritik av djuroffer
Nahed Attar, jordansk journalist mördad på öppen gata för att ha dela karikatyr
Naguib Mahfouz, författare nobelpristare, knivskuren på gatan
Sadiq Mallalh, Saudiarabien, avrättad för hädelse
Asia Bibi, Saudi, avrättad för att ha druckit ur en brunn reserverad för muslimer
Samuel Paty, lärare, mördad
Elsa Cayat, kolumnist CH, mördad
Philippe Honoré, tecknare CH, mördad
Georges Wolinski, tecknare CH, mördad
Mustapha Ourrad. korrekturläsare CH, mördad
Stéphane Charbonnier, redaktör CH, mördad
Franck Brinsolaro, polis, livvakt åt Carbonnier, mördad
Jean Cabut, tecknare CH, mördad
Frédéric Boisseau, fastighetsskötare CH, mördad
Bernard Maris, ekonom, kolumnist CH, mördad
Bernhard ”Tignous” Velhac, tecknare CH, mördad
Ahmed Merabet, polis utanför CH, mördad
Michel Renaud, reseskribent på besök hos CH, mördad
Fabrice Nicolino, överlevde CH, hotad, mordförsök
Pim Fortuyn, politiker, mördad
Lars Vilks, konstnär, mördad
Dan Park, konstnär, hotad
Tycker att det fattas en korrekturöversyn av texten . Den har stark anknytning till författarens hemvist Frankrike . Detta betyder inte att vi övriga inte bör ta del av boken kanske tvärt om ? Att våra styrande är del i de dagliga problem som vi får och har är ju ställt utom allt tvivel om det nu är tvivel om det jag tvivlar inte .
Mvh Sjöström
Frihet i dess yttersta betydelse innebär att allt är tillåtet men också att du inte kan förvänta dig någonting alls från någon annan individ.
Så snart du inser att du måste samarbeta med andra för att förenkla tillvaron så förutsätter samarbetet att man kan kommunicera och också omfatta vissa regler för att överhuvudtaget fungera.
Neandertalarna samarbetade för att jaga i trehundratusen år, så de måste ha kunnat både kommunicera och följa vissa gemensamma regler.
Om vi betraktar utvecklingen under de senaste tvåtusen åren så har mycket hänt. Men fortfarande varierar individens frihet i olika regimer vilket tydligt kan utläsas, speciellt om vi jämför olika regioners välstånd, alltså hur samarbetet hittills fungerat till alla individers bästa.
En allomfattande studie skulle nog visa att de mätbara kriterierna för välstånd inte säger allt. Men också att när den härskande klassen statuerar lagar och regler som minskar friheten för en stor del av befolkningen utan motivation eller till nytta för en stor del av befolkningen så kallas det inte frihet, utan tvång.
Stor frihet i en regim innebär att en stor majoritet av folket ändå självmant strävar efter att behålla en konstant eller gärna ökad välfördsnivå, andra ser sig kallade att utan hinder bygga upp verksamheter för att utnyttja naturresurserna och samtidigt höja välfärden ytterligare, men också att vissa individer missbrukar den.
Satirtidningen Charlie Hebdo utgjorde ett sådant missbruk av friheten, men tolererad eftersom ett statligt indragande skulle ha haft frihetsbegränsande konsekvenser för alla samhällskritiker.
Det är så ett samhälle ska fungera. Om Charlie Hebdo varit en oönskad produkt, skulle den inte ha haft några köpare och därmed blivit bortsanerad på rätt sätt utan att friheten hade minskats.
Nu hade den ändå en krets av läsare som ännu inte förstått att frihet i praktiken innebär att ett ökat ansvar läggs på varje medborgare istället för ett minskat, och att man om man värderar denna frihet så måste den vårdas för att behållas eller helst öka.
Uppstår ett missnöje med sådana extrema frihetsyttringar som Charlie Hebdo utgör, finns risken att en mer vänsterpräglad maktapparat förbjuder den, tillsammans med mycket annat.
Frihet är att stå vid västerhavet och inse att man teoretiskt kan simma över till Amerika, men samtidigt inse att det vore omöjligt, men ändå kittlas av att det är jag själv som inser mina begränsningar och att det inte är förbjudet och att det sitter ett högt taggtrådsstaket för att hindra att någon försöker.
@ Jan
Du skriver, ”Satirtidningen Charlie Hebdo utgjorde ett sådant missbruk av friheten, ”
Man kan tycka att delar av det som publicerades på CH var osmakligt, och ha rätt i det.
Men jag anser att det är en skyldighet för en publikation som CH att då och då vara just osmakliga, för att upprätthålla den gränslösa yttrande- och tryckfriheten. Börjar man krympa frihetens utrymme, även om man gör det frivilligt, så blir det mycket snabbt en etablerad norm som inte får överträdas.
Då har friheten gått förlorad och all högstämda tal om frihet har reducerats till floskler och lögner.
