Säckbebyggelse skulle hindra folk från att mötas. Christian Björk, doktorand vid Stockholms Universitet har skrivit en intressant understreckare i SvD. Han beskriver hur man för cirka hundra år sedan ville bryta med den uråldriga borgerliga kvartersstaden. I kvartersstaden blandades befolkningen på ett någorlunda naturligt sätt. Ett och samma hus kunde ju innehålla både paradvåningar och små vindslyor. Dick Erixon har skrivit en tänkvärd betraktelse till Björks artikel.
De förhatliga fattigkvarteren var målet för omdaningen. Man satte in funkisen, funktionalismen, som motmedel. Inom parentes kan nämnas att funtionalismen är en sådan där ”misnomer” som dyker upp då och då i historien. Denna kan dessutom kännas medvetet feletiketterad. Funktionalismen är en social estetik, den saknar funktionalitet för folket. Den funktionalitet som eventuellt kan sägas fanns i funktionalismen, var att söndra och härska bland folket. Denna tvångskollektivistiska ideologi gick hand i hand med socialdemokratin.
Man byggde medvetet homogena områden som segrerades från varandra så att varje område hade sin homogenitet. Fattiga arbetare, daglönare och understödstagare för sig, arbetare med fast anställning i ett annat område tjänstemän i radhus i ett tredje, högre tjänstemän i villaområden och så vidare. Tanken var att dessa grupper faktiskt inte skulle interagera, inte integreras. På så vis kunde klasskampen hållas levande länge.
Björk tar i sin beskrivning inte ut svängarna lika tydligt som jag gör. Han använder ett ännu i viss mån omhuldat begrepp om de mer ståndsmässiga bostadsområdena, Trädgårdsstäder. Tanken bakom dessa var att stadsarkitekten var stadsbefolkningens trädgårdsmästare, som ansade befolkningen och kultiverade fram de för staden och framtiden mest lämpade medborgarna. Det låter socialdarwinistiskt, fascistiskt, kommunistisk med mera. Det var det också. Det var ett tankegods som till stora delar vädrades ut efter andra världskriget. Men det behöll sin lockelse hos stadsarkitekter och folkhemstillskyndare.
En sak som Björk inte skriver, men som jag tidigt kom att reflektera över och skrivit om flera gånger i andra sammanhang är att dess bostadsområden så gott som alltid planerades som säckbebyggelse. Det vill säga att det fanns bara en trafikled in och ut ur området. Detta fulländade segregationen från andra områden homogena på sitt sätt, i sin säck.
Allt liv i dessa enklaver kunde centraldirigeras via kollektivtrafik och antalet filer tillgängliga för privattrafik. Genomfartstrafik, till andra säcksamhällen, ut på landsbygden eller bort till andra städer var omöjliga utan omvägen via storstadens centrum. Inga gator i dessa säckar blev bra affärsgator, för där fanns ingen naturlig trafik. Det försökte man kompensera med den fullständigt feltänkta idén om trafikfria torg. Det fulländade beroendet av centralplanerad kollektivtrafik åstadkoms genom stipulerandet att det i områden med flerfamiljshus skall planeras för mindre än en parkeringsplats för privatbil per lägenhet.
Sedan dess har ringleder tilkommit, men vad som skulle behövas är en kvartersstruktur som medger genomfartstrafik i varje riktning. En annan sak som Björk inte tar upp är den på grund av funkisplaneringens segregation nödvändiga uppkomsten av handelscentra dit man åker med bil för att handla. Dessa hatas inte minst av miljöpartister som vuxit upp i segregerade enklaver och ogillar bilar, men inte tycks se sambanden. Säckbebyggelsen i Husby ligger nu i aska. Ett underbetyg så gott som något åt funktionalismens (och dess efterföljare) sociala estetik.