Svenskarnas förlorade demokrati präglar deras syn på EU

Kan det vara så att svenskarnas märkliga inställning till EU är ett resultat av att svenskarna är eller har varit på väg att förlora greppet om sin egen demokrati?

Att det paradoxala tillståndet har inträffat att trots att vi har internationellt sett låga inkomst- och statusskillnader mellan väljare och valda, och trots att politikerna rekryteras ur en bred allmänhet, så har väljarna tappat intresset och inflytandet över politiken för att man egentligen självmant har övergett den. Kan det vara så?
Kan den politiska legitimeringen av särintressenas inflytande över svensk vardag, tex; LO, kvinnorörelsen, nykterhetsrörelsen, mm. ha bidragit till att svenskarna inte tror på demokratin. På den demokratiska processen som ett sätt att styra politiken?
Om det är så att det finns en utbredd misstro mot vårt eget sätt att sköta demokratin är det inte svårt att föreställa sig misstron mot att andra länders politiker skulle vara bättre skickade att styra vår demokrati.
Jag tror att det faktiskt kan vara så illa beställt med svenskarnas intresse för demokrati och politik. För att komma tillrätta med detta problem tror jag också att det är viktigt att vi börjar diskutera den moderna tillämpningen av demokratin utifrån samhällskonceptets urkund.
Forskare av olika discipliner inom biologi, beteendevetenskap och samhällskunskap är tämligen överens om att anledningen till att vissa arter bildar samhällen är att vinsten för den enskilde är större än uppoffringen. Man kan uttrycka det på lite olika sätt. Men helt klart är att samhället har fördelar att erbjuda den enskilde som denne inte kan eller har svårt att uppnå som solitär. I princip en frivillig överenskommelse om ömsesidigt utnyttjande till enskild nytta.
För att den enskilde ska fortsätta att välja samhällslevande som livsform krävs att samhället kontinuerligt utvecklas och organiseras så att individens nytta är större än vinsten med att gå sin egen väg. I praktiken betyder det att samhället ska vara gott för samtliga individer och inte bara för några. Ju fler som missgynnas, desto fler blir det som vill gå sin egen väg eller vill omstörta samhället.
Idag är världen dessutom så fullbebodd att det inte längre finns någonstans att ta vägen för de människor som inte trivs inom de samhällen där de är födda. Det finns redan etablerade samhällen överallt. Detta innebär att vi måste skapa samhällen som tål att vara starkt heterogena. Det måste finnas plats för oss alla att verka inom samhället. Eftersom någon annanstans att verka inte existerar.
Individ är ett nyckelord för förståelse av demokratin. Tanken med demokrati är just att alla individer ska kunna vara med och utforma de regler som styr samhället. Inget annat politiskt system har den utgångspunkten. Det finns andra system, men de har andra mål.
För de flesta av oss verkar demokratin vara det mest lockande alternativet. Inom demokratin tillåts dock folk att hysa idéer om despotism och anarki. Ibland organiserar de sig till och med i partier som tillåts verka inom demokratin. Det finns etablerade partier för vilka samhällets organisation är viktigare än individernas välbefinnande. Det finns etablerade partier för vilka marknadsekonomin är samhällets främsta mål och inte ett verktyg att skapa goda betingelser för individen i samhället.
Hur ska vi som ser demokratin som ett sätt att tillämpa samhällsbildningens urkund göra oss hörda? Vilka idéer är de rätta för att förklara och locka människor att engagera sig med oss för det gemensamma goda, individens bästa på sina egna villkor?
Det är nu cirka 150 år sedan de ideologier som styr dagens politik utformades. De tillkom i en tid när många insåg att industrisamhället behövde styras på ett annat sätt än det gamla agrarsamhället. Dittills hade individens bästa ofta varit förknippat med svag furstemakt eller avsaknad därav, egen täppa och isolerat läge vid sidan om allfarvägar. Egentligen en dislokation från despotiska samhällen. En slags satellittillvaro vid sidan om den brusande vardagen i det stora samhället.
Vid industrialismens början var det flera som tänkte sig att maskinernas övertagande av det tunga muskelarbetet skulle kunna erbjuda möjligheterna till demokrati. Lyckades de? Nej, egentligen inte. Man tänkte fortfarande hierarkiskt. De gamla herrarna var ovilliga att avstå från sina privilegier. Demokratin blev villkorad. Med en del avbrott och störningar har detta fortgått in i våra dagar.
Den hierarkiskt ordnade industrialismen innehöll en koncentrerande mekanism som centraliserade verksamhet, pengar och makt. Tidigt började bonderörelsen protestera mot detta och kräva att villkoren justerades så att perifera områden och individer inte missgynnades. De flesta tänkte nog på detta i termer av centraliserad styrning som skulle kompensera industrialismens negativa sidor.
Idag går industrialismen mot sitt slut. I vart fall har tekniken banat väg för att den geografiskt centraliserande mekanismen kan mönstras ut. Några av oss som länge funderat i banor om decentralisering börjar inse att om man decentraliserar kunskapsbildningen, alltså både forskning och utbildning så kommer människor, individer att kunna fatta självständiga beslut om sin egen vardag. Demokrati med individens bästa som mål.
Resonemanget bygger på antagandet att kunskap är makt att påverka och besluta i egna angelägenheter. Att den egna kunskapen blir mer avgörande för beslutsmöjligheterna än beroendet av centraliserad styrning av pengar, arbete, samhällsdebatt och vetenskap. I ett kunskapssamhälle skulle den fysiska decentraliseringen mer eller mindre sköta sig själv därför att individerna vill ha det så. Därför att individerna skulle äga den decentraliserade kunskapen/makten att fatta sådana beslut.
Den nya tekniken gör det möjligt men också viktigt att vara med när det fattas beslut som påverkar oss. Men inte alls i lika hög grad fysiskt närvarande där dessa beslut fattas som tidigare. Med denna förändring och decentralisering av besluten blir det inte heller beslut i slutna rum som styr utvecklingen utan mera skeenden som en sammantagen effekt av enskilda beslut fattade mer eller mindre oberoende varandra.
Vi måste försöka finna en demokratisk form för att sköta samhället och våra gemensamma angelägenheter som passar med dessa nya villkor. Så att till exempel inte vissa individer utnyttjar andra på ett otillbörligt sätt. All frihet kommer med en balanserande mekanism som kallas ansvar. Detta ansvar är en insikt som kommer med en ständigt pågående dialog mellan människor i fostran, utbildning, arbetsliv och inte minst politik.
Väljer vi att fortsätta driva demokratin som en kamp mellan särintressen kommer anarkin att segra. Väljer vi att avstå från politiken kommer despotismen att härska.
Därför finns det fortfarande all anledning för svenska folket att engagera sig i politiken. Medlemskap i EU och EMU minskar inte demokratin. Tvärtom kan denna överstatliga samordning med tiden befria den dagliga politiken från en hel del tekniska frågor kring inkompatibla umgängesregler mellan staterna. I dess ställe finns ökat utrymme att i små och stora sammanhang diskutera den politik som ska upprätthålla samhällskonceptets urkund i en modern demokratisk tillämpning. Att låta Sverige bli en satellit vid sidan om EU vore fel. Den gamla överlevnadsstrategin är inte längre användbar.
Dessa idéer är inte helt färdiga och kan inte gärna vara det i en föränderlig värld. Vi behöver hjälp av människor med intresse för framtidens demokratiska samhälle, dels för att formulera idéerna men också för att förverkliga dem.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.