Enligt mitt tycke var Charlie Hebdo vedervärdig. Tidningen MAD i USA lyckades bättre eftersom kritiken var fyndig med många lustiga infallsvinklar. Det man skämtar om måste ändå vara sant, inte groteskt vinklat på ett sådant sätt att alla inser att upphovsmännen saknar verklighetsuppfattning helt.
CH var satir, MAD var kritik klädd i humor (även om inte allt var roligt). Båda behövs.
Enligt min uppfattning går det inte att definiera frihet objektivt utan frihet är en subjektiv uppfattning. Det enda objektiva vi kan definiera är gemensamma subjektiva uppfattningar om frihet.
Jag anser inte att frihet är att jag får göra vad jag vill. Den frihet jag vill ha måste jag samtidigt tillåta andra att ha, såsom att andra vill leva. En skulle kanske kalla det en inskränkning i friheten. Jag hävdar tvärtom, för jag kan känna mig fri när ingen slår ihjäl mig för att denne ville vara fri.
Om jag vill ta mig från A till Ö, kan jag ta mig till Ö genom att bara gå till Ö. Inget hindrar mig. Jag är fri.
Men, om det för att ta sig till Ö krävs att jag måste uppfylla vissa villkor som definieras i B…Ä är jag fri då? Jag kan ju fortfarande ta mig till Ö. Det är inget som förbjuder mig bara jag uppfyller villkoren i B…Ä.
Nä, jag anser mig inte vara fri. Det kan vara så att när jag kommer till Ö behöver jag 1.000 kr, men B…Ä kostade mig 500 kr. Således har jag inte längre den frihet som jag behövde.
Märk väl att socialister delvis definierar frihet på sådant sätt att genom att ta större delen av din inkomst för att sedan ge tillbaka en del av den till dig, så har du fått frihet. Lite märkligt sätt att definiera parasitering som frihet. Som sagt. Frihet är subjektiv.
Pingback: Försvaret för Charlie Hebdo | ulsansblogg
Om frihet innebär att en del medborgarna kommer att missbruka friheten, så är det bättre för den stora majoriteten med en begränsad frihet, just som alla regimer och makthavare har tvingats att införa. I Sverige finns ett stort antal sådana lagar och regler som ska förhindra ett missbruk av den grundläggande friheten, vilket till en viss gräns accepterats av det stora flertalet svenskar, fast nästan ingen förstår nyttan med alla, och inte märker att regelverket hela tiden växer.
Efterlevnaden av alla regler och lagar bevakas av många myndigheter och dessa har nästan alltid tolkningsföreträde, som innebär att grundtanken med en gammal regel aldrig ifrågasätts eller omprövas, eftersom böterna ger klirr i statskassan.
Om alla medborgare utan undantag aldrig gjorde något alls så behövs inget regelverk och ingen lagbok. Men alla måste idag försörja sig på något accepterat sätt eftersom det nuförtiden inte går att fritt sätta potatis i parken eller jaga villebråd i kronoskogen.
Största hotet mot ett samhälle anses nu vara att det som är accepterat i vissa regimer är förbjudet i andra, och att folk som flyttat till en annan regim måste börja om från scratch för att lära om. Vilket är svårt på gränsen till omöjligt men likafullt kräver den nya regimems myndigheter full efterlevnad.
I dag finns så mycket regler och lagar att ingen kan kan känna till alla, inte ens strävsamma urinvånare som alltid försökt att anpassa sig i alla lägen. Myndigheternas ryggmärgsreaktion är att förbättra övervakningen och skärpa straffen. Men när medborgarna inser att vissa regler inte har tillkommit för att begränsa vissa perifera frihetsyttringar som blivit negativa i ett utvecklat samhälle, utan bara är en ny form av skatt, som ska betala kostnaden för myndigheten bakom regelverket så inser de flesta att regimen blivit ett självspelande piano där ingen längre bekymrar sig om medborgarnas vällevnad och att anpassa regelverken efter det aktuella behovet. Ännu värre blir det när man börjar ljuga om motiven för att kunna trixa vidare med sina ökade pålagor. Lögner avslöjas alltid förr eller senare, vilket just nu sker med klimatlögnen, som har åstadkommit energibrist, elbilar, grönt stål, och vindkraftverk, till ofattbara begränsande kostnader och minskat samhällsengagemang för medborgarna, speciellt de unga. Vi har hjälplöst iakttagit detta gigantiska missbruk av medborgerligt förtroende, när istället lättnader i regelverken varit motiverade på många områden, även om man då också fått stå ut med den barnsliga satiren i Charlie Hebdo och MAD, och insett att några ändå försörjer sig på dessa.
För tjugofem år sedan yttrade en kollega på förekommen anledning: ”Sverige är nog det enda landet där medborgarna tror att myndighetetna vill deras bästa!”.
Inledningen av din kommentar skiljer sig från resten av kommentaren. På det vill jag låna en replik från Ghandi.
“Freedom is not worth having if it does not include the freedom to make mistakes.”