EN FYSIKER SER PÅ JORDENS STRÅLNINGSBALANS

Dagens gästskribent är Håkan Sjögren. Han är teknologie doktor, docent och molekylfysiker från KTH och har varit universitetslektor i fysik fram till pensioneringen. Hans arbetsområde har bland annat omfattat diverse ”växthusgasmolekyler” som CO2, CH4 och H2O

Det finns inga växthusgaser, så varken vattenånga eller koldioxid kan påverka temperatur eller klimat. Jag har försökt få SvD att ta in följande förklaring men den refuserades naturligtvis.

I takt med att klimathotarnas förutsägelser kommit på skam och avvisats av naturen självt har de åter börjat fantisera om alla möjliga katastrofer. De använder vetenskapen som skalkesjul och påstår att deras teser bygger på fysik. Låt oss granska det senare :

Trenberth et al (1) har studerat jordens strålningsbalans. De anser att lika mycket strålning, som jorden tar emot sänder den ut. Detta styrks av den ”hiatus”, som råder sedan omkring 16 år dvs att jordens temperatur varit i stort sett konstant.

Av instrålad effekt, ¼ av solarkonstanten, omkring 341 W/m2, reflekteras 79 W/ m2 eller 21 % troligen av molnens vattendroppar och iskristaller i atmosfären, medan 23 W/ m2 reflekteras mot planetytan, 78 W/ m2 tas upp av gaser i atmosfären, varför planetytan träffas av och absorberar 161 W/ m2. Utgående strålning från planeten blir 239 W/m2. De 78 W/m2 som tas upp av gaser i atmosfären strålas enligt min mening omedelbart ut, varvid hälften strålas ut i universum och hälften träffar och absorberas av planetytan. Sammanlagt tar alltså planetytan upp 161+39 W/m2 dvs 200 W/m2 från solen. Eftersom Trenberth et al anser att Stefan-Boltzmanns strålningslag är tillämplig på planetytan och den ytan anses ha emissionsförmågan 1 räcker inte ytans upptagna effekt till de 396 W/m2 som T4-lagen kräver. I deras strålningsbalans saknas 333 W/m2 eftersom de räknar med att ytan avger 97 W/m2 bland annat till avdunstning, som jag anser återföres till ytan. De 333W/m2, som saknas i kalkylen anser de tillförs planetytan från återstrålning från ”växthusgaser”.

Jag ställer mig tveksam till att återstrålning från obefintliga ”växthusgaser” skulle vara dubbelt så stark som solstrålningen. Att det inte finns några ”växthusgaser” framgår bland annat av forskningsrön av Alan Siddons (2)  och Gerlich & Tscheuschner (3) samt Nikolov & Zeller (4)

Det är också tveksamt att planetytan strålar enligt S-B-lagen med emissionsförmågan 1. S-B-lagen fås som en integrering av Plancks strålningslag, som behandlar så kallad hålrumsstrålning. Strålar verkligen polarkalotternas is som svarta kroppar? Jag anser att det är tveksamt att anta att svarta ytor och framförallt gasskikt som i Pierrehumberts skrift (5) strålar enligt T4-lagen. Eftersom cirka 21 % av jordens värmestrålning reflekteras av molnen kan man beräkna ett värde på planetens reella emissionskoefficient, εr , om man använder T:s värde för utstrålningen och att leveransen till universum från ytan är 239 minus  39 W/m2. 0.79·εr ·396 = 200, vilket ger εr = 0.64.

Effekten av detta är att beräkningen av jordens temperatur utan atmosfär hamnar på 280 K i stället for 255 K som leder till att ”växthuseffekten” blir bara 8 K i stället för 33 K samt att återstrålningen nu kan beräknas till 53 W/m2. Om återstrålningen =x, gäller att (200+x)·0,21= x;  vilket ger x=53 W/m2.

Återstrålningen från molnen dränker fullständigt det lilla bidraget från koldioxidens 0,04 % och dess smala absorptionsband, som tillfälligt kan ta upp cirka 5 % av värmestrålningen från den 15-gradiga jordytan.

Referenser :

1) Trenberth et al, Earths Energy Budget, American Metorological Society March 2009

2) Alan Siddons, Death of  the Greenhouse Gas Theory, Stairway Press, 2011

3) Gerlich & Tscheuschner, On the Barometric Formulas And Their Derivation From Hydrodynamics and Thermodynamics. March 2010

4) Nikolov & Zeller:  Unified Theory of Climate, USPS Rocky Mountin Research Station, Fort Collins, USA. October 2011.

5) Pierrehumbert: Infrared radiation and planetary temperature, Physics Today Januari 2011

Det här inlägget postades i Gästlistan, Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till EN FYSIKER SER PÅ JORDENS STRÅLNINGSBALANS

  1. B-J Bjurling skriver:

    Siddons bok verkar vara intressant. Enligt Libris finns den inte på ett enda svenskt bibliotek. På bokus finns dock tre böcker/dokument med huvudtiteln ”Slaying of the sky dragon”, fast med olika författarkombinationer… ? Är den refererade titeln identisk med någon av dessa?

Kommentarer inaktiverade.