En massa 40-talister skakar yrvaket på sig, förnärmade av Nuders skälmska tilltag. ”Vi är minsann inget köttberg. Vi har byggt upp Sverige och vi har minsann betalat våra egna pensioner.”
Nja, riktigt så är det kanske inte, VSBS-generationen är väl äldre än så. Sina pensioner har 40-talisterna rakt inte betalat själva. Detta har ju varit känt sedan 1957 och det var bland annat detta striden gällde. Enligt det segrande socialdemokratiska förslaget skulle varje generation betala pensionerna åt de föregående generationerna och samtidigt förlita sig på att de efterkommande godmodigt skulle fortsätta betala för de tidigare.
Man hade helt enkelt inte tid, alltså politisk tid, att låta varje generation betala sin egen pension. Det skulle ju ha inneburit 40 års väntan innan de första gick i mål med full egenbetald pension. Nej hellre då köpa röster med generösa pensionslöften där betalningsansvaret skrevs på framtiden. En del av det stora svindleriet att låna av kommande generationer för att konsumera i förtid, och befästa sin makt. Folkhemmet var aldrig annat än en potemkinkuliss. Sorry, the show´s over, go home folks!
Vill 40-talisterna skälla på några så är det nog sina egna föräldrar de ska skälla på, som lät detta ske. En massa orörliga pensionärer med diverse skavanker som kräver vård kan naturligtvis uppfattas som ett köttberg av den som ska betala det hela.
Det har orerats i insändarspalter om vilken förkastlig människosyn unge Nuder har. Dessa klagoskrifter avslöjar förmodligen mer om 40-talisternas syn på sig själva. Att uttolka hans människosyn från det lilla uttalandet är att dra alldeles för stora växlar. Nej, se det snarare som ett uttryck för desperation. ”Hur i all världen ska vi unga orka betala så mycket för alla dessa 40-talister, de är ju så många.”
Efterkrigsgenerationen, 40-talister och i viss mån även vi 50-talsiter har ofta kallats den första ungdomsgenerationen. Alltså den första generation som haft en fri vuxen tid mellan barndom och arbetsliv. Det är nog i stora stycken sant. Men det innebär nu också att det är den första ungdomsgenerationen som tvingas inse att ungdomstiden inte varar för evigt. Att de börjar bli gamla och går i pension, senare väntar den nästan otänkbara döden. Det kanske är dags att växa upp, så att inte barnadödligheten plötsligt ökar bland 40-talisterna.