Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson vill införa heltäckande genetiska register över alla medborgare. De hävdar att det är för att spara utredningsresurser. Den personliga integriteten blir inte lidande, menar de. Fint, låt polisen ta DNA-prover på brottsplatsen så kan de sedan åka och hämta den skyldige. Det är klart att det sparar utredningsresurser.
Men vänta nu. Vi bokstavligen strör genetiskt material omkring oss var vi än går. Det är betydligt lättare att samla ihop lite genetiskt material från någon och sprida ut det på en brottsplats än att plantera ett fingeravtryck. Det genetiska materialet är inte heller färskvara på samma sätt som ett fingeravtryck.
Alla som vet något om DNA-tekniken varnar för en övertro. DNA-spår säger ingenting om vem som är förövare. Det måste annan teknisk bevisning eller vittnesmål att visa. Därför är det lämpligt att polisen först gör ett gediget utredningsarbete som ringar in den misstänkte förövaren. Därefter kan man få tillstånd att göra en DNA-kontroll.
Genvägen är i detta fall en allvarlig försämring av rättstryggheten. Det borde i vart fall en professor i straffrätt begripa. Även om man vill ”få fast” brottslingar och klara upp traumatiserande händelser, så ska man inte medverka till att skapa nya trauman där oskyldiga drabbas av anklagelser eller att sprida skräck för att man även i lovliga ärenden lämnar genetiska spår efter sig som sedan kan drabba en själv i en brottsutredning.