Frihet kräver enskilt ägande

Våra möjligheter att leva på denna planet beror fortfarande och som alltid, på hur vi kan föda oss själva av det som marken och vattnen ger oss. Vi nådde förmodligen redan på jägare-samlarestadiet den folkmängd som den teknologin kunde föda på Jorden, kanske 500 miljoner människor. Sedan utvecklades nomadiserande boskapsskötsel och och därpå bofast jordbruk. Med det bofasta jordbruket uppstod beskattningsmöjligheter. Då påbörjades specialiseringar och en ny sorts stratifiering av samhället. Några få kunde nå en realtivt hög grad av specialisering på intellektuellt arbete. Men i grunden var det ett omfattande slavsystem som gav dem denna frihet. Man kan med fog säga att det var makten över arbetskraften, eller om man så vill, energin, som gjorde detta möjligt. Med åren och med dragdjur och bättre redskap och metoder, kort sagt tekonologi, fick allt fler möjlighet att leva på markens och vattnens avkastning utan att själva delta i det praktiska arbetet.

Fisket har genom historien varit mestadels familjeföretagande eller i den storleken. Jordbruket, särskilt i de större eller mer “avancerade” civilisationerna, blev tidigt konfiskerat av makthavare som gjorde sig sälva till stora godsägare. De självägande och självverksamma bönderna var där ganska få. I mer perifera samhällen, som Sverige, var de självägande vanliga. Med tiden, när de stora totalitära samhällena gick under, lyckades småbönder åter skaffa sig makt, ägande, över den mark de brukade. Inte alltid naturligtvis och kampen böljade fram och tillbaks genom seklerna. Men med upplysningen, den framväxande parlamentarismen och demokratierna formaliserades också äganderätten för dessa mindre jordägare.

När (central)makten släppte sitt hårda tag om jordbruket och tog tag i varuproduktionen istället så började jordbruksnäringen blomstra och avkasta. Snart tvingades makten släppa sitt enväldiga grepp om produktionen och även handeln. Lagstiftning och beskattning blev maktens arbetsredskap. Där planade förändringstakten ut, trots att teknikutvecklingen och produktionsresultaten rusade iväg.

Så kom medie- och nöjesindustrin. Allt fler producerar varken mat, kläder, vägar, byggnader eller verktyg för dessa verksamheter. De producerar sin egen “verklighet” i fantasi och berättande. I deras värld, deras paradigm, är det självklart att de ska ha makten över de andras resurser, fiske, jordbruk, industri och lagstiftning. Det är ju dessa mediala karriärister som bestämmer vad som är modernt, inne, nyttigt och rätt. Okunnighet kan alltid skylas med utseende och uttryck.
Där frodas nu (van)föreställningar om jordens resurser, fysikens lagar, biologi och vår framtid. Familjeliv och relationen mellan man och kvinna är också föremål för deras tolkningar. Deras okunnighet gör dem dock till lätta offer för propagandisters budskap, som att teknologin inte kan göra mer för oss, att CO2 är ett gift eller ett hot mot vår existens, den biologiska mångfalden är hotad och måste räddas av centralstyrning. I deras spår följer alltid ett gäng gamar som vill tjäna pengar på deras okunnighet. Dessa gamar bryr sig föga om den förödelse de lämnar efter sig, bara de får en välfylld kassakista med sig.

De mediala karriäristerna har fått för sig att demokrati utövas bäst genom popularitetstävlingar i media. Att deras fantasivärld är den bästa mallen och arenan för alla samhällsfrågor. Därför ser de inget märkligt i tanken att om man bara kan skapa tillräckligt mycket “buzz” kring en fråga, så har man rätt ta makten från dem det berör och trycka sina egna lösningar i halsen på dem. Fysisk äganderätt är inte viktig för dem. Däremot är intellektuell äganderätt det. Det är egentligen deras levebröd och signum. Den som först säger något som uppskattas kan sedan hävda äganderätt och kräva ekonomisk ersättning. Eller åtminstone erhålla en massa “cred” (beundran) som de sedan kan omsätta i pengar vid offentliga framträdanden.
Dessa människor har inte så mycket att oroa sig för, så nu har de börjat oroa sig för planeten. För dem som tror att världens resurser är ändliga och kanske snart tar slut, gäller det att finna en lösning på fördelningsproblemen.
Några samhällen som tidigare gjort det är flera samhällen på söderhavsöar och en del inuitiska samhällen. Näst efter möjligheten att utvinna mer välstånd ur naturresurserna med hjälp av teknologi, är det effektivaste sättet att behålla bekvämlighetsnivån att begränsa reproduktionen. Det är alltid kvinnornas reproduktion som utgör den naturliga begränsningen för artens tillväxt. I en resursknapp miljö utan teknologiutveckling måste artens tillväxt alltså begränsas ytterligare.
Ett exempel på ett aktivt sådant system är de söderhavsöar där endast kvinnor får (fick?) äga mark. Den kvinna som äger marken bestämmer vilka kvinnor som får reproducera sig på avkastningen från hennes mark.

Om nu hela Jorden skulle ha nått sin gräns för antalet människor den kan föda, kommer då allt ägande att överföras till kvinnor som dessutom blir domare över artens (andra, alla kvinnors) reproduktion? Att det finns vissa feminister som skulle gilla det är jag övertygad om. Finns det andra sätt? Är det ingen längre som tror på möjligheten att teknologituveckling fortfarande kan öka utrymmet för fler människor?
Finns något litet utrymme kvar för privat äganderätt till mark? Om inte, finns det något hopp om individuell frihet i framtiden? Utan individuell frihet, finns då någon frihet?

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.