Anders Källgård har skrivit en bok som heter Sveriges öar. Framför allt belyser han villkoren för dem som är bofasta på olika öar i landet. För detta har han besökt över 150000 öar. Bland dem givetvis de 400 som ännu är bebodda och de 800 som inte längre är det. Han konstaterar att de bofasta blir allt färre, med undantag på några få öar. De undantagen är öar med fast förbindelse till land och i synnerhet de som har kollektivtrafik.
Det är ju inte så konstigt. I Sverige är det i princip straffskatt på allt som gör att människor reder sig själva. Eget fortskaffningsmedel beskattas hårt för att gynna den offentligt ägda kollektivtrafiken. Det handlar inte bara om personbilen. För den som bor på en ö kan en båt, en snöskoter, en hydrokopter eller annat transportmedel vara nödvändigt för att kunna upprätthålla de kommunikationer med fastlandet som behövs för det dagliga livet. Har man inte särskilda skäl att anföra blir det svårt göra skatteavdrag för dessa nödvändiga redskap för det dagliga livets genomförande, inklusive intäkternas förvärvande. Vanligt är att man behöver en bil på ön och en på fastlandet, samt en båt för att göra en vanlig vardagsresa. Denna fördyrande omständighet berättigar inte till någon skattelättnad.
Jag hade i min ungdom en del kontakter med fastboende i Norrbottens skärgård. Om man tycker att villkoren är svåra för ett modernt liv på landsbygden, jämlikt med livet i städerna, så är villkoren för ett liv på öarna betydligt svårare. Man är i mycket högre grad utlämnad till sin egen förmåga och resurser.
Eftersom jag inte läst boken, den har nyss kommit ut, och jag har bara sett en intervju med Källgård och korta recensioner av den vet jag inte hur Källgård behandlat de politiska villkoren för att året runt bo och inrätta sitt liv för en tillvaro på en ö. På fastlandet är reglerna för strandskydd, skogsbruk, jordbruk, biologisk mångfald, avlopp, kemikalier, regler, regler, regler ofta besvärande. På en ö är det allt för ofta övermäktigt. Avstånd och transporter nödvändiga för försörjning, handel, resor till skola, nöjen, med mera blir väsentligt svårare och dyrare.
Kunde vi hålla oss med en generell landsbygdspolitik som gör det möjligt att vara fastboende på våra öar, även om man tvingas betala merkostnaderna själv, men att man åtminstone inte straffas för det, då skulle vi nog ha en ganska bra landsbygdspolitik. Det skulle kunna fungera som ett lackmustest.
Du glömde Grundavdraget! Den skattefria zonen i början av inkomststegen.
Ett Grundavdrag på den summa som anses rimligt i större delen av EU, 60% av landets medianinkomst skulle göra att åtminstone de som sitter på ett litet skuldfritt boende någonstans ute i spenaten åtminstone slapp att skatta sig ut i fattigdom….
Ty inkomster under 60% av medianinkomsten anses innebära ”risk att hamna i fattigdom”…..
Men då fattigdomsfgränsen inte är nådd så skall man nå den som svensk innan man, eventuellt, kan slippa skatteoket….
Något som helt klart kraftigt ökat, för låginkomsttagare, under de senaste tjugo åren!
Man hade ju hoppats på att Alliansen hade haft en litet mänskligare skattepolitik, men så är det inte, utan man driver på urbaniseringen så snart är vi alla urbaner….
En urban är en slav under kapitalet och finner sin enda frihet i köpladorna…
En rural människa har dock en viss frihet kvar, även i ett genomdatoriserat kpntrollsamhälle…
En ”Urban” är inte slav under kapitalet, han eller hon är slav under ”välfärden” och inget annat!
”Urbanen” har ömsom lurats, ömsom tvingats in i den situation denne befinner sig i.