Idag och imorgon läser vi Åke Sundströms beskrivning av hur medborgarna luras med ekonomisk statistik.
”Lögn, förbannad lögn – och statistik.” Mark Twains bekanta ordvits, avsedd att locka till skratt, är numera en besvärande sanning – och absolut ingenting att skratta åt. På den tiden var den officiella statistiken knapphändig men korrekt, i dag är den omfattande men rejält vilseledande. Alltför ofta på grund av siffermanipulation i syfte att försköna bilden av politikernas maktutövning. Det är förhållandevis enkelt att ”frisera” statistiken i sådana avsikter.
Vår egen myndighet, SCB, publicerar osanna uppgifter om bl a inflationen, den ekonomiska tillväxten och energipolitiken. Slöseri döps om till sparande, med enkla knep. Inflation kallas deflation och ekonomisk stagnation beskrivs som framsteg. Krig betyder fred, som han sa, Storebror i Orwells dystopi. Härmed några exempel på hur detta tricksande går till.
1. Inflationstakten, mätt som KPI (konsumentprisdex) anges i dagläget till cirka 1 procent, men SCB (och andra) bluffar genom att sätta likhetstecken mellan KPI och inflation. KPI mäter dock bara de synliga priserna. Den osynliga, men högst reella, inflationen väljer man att sopa under mattan. Bl a med hjälp av den sk hyresregleringen som innebär att riksdagen ”förbjudit” inflationen på detta område, och i sovjetisk efterföljd bestämt att hyrorna skall fastställas av statliga kommissarier (eller deras ombud).
Därmed har privat egendom delvis konfiskerats och pengarna (mycket stora belopp över tid) överlämnats till ägarnas hyresgäster. Ett av rättsstatens allvarligaste övergrepp, omfamnat och nedtystat även av liberala och konservativa politiker, som föredragit att ta tillvara de taktiskt positiva sidorna: att slippa bekämpa den höga faktiska inflationen.
Det går att göra ungefärliga beräkningar av den ”sanna” inflationstakten i bosektorn genom att utgå från byggkostnadsindex och boräntan, samt principen att priset skall spegla marginalkostnaden. Sådana kalkyler förvandlar SCB:s delindex för boendet till ett riktigt dåligt skämt. Den stora skandalen är att nästan alla berörda experter tiger om saken, bl a SCB:s eget vetenskapliga råd. Sant, Assar Lindbeck har bekrigat själva priskontrollen, men inte, mig veterligt, kritiserat kopplingen till KPI.
En annan felkälla är att merparten av den offentliga sektorns utgifter för sjukvård, skolor, daghem mm betalas via skatten och därför inte syns i några KPI-siffror, som i t ex USA. En tredje tung faktor handlar om att riksbanken bestämt att räntan skall vara betydligt lägre än jämviktspriset på en fri kapitalmarknad. Ingves och Co kan med viss rätt hänvisa till svårigheten att avvika från räntesättningen i USA och EU, men faktum kvarstår: inflationstakten och penningvärdesförsämringen underskattas. Korrigeras dessa fel upptäcker man ganska lätt att inflationen ligger på minst fyra procent.
Det bekräftas också av den alternativa metoden att utgå från den klassiska kvantitetsteorin. Den lär oss att inflation uppstår när penningmängden (M 3) ökar snabbare än produktionen. Om M 3 växer med i genomsnitt 8 procent per år, men produktionen med bara 2 procent, så kan inflationen väntas uppgå till ca 6 procent. Detta motsvarar, i grova tal, förloppet i Sverige de senaste de decennierna.
Den sanna inflationstakten under denna tid kan alltså bedömas ligga mellan 4 och 6 procent. Oberoende amerikanska experter talar om likartade, eller ännu större, skillnader mellan uppgiven och faktisk inflation. Alla politiska partier syndar och drar fördelar av att med hänvisning till SCB kunna skryta om att inflationsspöket drivits på flykten.
Tänk, om bara medborgarna visste hur politikerna kan överleva på lögner.
En amerikanska variant. Den verkliga arbetslösheten i Amerika ligger för närvarande på omkring 22-23% enl. Heritage Foundation, Obamas folk stoltserar med 6.8%?
Det är bara för sorgligt att ingen skattefinansierad redaktör törs ta i frågan, men kanske inte så konstigt i och för sig, dom lever i symbios med de riktigt sanningsenliga politikerna?
All heder åt Åke och Mats!
Alliansen kunde tidigare tala klarspråk om arbetslösheten, som man då kallade ”utanförskapet”, men är nu påfallande tysta på den punkten.
Vår förment borgerliga regering har försökt ”skapa jobb” på samma bakvända sätt som föregångarna, Persson & Co: med hjälp av selektiva stödprogram som enbart OMFÖRDELAR jobben och kastar 100-tals miljarder i sjön till ingen som helst nytta.
Den som tänker och agerar som en sovjetisk planbyråkrat kan inte gärna förvånas över sitt misslyckande. Nymoderaternas strategi har varit att älska socialstaten lika helt och fullt som vänsterpartierna – men vara duktigare på att ratta systemen. Anar man inte spindoktor Schlingmann i kulisserna? Likväl är förstås ansvaret Reinfeldts och Borgs.
Och SCB avstår, föga oväntat, från att på egen initiativ ta fram korrekt arbetslöshetsstatistik, som bör handla om att jämföra antalet önskade arbetstimmar med antalet utförda. Då hamnar man med säkerhet närmare 40 – 50 procent än kring utanförskapets ca 25. I USA är denna skillnad inte lika stor, så siffrorna från Heritage Foundation ligger troligen ganska rätt. Det är illa nog.
Både de så kallat svaga, som lever på bidrag och de som endast får lön efter kollektivavtalet får sin köpkraft ständigt urholkad av denna falska statistik och åtföljande politik. Lika fullt är det just dessa människor som övertygas om att rösta på de politiker som säger sig med statens makt skydda de svaga mot marknadens orättvisor.
”För i bakvänt land där kan allt gå ann. Där är de lika knasiga och knäppa alle man.” Som den oförlikneliga duon Pröysen/Olrog skrev.