Det finns två samverkande aktörer som jag inte förstår mig på, beklädnadsbranschen och deras kunder. Då talar jag inte om modekläder, scenutstyrsel och annat som inte är till för att bäras bekvämt eller praktiskt. Jag talar om vardagskläder och arbetskläder.
Detta är ett ämne som irriterat och förundrat mig sedan jag var tonåring, ja det är länge sedan nu. Saken kom i dagen nyligen då jag besökte Maskinexpo i Sigtuna. Där nästan gav de bort neongula arbetsbyxor i bästa varningsklass för 229 kr. Jag köpte ett par i min standardstorlek C56. Det brukar inte vara några problem med arbetskläder, den storleken fungerar rakt över disk utan att man behöver prova.
Men så var det inte denna gång. Dessa byxor hade drabbats av samma designfel som de flesta jeans, andra vardagsbyxor och färdigsydda finbyxor drabbats av. De passar inte på ett praktaschel. Låt mig förklara, jag har i cirka 40 års tid använt kronans gröna M59 fältbyxor som arbetsbyxor, tillsammans med hängslen. Dessa byxor sitter bekvämt och bra oavsett man går, står eller sitter. De är skräddade och sydda av folk som förstår hur en människa är skapt och rör sig.
De moderna avarterna rymmer inte en väl tilltagen gluteus maximus, än mindre vad som med modernt språk brukar kallas ”cojones”. Sätter man sig på en vanlig stol klämmer byxan till på ett obehagligt vis. Detta kommer sig av flera konstruktionsfel. Det ena är att midjan är för låg, vilket gör att byxan inte kan bäras där den enklast bärs av kroppen. Det andra är att grensömmen framifrån och bak i profil är formad som en tratt istället för ett U, detta ger inte tillräcklig plats för tidigare nämnda kulor.
Alla som idrottat i någon omfattning brukar drabas av detta fenomen, lår och sätesmuskulatur som byggts upp i ungdomen försvinner inte när man blir vanlig byxbärare. Även om styrka och muskelvolym gått ner något, så behövs inte mer än ett par knäböjningar eller marklyft så sväller musklerna upp som om man fortfarande var aktiv idrottare. Samma sak gäller i allra högsta grad för människor med fysiskt kroppsarbete. Alltså inte de ”stick insects” vars kroppsarbete består i att vara levande klädhängare.
Dessa byxor jag köpte tillhör en kategori arbetskläder som är påbjudna på en mängd arbetsplatser idag. Det är inte tillåtet att visa sig där utan varningskläder av denna typ. Arbetet på dessa arbetsplatser är ofta fysiskt och rörligt. Hur står dessa hundratusentals människor ut med att tvingas arbeta i kläder som inte passar för arbetsuppgiften? Varför kan inte ens de stora kända märkena av godkända arbetskläder få till dem rätt?
Och ja, jag envisas med att hävda att det inte är fel på mig. Det är fel på kläderna och på dem som tillverkar dem. Det var byxorna det, en annan gång kanske jag låter världen veta hut som inte kan tillverka skjortor som passar en vanlig brottarnacke, eller överhuvudtaget en överkropp som är bredare upptill än nertill. Det är T-shirt som gäller i alla lägen utom extrem representation. Jag har faktiskt konsekvent valt bort alla yrken och karriärer som krävt opassande klädsel, kostym och liknande. Till stor del beroende just på kläderna. Då har jag ändå inget sagt om midjemåtten på de byxor som till slut rymmer ett praktaschel!
En insändare jag klippte ut, eftersom den säger precis det jag också tycker:
Annonserad stupiditet
När jag köper byxor har dom alltid en eller två fickor därbak. I den ena har jag min börs och i den andra en tunn mobiltelefon. Ingendera vill jag sitta på, så jag väljer förnuftigt skurna byxor med fickorna placerade tillräckligt högt. Jag hissar upp byxorna så dom sitter bekvämt och livremmen hamnar rätt.
Men på stan ser jag andra vanor, mycket vanliga vanor. Både killar och tjejer har lågt skurna byxor, jeans, med livremmen där höften är bredast och grenen långt nere vid knäna. Då hamnar fickorna, för sådana har dom alltid, nere på låren där man sitter. Och längst ner släpar en decimeter av byxbenen i smutsen.
Detta är ett mode, som är både dyrt, obekvämt och synnerligen opraktiskt. Obekvämt med grenen långt nere så att tyget hasar runt skinnet för varje steg. Obekvämt när man bockar sig ner, så att det blir en glipa, där skinkorna blänker. Häromdagen bockade sig en ung mor, för att lyfta upp sin tvååring till varuvagnen, varvid hon visade nästan hela stjärten och fick bekymmer med att få upp byxorna efteråt utan att klä av sig först.
Opraktiskt, för att bakfickorna blir totalt oanvändbara. Dyrt för att byxbenen slits ut i förtid.
Det är naturligtvis vars och ens privatsak hur korkad man vill vara. Men en försynt liten fråga kan kanske vara till hjälp. Förstår ni som låter modet förslava er på detta sätt, att ni annonserar ut en bottenlös stupiditet för alla att se ? Vill ni det ? Egentligen ?
Jag ser att du förstått både humorn och allvaret i det jag skrev.
Men egentligen blir konsekvensen av det vi båda skrivit att klädkoden med kostym för personer i ledande ställning, att den sorterar fram idioter till toppen.
Ja det är intressant det där med mode kontra bekvämlighet.
Det är också intressant att det plagg som anses skänka bäraren allra störst uppkläddhet, fracken, också är ett av de mest bekväma. Byxorna sitter högt, med hängslen, eller justerbart bälte, skjortan är väl tilltagen, västen värmer och kavajen knäpps inte fram, allt för att buken ska få flyta fritt.
Nuförtiden är i och för sig festlokalerna varma, så västen känns lite onödig, men tänk er när man satt i sin kalla ordenslokal en sen januarikväll.
Du får väl göra som en annan.
Förr hade jag 48 i brallor, nu är det minst 54…….