Feminismens segertåg

För snart tjugo år sedan, när jag var mental tränare för ett gäng grabbar i amerikansk fotboll, var det en tonåring som frågade mig varför tjejer är så sjåpiga och rädda för allt, inte minst för att något ska göra ont.

Mitt svar var att det ska vara så. Det är ett sätt naturen har skapat för kvinnor att skydda sin viktigaste egenskap, den att föda barn. Vid grossess och barnafödande utsätter sig kvinnan för de största påfrestningar och risker hon normalt möter under  hela sitt liv. De flesta kvinnor gör det med stort mod och medvetenhet om den uppoffring det innebär för henne själv. Men hon gör det för mänskligheten, för det bestående i hennes samhälle. Hon gör det frivilligt, eller möjligen som ett biologiskt kall. För detta är kvinnan värd all respekt. Om hon för att fullgöra denna uppgift sjåpar sig vid andra och mindre allvarliga påfrestningar må det vara henne förlåtet.

Efter ”kvinnofrigörelsen” och p-pillrets segertåg över västvärlden har nativiteten här sjunkit så lågt att vi inte längre reproducerar oss i samma takt som vi dör. Politiskt har det fått vissa partier att söka lösningar utifrån, att importera människor från andra delar av världen. Men vi kan inte reproducera vårt eget folk med andras ungar. Går inte, omöjligt.

I kombination med detta har politiken bejakat nånannanismen även på detta område. Familjepolitiken har inriktats på att andra än familjerna ska fostra och vårda sina egna barn. Detta i trots att de flesta familjer och inte minst kvinnorna, helst vill sköta detta själva om bara förutsättningar ges. Inte underligt att många kvinnor tvekar att föda barn att skickas till statens propagandainstitut.

Vi instämmer i att kvinnor ska få göra sina egna livsval på samma villkor som män. Gott så. Men när många enskilda kvinnors fria val sammantaget resulterar i att de väljer bort det samhälle, den kultur, den utveckling som skänker dem denna frihet, då finns det anledning till eftertanke. Det påstås att när romerska kejsare triumfatoriskt firade segrar över sina motståndare körde de sina stridsvagnar på Roms gator. De lär då haft med sig en slav som upprepade varningen, memento mori. Minns att du är dödlig!

Var kan vi finna någon som på feminismens triumfvagn viskar i kvinnornas öron, minns att du är dödlig? Gärna med tillägget att enda sättet att undvika döden är att föda barn.

Som ytterligare ett indicium på denna oroväckande utveckling kunde vi tidigare i höst läsa att allt färre lågutbildade män tillåts bli fäder när kvinnorna väljer, och väljer att ransonera barnafödandet. Även guldmynt har tvenne sidor, som när kvinnor kan välja att ”gifta sig med staten”, utan att ta ansvar för det ”gemensamma hushållet”. Katerina Janouch har också gjort observationer i saken.

Det här inlägget postades i Jämlikhet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Feminismens segertåg

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Märkligt i och för sig att tre väsentliga orsaker i princip har förintat den svenska nationen, socialistpropagandan, egendomsstölden och den förödande parasitismen, där alla svenskar tvingas att leva av vad andra presterar.
    Socialisterna braverar och kallar det för utveckling, jag tror inte mina barn och barnbarn uppfattar det på det viset när deras tid kommer.
    Som vanligt Mats, mästerligt beskrivet, tack för det.

  2. Jan Andersson skriver:

    Håller med, den viktigaste framtidsfrågan ovanpå allt annat som uppstått för att vissa inte förstått sin plats på jorden och vad som skapar ett fullvärdigt liv.

  3. Åke Sundström skriver:

    Viktigt, förvisso, men är det inte i högre grad en biprodukt av en sjuk tidsanda, på fler punkter än denna, och som just därför knappast blir bestående? Som plötsligt imploderar, ungefär som Sovjet 1989 (eller Sverige i nästa extraval)? Dina barn, Samuel, och alla andras, kommer att vända skutan på rätt köl. Det orimliga kan inte förbli det normala, inte ens om en maktlojal och korrumperad medieapparat dagligen påstår motsatsen.

  4. Göran skriver:

    Är det egentligen inte ett förlorande tåg för kvinnor? Hela feministrörelsen är emot kvinnors natur. Kvinnor mår bara sämre och sämre psykiskt.

    • Mats Jangdal skriver:

      Jo, det var med tvetydig botten jag skrev dagens inlägg.

    • Åke Sundström skriver:

      Yes, så är det givetvis. För vem vågar påstå att föräldrar ÄLSKAR att lämna sina ettåriga blöjbarn på dagis? Och dom få som gör det har definitivt en biologisk skruv lös, med klart påvisade negativa konsekvenser för telningen.

      Dock är förstås orsaken inte mödrarnas entusiasm utan att låg-eller normalavlönade inte har något val. Så sjuk är vår beramade “välfärdsstat” att det inte ens för en enbarnsfamilj går att leva på en lön, i varje fall inte i storstäderna där alla jobben finns. En normalisering kommer med säkerhet, även om vi idag inte kan skönja några tendenser i den riktningen, varken till höger eller vänster i politiken. Inte heller i vår genompolitiserade forskarvärld.

  5. Göran skriver:

    Ett segertåg som har spårat ut. “Kvinnorna på nya feministmyndigheten mår dåligt och mobbar varandra” (Friatider):

    http://www.friatider.se/kvinnorna-p-nya-feministmyndigheten-m-r-d-ligt-och-mobbar-varandra

    Ironiskt nog är det ungefär vad mina kvinnliga bekanta säger – de vill inte jobba på arbetsplatser med en massa kvinnor. De jobbar hellre med män.

    Jag tror mig se en ett visst mönster med feminism. De skyller på yttre omständigheter än att se sig själva som ansvariga för sig själva. Kan det vara så att när män er ett problem då tar de personligen tag i det, medan kvinnor vänder sig till andra?

    • Mats Jangdal skriver:

      Märkligt hur man på jämställdhetsmyndigheten kan anställa endast kvinnor och tro att det ska kunna bli någon jämställdhet.
      Feministerna har så länge jag kan minnas hävdat att feminism och jämställdhet betyder att det ska vara lika bra för både män och kvinnor. Jag ha alltid hävdat feminism måste betyda att man sätter kvinnor främst, om ord ska tillåtas betyda något, och att jämställdhet är ett blindskär i jämlikhetens farvatten.
      Det verkar som jag haft rätt hela tiden!

  6. Errbe skriver:

    Jag undrar om feministerna håller på att utrota sig själva. Finner ni några tre-barns-mammor bland dem. Hinner en idrottskvinna i eliten med att skaffa några barn?

    Utlöser stressen i ledarpositioner en naturlig skyddsmekanism, så att de inte komplicerar livet med en graviditet. De kan inte få barn. Åtminstone inte naturligt. Anna Kindberg Batra behövde provrörsbefruktning för att få sin dotter. Kommer hon att hinna med, orka med, någon till? Jag känner till två andra fall, där kvinnor på ledarpositioner behövt flera försök med provrör, och bara den ena lyckades. Och processen skrämt henne så att några fler barn blir det inte.

    Hur många barn har de kvinnor som sitter börsbolagens styrelser?

    Blir det några feminister i nästa generation?

Kommentarer inaktiverade.