Detta är ett försök att göra en lång historia kort. Lång blir den likväl, fem artiklar totalt. Naturligtvis blir det endast en översiktlig beskrivning, trots många detaljer.
Utvandringen från vårt urhem i Afrika mötte inget motstånd från andra stammar, åtminstone inte i början, för där fanns inga människor att komma i konflikt med. Mycket (det mesta) av utvandringen verkar ha följt den asiatiska sydkusten österut. Klimatskillnaden torde ha varit minst jämfört med Afrika. Man tog sig ganska tidigt över till öar i Stilla Havet, inklusive Australien. Detta skedde någon gång och förmodligen i omgångar, kanske så tidigt som för 100.000 år sedan och senast för 35.000 år sedan. I Kina, Japan och Polynesien var det stopp, förutom den spillra, eller två, som tog sig över Berings sund, som då hade en landbrygga. Sundet senare upptäckt av dansken Vitus Bering år 1728.
Något egentligt tryck tillbaks, västerut, tycks inte ha uppstått förrän för mellan 5000 -10.000 år sedan. Då fanns sedan länge människor i Europa som levt ganska isolerat från de andra afrikanska utvandrarna. På senare tid har historiker börjat undra om de kanske hade mer kontakter med neandertalare än med övriga utvandrare. I alla händelser så var det i slaget vid Marathon år 490 fkr. som européerna för första gången i känd historia lyckades hålla stånd mot trycket från öst. Trycket västerut har bestått genom hela historien. Flera gånger har östliga stammar tagit sig långt in i Europa, men aldrig lyckats erövra hela Europa. Européerna i sin tur har fört trycket vidare västerut över Atlanten och de Amerikanska kontinenterna till Stilla havet.
När Muhammed (och några till) från år 610 och framåt skapade Koranen, skapade de förmodligen världshistoriens sämsta litteratur. Det är en ändlös räcka tjat och omtagningar på samma tema, ”jag är den barmhärtiga guden, jag är den straffande guden och mitt straff kommer att bringa de straffade en obeskrivlig smärta”. Om och om igen. Däremellan kan man få veta att muslimer inte ska beblanda sig med andra, precis som judarna alltså. Muslimer ska missionera, men om någon vägrar lyssna eller rätta sig efter Allahs budskap ska man låta dem vara. Ty straffet för brott mot Allah får endast utdömas och verkställas av Allah. Att ta sig den rätten som människa är något av det värsta brott man kan begå mot Allah. Hela bolken är skriven som en handbok i sekterism. I synnerhet de som inte kan läsa ”maskar och prickar” men är muslimer, blir utlämnade till prästerskapets (van-)tolkningar av Koranen. Så har det varit i 1300 år nu. Feminister brukar ofta beskylla kristendomen för att vara patriarkal, islam är mångdubbelt värre.
Från den stund sydeuropéerna upptäckte den amerikanska kontinenten och började föra hem dess rikedomar, plågades sjöfarten svårt av arabiska sjörövare med baser i Nordafrika. Mest känd av dessa är förmodligen Barbarossa (lat. Rödskägg) som besteg tronen år 1520 i det som idag kallas Algeriet. Sjöröveriet pågick ända till år 1805, då amerikanska marinsoldater för första gången på den europeiska sidan Atlanten förstörde basen vid Derna, i ett litet hörn som nu heter Libyen. Det nya samhälle som byggdes upp efter Derna heter Benghazi. Där stormades den 11 september (ett bekant datum, eller hur?) 2012, den amerikanska ambassaden och ambassadören mördades. President Obama varnades om denna attack, men man har ännu inte lyckats enas om vem som ska få skulden för den bristande uppmärksamheten och säkerheten från amerikansk sida. De amerikanska marinkårssoldaternas marsch inleds med raderna: From the halls of Montezuma, to the shores of Tripoli. Där Tripoli anspelar på slaget vid Derna 1805, eftersom hela området då kallades Tripoli. Muslimer är inte fostrade att glömma ”oförätter” som ickemuslimer begått ens mot deras värsta brottslingar. Attacken mot ambassaden i Benghazi är en hämnd som ruvats i över 200 år inan den kunde verkställas.
