Blåkulla, nästa!

Madonnefieringen av våldtäktsoffer fortsätter. Oskuldspresumtionen för kvinnan och skuldpresumtionen för mannen dyker upp igen. Är det feminismen som backat ett steg för att ta ny sats nu när Fi gått på pumpen?

Återigen klagas det på att rättsinstanserna frågar efter omständigheterna kring en påstådd våldtäkt. Irrelevant, säger de som utnämnt sig själva till experter. Inte inom något annat område är det av betydelse hur offret agerar, hävdar man.
I försäkringsärenden är det dock helt avgörande hur man själv agerat, också när man blivit utsatt för brott. Har man lämnat blottor som bjuder in brottslingen får man lägre ersättning eller till och med ingen alls.
För män som får stryk av andra män anses det alltid vara relevant hur man själv har uppträtt. Män som får stryk av kvinnor anses mer eller mindre sakna rätt att klaga. Hur rättvist är det?
Svensk polis har inte laglig rätt till brottsprovokation. Inte ens i jakt på grovt kriminella eller organiserad brottslighet. Men här ska tydligen kvinnor ha oinskränkt rätt att provocera fram våldtäkter utan att domstolen ska ha rätt att efterlysa i vilken kontext övergreppet skett. Mycket märkligt.
Att dessa kvinnoförkämpar dessutom ofta anser att kvinnan inte ska behöva bevisa att en våldtäkt ägt rum, rätten ska lita på hennes ord, förvånar väl knappast.
Häxprocesser är bara förnamnet på denna byk.

This entry was posted in Jämlikhet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.