Tvåhundra år av alliansfrihet och neutralitet sätter sina spår. Sverige har nog av de flesta upplevts som ett självständigt land. Vi hade en doktrin som närapå ingen ifrågasatte, utom möjligen skvätträdda moderater och liberaler, som länge velat ha med oss i Nato. Det var också de som i huvudsak fick oss med i EU.
Trots dessa partiers önskan var det få som tänkte att vår självständighet behövde formaliseras eller försvaras utöver hänvisning till doktrinen. Men faktum kvarstår, vi har inget självständighetsparti, och det kanske delvis kan förklaras också av sossarnas långa maktinnehav med kollektivism som ledstjärna. Bland de floskler sossar ständigt strör omkring sig finner man, ”ensam är inte stark” och jantelagens ”du ska inte tro att du är någon”.
Det vill säga att som individ är du värdelös, du har inget att vinna på självständighet. Acceptera tvångsanslutningen till kollektivet, bejaka konformismen.
Detta visar tydligt på att Sverige är i akut behov av ett självständighetsparti, inte bara för rikets självständighet, utan i minst lika hög grad för medborgarnas självständighet. Vi skulle kunna påstå att det skulle vara ett borgerligt parti, men det vore att lura sig själv. Dels för att de vanliga borgerliga partierna kapitalt misslyckats med såväl rikets som medborgarnas självständighet, dels för att självständighet är något som är önskvärt, ja nödvändigt, även för vänsterväljarna.
Det verkar som om Vilhelm Moberg hade självständiga medborgare i åtanke när han skrev om demokratur och bildade Medborgarrättsrörelsen Sverige. Det har dock inte tagit nödvändig fart.
Men säger någon, det finns ju ett swexitparti. ”Swexit är ett tvärpolitiskt enfrågeparti”. Numera Swexitkoalitionen. Men det drivs såvitt jag kan utröna, som ett enmansprojekt av Ulf Ström. Han har också fel om klimatet och tror att vi måste anpassa oss till konformismen om klimathotet och rädda världen. Inte heller finns där något om individuell självständighet, och utan självständiga medborgare kommer inte många självständiga tankar att tänkas i några frågor alls.
Det fins några partier med mera fast kropp, som också har Swexit på programmet; MoD, Piratpartiet och Klassiskt liberala partiet, är de enda som jag på rak arm kan säga står för Swexit. Partier som SD, AfS, MED, verkar vackla i frågan. Ibland vill de lämna EU, ibland bara modifiera. Av samtliga dessa partier är det väl endast Klp och PP som kan sägas ha en idé om självständiga medborgare.
Med tanke på de förslag som basuneras ut från WEF, FN, WHO, med flera om klimathot, pandemier, vaccinationstvång, hälsopass, global compact, ”säkerhet” med mera, så står det alldeles klart att vi behöver minst ett Självständighetsparti. Helst skulle vi ha haft det för 60 år sedan. Då kanske inte bilden av att sossarnas omhändertagande av medborgarna från vaggan till graven, kunnat sätta sig som om det vore det enda rimliga.
Så vad kan vi göra? Bilda ännu ett parti utanför riksdagen? Försöka omdana något av de i riksdagen existerande? Slå ihop några av de utanför riksdagen, få de att bli ett självständighetsparti som tar sig in i riksdagen? Tjata om självständighet på allt och alla hela tiden, i hopp om uppvaknande? Kanske allt av detta, jag vet bara att något måste ske!
Kanske är det den så kallade SOCIALISTISKA VÄLFÄRDEN som orsakar vår undergång?
Inte kanske, det är så.
Kanske vi borde ha en rörelse som inte är politisk. Detta är förmodligen naivt. I ställt för att säga nej till EU tala om frihet och att begränsningar mot friheten måste bort. Då blir EU något naturligt att ta bort. Det vill säga, att skapa en sådan medvetenhet om frihet att det blir en automatisk vilja att ta bort EU.
Pingback: Varför har Sverige inget Självständighetsparti? | ulsansblogg