Tja, det var egentligen engelsmännen som var de mest framgångsrika pirater när det gällde att röva ifrån spanjorerna de rikedomar de ”förde hem”.
/robert
Vi ska inte blanda ihop kolonialmakternas strider om herraväldet i den nya världen med det sjöröveri som störde handeln över Atlanten. Inte alldeles enkelt, eftersom de långt efter den amerikanska kontinentens självstädnigheter fortsatt att skönmåla sin egen insats och smutskasta de andras.
Men kolonialmakterna stred inte bara på andra sidan havet. Det var just på Atlanten och på Stilla Havet (långt ifrån Tripoli) som de spanska skepp var mest sårbara. Om jag minns rätt var det Cádiz på Atlantkusten och Manila på Filippinerna som gällde och det var under resan dit som risken låg. På den stora världsscenen var sjöröveri från baser i Nordafrika ändå något av en sideshow. Jag tror inte att man kommer ifrån att engelsmännen var världsmästare på sjöröveri.
Barbarossa = Khair ed-Din? http://sv.wikipedia.org/wiki/Khair_ed-Din Inte att förväxla med den tyska kejsaren Fredrik Barbarossa
Alldeles rätt! Bra påpekande att det funnits fler under historien som kallats rödskägg. Det är naturligtvis denna Khair ed-Din som stått modell för ett antal uppdiktade pirater med olika färg på skägget. Inte minst Povel Ramel och Martin Ljungs visa om Svarta Malin. http://www.youtube.com/watch?v=YqxsGU0heBg
Man får kanske också påpeka att denna välkänd arabisk sjörövare var egentligen grek.
Robert, att kolonialmakterna slogs både på land och ofta företrädesvis till sjöss, är lite vid sidan av frågan och förändrar inte det faktum röveriet hade negativ inverkan på handeln. Handel, som vi ju vet är en grundbult i utveckling, frihet och välstånd.
Att Barbarossa var född i Grekland är väl ovidkommande eftersom han var muslim och när han inte rövade och krigade för egen räkning så gjorde han det för andra muslimska ledares räkning, med kristna som utvalda mål.
Jag vill lämna ett förtydligande till varför diskussionen om Barbarossa är ovidkommande för min poäng. Jag nämnde hans namn endast för ge ett exempel på muslimska pirater, inte för att utmåla honom som ett mål för den amerikanska marinkåren. Det skiljer ju faktiskt 300 år mellan Barbarossas verksamhetstid och USAs attack mot Tripoli.
Det intressanta är vad som hänt i övrigt under dessa 300 år. Runt år 1500, Barbarossas tid, var alla europeiska stater enväldiga kungadömen eller liknande, precis som de muslimska staterna i söder och öster. All makt makt utövades med mer eller mindre stor grymhet.
Men vid år 1800 hade upplysningen genomsyrat västvärlden. Stora förändringar i det praktiska statskicket var på väg, där de inte redan inträffat. Inget sådant syntes i den muslimska världen. Under 1800-talet utvecklades de sekulära politiska idéerna än mer i västvärlden. I vissa fall som argument och skydd för individens frihet. I andra fall som alibi för proletariatets diktatur och överförandet av individernas makt till den proletära suveränen i maktapparatens topp.
Islam har ännu inte reformerats av några upplysningsidéer, även om man naturligtvis känner till dem. Ingen stat med muslimsk dominans har ännu infört en fungerande demokrati.
Det är denna skillnad i utveckling jag vill förmedla. Det är hur man känner igen skillnaden i den politiska teatern ovan våra huvuden. Det är hur man känner igen den i vardagen hos människor man möter. Jag vill belysa den islamistiska situationen i västvärlden i relief mot de kval vi genomlidit för att försöka åstadkomma och åtnjuta fred i vår tid, i vårt samhälle.
”Men vid år 1800 hade upplysningen genomsyrat västvärlden. Under 1800-talet utvecklades de sekulära politiska idéerna än mer i västvärlden.”
Och sen kom 1900-talet, antagligen det blodigaste i mänsklighetens historia.